(Funke-gruppen / R. Klar / foto)
Staden står stilla. Regnet piskar mot asfalt och betong, som om det ville mjuka upp dem båda. Himlen har i dagar varit en blygrå platta. Berlin, strax före den atmosfäriska självupplösningen. Ingen sol, ingen skugga, bara det här vädret – Tyskland på hösten.
Vad hjälper nu?
En braskamin – om så bara inbillad.
Och ett elegant rödvin. Vitt vin dricker vi på hösten, när det blir varmt.
Här är redaktionens fem skyfalls-viner, som kan mer än att bara värma. De står emot det gråa gråvädret, de håller väta utanför.
1. Castello di Brolio Chianti Classico Riserva – Den arkaiska trösten
Den (enorma) egendomen Castello di Brolio, som har tillhört familjen Ricasoli i århundraden, är inte bara ett toskanskt vykortsmotiv (bland annat för Hitler och Mussolini 1938), utan också ett av Chiantis ideologiska urhem. Baron Bettino Ricasoli formulerade Chianti-receptet på 1800-talet (Riserva och Gallo-Nero), och i dag leder Francesco Ricasoli vingården med en tydlig idé om ursprung och typicitet. Utan att låta vinvärldens mode gå lös på traditionens kläder.
Riservan är inget modernt mys-Chianti, utan en kantig, jordnära Sangiovese med djup, lakrits, tobak och torkade körsbär. Ett vin som låter som en gregoriansk manskör. Och som i skyfall väcker behovet av att vända sig inåt – och koka en gryta spaghetti.
2. Faiveley Echézeaux Grand Cru – Den stora burgundern för små flykter
Huset Faiveley är ett av Burgunds sista stora, ägarledda handelshus – och kanske det mest dynamiska. Sedan Erwan Faiveley tog över i början av 2000-talet har man investerat, moderniserat och selekterat. I dag betraktas Faiveley som sinnebilden för ”négoce de précision” – ett stort namn med nästan vinodlaraktig detaljbesatthet.
Skogsbär, svart te, fuktig skogsmark, sedan sandelträ, lite grafit, en försiktig plommonklang.
Ett förbluffande intellektuellt vin: stor inre rörelse under en lugn yta.
Den som fortfarande vill gå ut i regnet efter det här kan inte hjälpas.
3. Château Belgrave – Bordeauxparaplyet
Femte cru-klassificeringen, men stilmässigt ofta närmare de fjärde, ibland till och med tredje crus: Belgrave har i flera år varit ett insider-tips för Bordeauxdrickare som inte söker varumärken, utan substans. Châteauet ligger precis vid gränsen till Saint-Julien, vilket också avspeglas i stilen: mer friskhet, mer finess, mer läder, mindre blockbuster.
2020-årgången är till exempel en skolboksmässig årgång för dagar som dessa: björnbär, cederträ, en aning espresso, mycket spänning i tanninerna. Och precis den sorts värme, som vi behöver nu. Inget storslaget, men något komfortabelt.
4. Merlot Grande Reserve – Phillip Kuhn och täthetens konst
Phillip Kuhn från Laumersheim var en gång en av de första tyska rödvinsodlarna som för snart 30 år sedan väckte mitt intresse för tyskt rödvin. Också, och särskilt, på grund av de många internationella druvsorter som Kuhn odlar och vidareförädlar – sorter som numera är illa sedda, men som sannolikt nu och om tio år kommer att bidra mycket till den tyska rödvinskvaliteten. Kuhns viner står stadigt i glaset, ofta med nästan sydeuropeisk kraft – men aldrig utan struktur. Merlot Grande Reserve är ett exempel på hur seriöst Rheinland-Pfalz kan ta denna druvsort.
Här möter mörk bärfrukt en närmast hammarslagen kryddighet, fin mörk choklad och en kraftfull bordelaise underton med verkliga minnen av Pomerol. Ingen ledsam Merlot, utan en som lutar sig mot vädret. Och vinner.
5. Pinot Noir – Paul Achs och dragningen från Burgenland
Paul Achs är en av dessa stillsamma, storartade vinodlare. Hans Pinot Noir från Gols, biodynamiskt framställda, är ingen megafon för körsbärsfrukt, utan snarare ett magnetfält för det bästa av det bästa. De drar in en. I vinet. I ögonblicket. I det som är viktigt.
Achs Pinot visar nypon, örter och en lätt salt ton. Mycket struktur, lite fett, men ett enormt djup. Ett braskaminsvin för människor som inte förbannar regnet, utan accepterar det – som en del av en stämning där vinet inte ackompanjerar, utan bär.
Må solen snart skina igen över Berlin och oss!