(Claude Auguste / redaktionen / animerad bild: runwayml)
För tjugo år sedan ansågs Carolin Spanier och Hans Oliver Spanier i Rheinhessen inte bara vara ambitiösa. Många ansåg dem vara lätt galna. Två unga, stiliga borgare som var övertygade om att just Rheinhessen – denna region som man i Rheingau och vid Mosel gärna hånade som ”omplanterade potatisåkrar” – kunde frambringa stora, precisa och lagringsdugliga torra vitviner. Och dessutom viner i världsklass. Och det var just detta som genast intresserade mig, eftersom jag var något äldre än de båda.
I början av 2000-talet var Rheinhessen visserligen enormt till ytan, men när det gällde anseendet var regionen fortfarande fast i skuggan av Tysklands prestigefyllda vinområden. Mycket volym, mycket kooperativ, mycket enkelt litergods. Att en ny vinodlaravantgarde skulle uppstå just här ansågs i många traditionella regioner, för att uttrycka det subtilt, groteskt. Stora torra rieslingviner? Från Hohen-Sülzen? Från gränsområdet Zellertal (okej: där fanns redan tidigare en viss tradition för berömda vingårdslägen)? Från ett område som i årtionden hade stått för okomplicerade Schoppenviner, för allsångsdrickande till Heino-låtar?
Men det var precis där Carolin Spanier och H.O. Spanier inledde sitt fälttåg mot medelmåttigheten, och de gjorde något som nästan hela den omgivande branschen skrattade åt på den tiden: De ställde tidigt om till biodynamik. Tillsammans med Philipp Wittmann hörde de till de allra första seriösa biodynamiska vingårdarna i Rheinhessen. I dag är biodynamik sedan länge en del av den internationella kvalitetsdiskussionen. Att avstå från kemiska hjälpmedel? Många vinodlare ansåg det vara esoteriskt nonsens. Vissa sade det öppet, andra bakom stängda dörrar.
Gillot-Spanier fortsatte ändå, eftersom de märkte att deras jordar blev mer levande, att druvorna mognade mer precist och att deras viner vann i spänning. Det är en viktig skillnad. På Battenfeld-Spanier och Kühling-Gillot var biodynamik aldrig folklore, utan ett medel för att nå ett mål. Och målet var alltid detsamma: bättre viner. Och sedan fanns där också experimentet att slå samman två egentligen olika vingårdar till en enda verksamhet och därmed underordna även de historiska berättelserna, framför allt Kühling-Gillots, en ny, fräsch legend – att helt enkelt dra ett streck under det hela. Utan att behöva anlita advokater som jag.
Framför allt förstod de båda tidigt något som bara få insåg då: Tyskland skulle bara kunna åter bli stort internationellt genom torra viner i toppklass. Inte genom romantik kring restsötma, utan genom ursprung, precision och struktur.
Vid Roter Hang i Nierstein, som Carolin Spanier förde med sig från familjetraditionen, skapades rieslingviner som utvecklade en salt dramatik. Pettenthal, Rothenberg, Ölberg och Hipping räknas i dag till Europas stora vingårdslägen för torr riesling. Och parallellt började H.O. Spanier tänka om kring Zellertal. Ett område som länge knappast togs på allvar av någon. Kalkstensjordar, svala luftströmmar, en nästan burgundisk klarhet i syran – allt detta insåg han mycket tidigt. Kirchenstück, Frauenberg och Schwarzer Herrgott blev viner som visade att övre Rheinhessen också kunde erbjuda djup, spänning och lagringsduglighet.
Vi får aldrig glömma att allt detta skedde i en tid då tyskt vin precis hade börjat skaka av sig sin infernaliska efterkrigsprovinsialism. De gamla etiketterna, det gammaldags språket, trögheten hos många vingårdar – mot detta ställde Spanierna en ny estetik. Klarhet. Arkitektur. Precision. Internationell konkurrenskraft. Utan att samtidigt producera amerikaniserade fruktbomber för export.
Ekonomiskt tog de nygifta risker som man i dag gärna glömmer. Att förnya stora vingårdslägen, arbeta biodynamiskt, bygga upp internationella marknader, modernisera vinkällaren, bygga ett nytt provningshus och ett nytt bostadshus – allt detta kostade pengar. Mycket pengar. Medan andra fortfarande diskuterade hade Spanierna redan investerat i en framtid som de såg tydligare än många av sina kollegor.
I dag, efter 20 års arbete i den gemensamma verksamheten, är Battenfeld-Spanier och Kühling-Gillot sedan länge etablerade storheter. Deras viner handlas via Place de Bordeaux, de räknas till de viktigaste tyska exportvingårdarna i premiumsegmentet, och unga vinodlare orienterar sig efter dem, på samma sätt som man tidigare orienterade sig efter franska förebilder. Framför allt är det hastigheten i denna uppgång som förblir intressant. Tjugo år är ingenting inom vinodling. En generation. Inte mer.
Och det är deras främsta bedrift: att de bevisade hur snabbt vinregioner kan förändras när människor är beredda att arbeta mot hånet, mot trögheten och mot tryggheten – att simma mot strömmen. Från ”potatisåker”-regionerna kom plötsligt några av Europas mest precisa torra rieslingviner.
Och de som skrattade då dricker i dag själva dessa viner med stort nöje.