(Klimek / redaktionen / animerad bild: runwayml)
41 grader? Då försvinner till och med den erfarne vinälskarens lust att dricka vin. Senast nu förlorar även de mest dogmatiska vinentusiasterna sin värdighet: människor som annars i timmar diskuterar macerationstider, kalkjordar och Bourgognekloner står plötsligt framför kylskåpet och tänker en tanke som de aldrig vågat tänka förut: Kanske ändå en G’spritzter.
I Österrike kallas den G’spritzter. I Tyskland Weinschorle. Båda begreppen utlöser ungefär samma reflexer. De ena ser i den den europeiska vinkulturens undergång. De andra den enda möjligheten att överleva en eftermiddag under en platan. Jag erkänner: Högsommartid tillhör jag den andra gruppen. Det finns dagar då en Smaragd helt enkelt inte är meningsfull. Man beundrar den. Man älskar den. Man låter den stå kvar i källaren. Kroppen längtar inte efter 14 volymprocent, utan efter vätska. Så kall som möjligt. Så mycket som möjligt.
G’spritzter var därför aldrig ett helgerån. Den var alltid en överlevnadsstrategi. Det egentliga helgerånet börjar först nu. För om alla Europas värmerekord ändå slås, varför skulle just vinet vara det kulturgods som förblir vad det är? Den klassiska blandningen av vitt vin och soda räcker sedan länge inte längre för klimatförändringens villkor. Det är alltså dags för nästa generation av vinspritzer.
Mitt första förslag bär det vackra namnet Dorn Zero. Man tar iskall Cola Zero och tillsätter en respektfull skvätt Dornfelder. Ingen kommer att kunna påstå att Dornfelder har förlorat sin karaktär på grund av detta.
Nummer två riktar sig till söta viners älskare. Ett glas iskallt Riesling-isvin möter lika kallt pepparmyntste. Resultatet smakar ungefär som om en vinodlare från Rheingau hade bokat in en wellnesssemester.
För esoteriska traditionalister rekommenderas Steinfeder Total. Grüner Veltliner Steinfeder, nedkyld till fyra grader och utspädd med Grander-vatten. Grander-vattnet förändrar bevisligen ingenting, men tron har ändå alltid varit en viktig kategori inom vinodlingen.
Den fjärde varianten är bara något för modiga. Kefir direkt från kylskåpet, därtill en liten skvätt Sauternes. Ädelrötan möter mjölksyran. Frankrike möter Kaukasus. Förmodligen kommer någon UNESCO-konvention att förbjuda detta så småningom.
Ännu elegantare verkar Asia-spritzern. Iskall citrongrässessens, generöst utspädd med verjus . Knappast någon alkohol, men en fast vilja att ändå tänka på vin.
Man skulle kunna fortsätta listan hur länge som helst. Fino-sherry med tonic. Lambrusco med iskall espresso. Grüner Veltliner med gurkvatten. Champagne på kallt kokosvatten. Men någonstans tar även min tolerans slut.
Det fina med dessa tankeexperiment är egentligen något annat. De tydliggör hur tröttsamma vissa vindebatter har blivit. I åratal har man bittert tvistat om vilken druvsort som är viktigare, vilken mäsk som måste ligga längre, vilket träfat som framstår som moraliskt försvarbart och om man får slänga isbitar i vin. Naturligtvis får man det. Man får också hälla mineralvatten i det. Man får till och med helt enkelt dricka vinet utan att först prata om det i tio minuter.
Vin har nämligen en egenskap som ibland glöms bort i vinvärlden. Det är en dryck. Och drycker har sedan urminnes tider haft en uppgift. De ska släcka törsten. Inte varje glas måste vara en uppenbarelse. Inte varje klunk förändrar livet. Ibland räcker det alldeles utmärkt om man inte längre är varm efter den första G’spritzern.
Vinets stora kultur går inte under på grund av detta. Den överlever till och med Cola Zero med Dornfelder. Med knapp marginal, visserligen. Men den överlever.