(Gerhard Ziegler)
Framgång gör ibland människor ödmjuka. Irakli Chkhaidze är en framgångsrik man – och ödmjuk, nästan överdrivet tillbakadragen. Han talar inte som någon som vill belysa sin egen historia, utan som någon som hellre talar om strukturer, marknader, smak och rörelse. Även det passar 8000 Vintages, hans företag som ställer ut och säljer georgiska viner även i Berlin: Varumärket måste synas. Ett stort fotoporträtt av honom själv? Det behövs inte.
Nåväl: då visar vi hellre hans butik här i Kreuzberg – och rekommenderar att ni vid tillfälle tittar förbi personligen. För det som sägs i detta samtal om georgiskt vin, Europa och förskjutningen av hela marknader får en mycket konkret plats i Berlin.
Iraklis livsväg ledde inte omedelbart till vinet. Efter en karriär inom läkemedelsindustrin och en MBA i Italien – vid Bologna Business School med inriktning på Food and Wine – tog den ödesdigert glädjande utvecklingen fart. Projektet ”8000 Vintages” visade sig på mycket kort tid bli så framgångsrikt att de investerare som i början fortfarande tvekade eller inte var beredda att gå ombord inte längre behövdes.
Redan under de första minuterna står det klart att Berlin inte är någon dekorativ utpost för Irakli. Berlin är funktion, verktyg och politisk riktning i ett. Han uttalar den avgörande meningen nästan i förbifarten, som om han helt enkelt talade om leveranslogistik. I själva verket rymmer den en hel strategi.
”Vår europeiska knutpunkt är nu Berlin.”
Och direkt därefter följer den andra meningen, som låter ännu enklare och just därför avslöjar så mycket. Den som inte bara vill berätta om georgiskt vin, utan faktiskt föra ut det i Europa, behöver en verklig förankringspunkt. För 8000 Vintages har Berlin blivit just detta: inte ett skyltfönster, utan ett nav. Därifrån levereras vinerna, därifrån organiseras beställningarna, därifrån görs avståndet mellan Georgien och de europeiska kunderna i praktiken mindre.
”Våra EU-kunder levererar vi direkt från Berlin.”
Denna logistik är inte bara en kommersiell fotnot. Den står för en omordning. Georgiskt vin betraktas här inte längre som ett exotiskt undantag som man bara hittar på semestern eller av en slump. Det blir beställningsbart, återkommande och kalkylerbart. Irakli talar om fraktkostnader, räckvidd och beställningar från många länder, till och med från Cypern. Allt detta låter tekniskt. I själva verket är det en form av ankomst.
Även om 8000 Vintages storlek talar han helt utan anspråk. Fyra platser i Tbilisi, en i Batumi, en i Berlin – och bakom detta inget högljutt expansionstänkande, utan en mycket tydlig geografisk idé. Han formulerar denna riktning i en mening som man lugnt kan läsa som samtalets politiska kärnmening:
”Vår väg leder för närvarande framför allt mot Europa.”
Detta är mer än ett uttalande från en handlare som har upptäckt en ny marknad. Det är nästan en positionsbestämning för det moderna georgiska kvalitetsvinet som helhet. Europa är i denna berättelse varken ett tillbehör eller bara prestige. Europa är det rum där det avgörs vilken sorts georgiskt vin som framöver kommer att synas: det autentiska, lokalt förankrade, torra och karaktärsfulla – eller den stil som i årtionden producerades för andra smaker.
Innan Irakli talar om export, Ryssland eller Europa beskriver han vad georgiskt vin betyder inom landet. Vin är inget randfenomen i Georgien och ingen lyxvara för små kretsar. Det är djupt förankrat i vardagen. Den så ofta beklagade ”vinkrisen” bland européerna berör inte Georgien.
”Georgier dricker mycket vin. De älskar vin.”
”Det fanns väldigt mycket hemlagat vin. Jag tror att nästan varje familj hade sitt eget vin.”
Detta husvin är inte bara en dryck, utan också kulturteknik, familjepraxis och ett slags förlängning av livet i hemmet. Människorna här har trädgårdar, där växer vinrankor, och de kanske också har Qvevris, alltså lerkärl som är nedgrävda i marken. Det gör vinet här lika självklart som när man på andra håll lägger in oliver eller kokar in tomater. Just därför är nästa punkt som Irakli tar upp så viktig: Den inhemska marknaden förändras. Den nya generationen har nämligen andra rytmer, andra yrken och andra tidsbudgetar.
”Den nya generationen gör inte längre husvin. För dem är buteljerat vin helt enkelt mycket bekvämare.”
Ur den hushållsekonomiska självklarheten växte så småningom en professionell flaskmarknad fram. Familjer som i årtionden producerade för sig själva eller den närmaste kretsen ser plötsligt att det finns en marknad för just dessa viner.
”När vi började 2016 fanns det omkring 50 vingårdar.”
”I dag samarbetar vi med mer än 500 vingårdar. Och omkring 85 procent av dem är små familjevingårdar.”
Vi ser att professionaliseringen av det georgiska vinodlandet inte i första hand sker genom stora, industriella enheter, utan genom små familjeföretag. Det har också en politisk dimension. Producenter av husvin blir företagare. Familjeföretag träder ut ur den informella sfären och börjar se sig själva som marknadsaktörer. Alla kommer inte att bli kvar, säger Irakli också tydligt. Men många tar steget – och några av dessa små verksamheter hör numera till 8000 Vintages bästsäljande vingårdar.
Anmärkningsvärt är också att han beskriver trösklarna för att komma in på marknaden i Georgien som relativt måttliga jämfört med Centraleuropa. Byråkrati finns naturligtvis. Men den verkar, åtminstone enligt hans beskrivning, inte utöva den massiva bromskraft som man känner igen från klassiska vinländer med täta regleringsnät.
”Det finns naturligtvis byråkrati – men det är inget stort hinder att starta ett företag och göra vin.”
Just ur ett österrikiskt eller tyskt perspektiv är detta anmärkningsvärt. Där är vinodlingen juridiskt och administrativt strikt reglerad – historiskt förståeligt, ofta ekonomiskt meningsfullt, men också skrämmande för små nya projekt. I Georgien verkar utrymmet för nya etiketter, nya flaskor, nya försök och nya marknadsframträdanden vara större. Samtidigt vet Irakli naturligtvis att denna öppenhet inte står utanför tiden. Om Georgien fortsätter att röra sig mot Europa kommer även de europeiska reglerna närmare. Han formulerar det nästan ironiskt och samtidigt precist:
”När Georgien rör sig mot Europa får man också en gåva – och den gåvan är de europeiska reglerna.”
Det finns inget klagomål i detta, snarare en nykter realism. Europa är marknad, hopp och kvalitetsområde – men också ett regelområde. Och just här övergår samtalet från ren branschobservation till en större politisk tolkning. För om Europa är målområdet uppstår oundvikligen frågan vad som då händer med Ryssland – den marknad som i årtionden varit den närliggande, ibland nästan självklara referenspunkten för många georgiska producenter. På den frågan svarar Irakli förvånansvärt öppet. Först beskriver han att Ryssland i det egna landet i högre grad satsar på billiga, funktionella viner, alltså på produkter som snarare tillgodoser masskonsumtion än ursprung eller djup. De intressanta små familjevingårdarna från Georgien, säger han, har inte längre Ryssland på radarn.
”Dessa små familjevingårdar säljer inte sina viner till Ryssland.”
Detta är viktigt eftersom det korrigerar den ofta förenklade föreställningen att den ryska marknaden automatiskt skulle vara den naturliga marknaden för georgiskt vin. För en del av den historiska exportverksamheten kan det länge ha stämt. För dagens självsäkra kvalitetsvin gäller det enligt Iraklis framställning just inte. Än mer uttryckligen påpekar han att det under Sovjettiden och även därefter fanns viner som producerades för denna marknad, men som inte representerade den georgiska vardagen.
”Under Sovjetunionen producerade vi viner för den ryska marknaden. Viner som vi själva inte ens dricker – halvsöta viner.”
”De framställs knappt av någon längre i dag..”
Det finns naturligtvis fortfarande halvsöta viner, men det som länge följde med som en Rysslandskompatibel exportstil återspeglar inte centrum i den georgiska vinkulturen. Om man på allvar talar om landets framtid som vinland måste man utgå från vad georgiska kvinnor och män faktiskt dricker – inte från det som en gång efterfrågades enligt imperiala eller postsovjetiska marknadslogiker.
Europa förekommer i detta resonemang inte som politisk romantik, utan som ett sensoriskt och kulturellt bättre lämpat område. Irakli betonar att europeiska och amerikanska konsumenter söker originalitet: efter skalkontakt, efter Amber Wine, efter Qvevri, efter Saperavi, alltså efter det som är specifikt georgiskt. Och just därför formulerar han kanske hela intervjuns tydligaste mening:
”Den rätta marknaden för georgiskt vin är Europa.” Om man vill exportera till Europa bör man helt enkelt göra det som georgierna själva dricker.”
Detta är anmärkningsvärt eftersom det innebär ett avståndstagande från den gamla reflexen att tona ned den egna identiteten för exportens skull. Inte mindre Georgien ska hamna i glaset, utan mer. Inte mer lättillgängligt, utan mer precist. Inte internationaliserat i den tråkiga bemärkelsen, utan läsbart i bästa bemärkelse. När man lyssnar på Irakli märker man över huvud taget hur starkt vissa begrepp numera har blivit markörer även utanför Georgien. Tidigare sade man kanske ”orange wine” i väst och menade en grov riktning. Nu, berättar han, lär sig gästerna i Berlin redan andra ord.
”Det första ordet är: Kvevri.”
”När folk kommer i dag säger de inte längre ’Amber Wine’. De säger: Kvevri-vin.”
”Det andra ordet är Saperavi.”
Det är också intressant hur Irakli talar om Natural Wine. Han idealiserar inte ämnet, även om Georgien utifrån ofta uppfattas just genom denna kanal. I stället beskriver han naturvinsframställning som både en möjlighet och en risk.
”Vad innebär naturvinsframställning? Ingen filtrering, inga tillsatta jäststammar, inga konserveringsmedel.” ”Men om en vinmakare verkligen behärskar det, då är dessa viner fantastiska.”
Även i denna fråga råder nykterhet: Georgien säljs inte längre som ett mytiskt land där varje amfora automatiskt producerar sanning. Kvalitet kräver arbete. Natural Wine är inte bra därför att det är minimalt ingripande, utan bara när den hantverksmässiga kompetensen är tillräckligt hög för att förena stabilitet, precision och uttryck. Att Georgien har särskilt goda förutsättningar för detta förnekar Irakli inte – men han romantiserar det inte heller.
Till bilden av det moderna georgiska vinlandet hör slutligen också vinturismen. Små familjevingårdar som kanske ännu inte kan leva enbart på flaskförsäljning öppnar sina hem, lagar mat, häller upp vin, organiserar skördeupplevelser och visar gästerna vinrankor, källare och kök. Denna agriturism är mycket dynamisk, nya projekt startas hela tiden och befintliga platser görs om. Den som gör en resa bör mer eller mindre dagligen söka på webben efter nya platser.
Mot slutet blir samtalet mer personligt. Då berättar han, nästan lika i förbifarten som tidigare när han talade om fraktkostnader, hur hans egen väg in i detta område började.