av Manfred Klimek
Man hade redan vant sig vid att vinvärlden stönade. För få gäster, för många räkningar, för lite hopp. Berättelsen var mättad av frustration – och i den låg den trötthet som med åren sätter sig som jäst ingen rör om.
Och sedan, en lördag i Großlangheim, under ostronevenemanget på familjen Grebners Patrizierhof, ställdes plötsligt allt på ända.
Det var stundtals härligt högljutt, man skrattade, sjöng och drack ur glas som aldrig var tomma. Beats någonstans. Det luktade salt, skal och mousserande vin. Vinet flödade som förr, när man fortfarande trodde att berusningen var en rättighet – och ingen lyx. Som om Patrizierhof låg ovanpå en vulkan av vin, och just nu, precis nu, hade en spricka öppnats ur vilken något steg upp som man trodde var förlorat.
En krögare, till hälften euforisk, till hälften förvånad, berättade att hans gäster hade börjat dricka igen för ungefär tre månader sedan. Inte bara prova, inte bara smutta, inte bara fråga, utan dricka. Flaskvis. Med hunger, lust och allvar. Han kunde inte förklara det. Men han ville inte heller fråga länge. För det hände. Nu.
Och sedan nämndes namnet: Garbo.
En ny vinbar i München, driven av Stefan Grabler och Markus Hirschler. Inte ens två månader gammal. Och redan säger man: det är som då, på Cordobar. På den febriga, vibrerande, legendariska Cordobar, där Willi Schlögl och Stefan Grabler en gång tände natten med riesling. Och faktiskt: även här brinner det. På Garbo. Gästerna står, tränger sig fram, dricker. Det stambord, där man inte kan reservera plats, är som en port till en annan tid. Omsättningen påminner om nätter före corona, om Berlin klockan fyra på morgonen, om känslan av att allt fortfarande är möjligt – om det bara finns tillräckligt med vin.
Det är inte den enda ön. Freundschaft, Willi Schlögls bar, har sedan länge etablerat sig som ett nytt epicentrum. Inte en bardisk som alla andra, utan en plats med hållning och humor. Vinlistan är vild och känner inga genregränser. Chardonnay bredvid sake, lagrad gamay bredvid lambrusco. Den som dricker där blir en del av ett spel som inte känner några regler, förutom: öppenhet.
Den Garbo, ska det vara, är ännu nervösare, ännu närmare gatan, närmare lusten. Men ändå München, alltså mer stilfull och ett snäpp mer självförälskad: upphälld och ingripen. I atmosfären, i smaken, i självbilden hos en scen som väntade på evenemang alldeles för länge. Nu skapar den egna igen.
Och vad betyder det?
Att vinvärlden inte uteslutande krymper, utan överlever på öar. Och där, i dessa ljusa, febriga zoner, samlar den ny kraft. Överallt uppstår motståndszoner. Mot stillaståendet. Mot förlamningen. Mot idén att vin är något man måste analysera till döds.
Den här nya scenen är inte stor. Den kommer inte att försörja alla vinodlare. Den kommer bara i liten utsträckning att sätta fart på handeln. Den är inte ”lösningen”. Men den är livet. Och den plats varifrån man reser mot nya stränder – det räcker. För från dessa platser utgår något. Inte bara omsättning, inte bara uppmärksamhet – utan hållning. En känsla för vad vin kan vara när man betraktar det inte som en produkt, utan som ett löfte. Som rörelse, inte som varumärke. Som eskalering, inte som kalkyl.
Dansen på vinvulkanen är inte naiv. Den vet att branschen vacklar. Men den dansar ändå. Just därför. Och om glöden räcker kommer andra att följa. Inte för att det är en trend, utan för att det är trots.
Ett glas i handen. Musik i ådrorna. Och känslan: Nu räknas det igen.