(Manfred Klimek / Pic-animation: Runwayml)
Jutta Ambrositsch var redan innan hon Marco Kalchbrenner lärde känna en storslagen ung grafiker från Kärnten i Wien. En som inte bara kunde läsa typografi, utan också tänka den. Marco kom i sin tur från texten, från språket, från den precisa formuleringen av betydelse – och där var han, den från Südburgenland, likaledes en av de bästa. De lärde känna varandra i reklamvärlden – där de utan problem hade kunnat fortsätta sina mycket snabbt mycket imponerande karriärer; ända fram till en egen byrå. På 90-talet hade det inneburit pengar, priser och fester. Det allvarliga föredrog de framför detta – vinodlingen.
Det som de båda har ägnat sig åt där i snart tjugo år är allt annat än ytligt. På sluttningarna i Wiens vinberg, runt Nussberg, Riesenberg och Bisamberg, gör de viner som inte är dekorativa, utan delvis dramatiskt positionerade. Viner med inre ordning, med klarhet, med ett häpnadsväckande självförtroende. Ekologiskt certifierade, kompromisslösa i arbetet, självständiga i uttrycket – och framför allt: fullständigt autonoma. De behövde inte fråga någon hur man gör vin ”rätt”. De lärde sig själva. Och just därför känns inget inlärt, inget främmande, inget påklistrat. Och därför är de båda och deras viner alltid unika.
Denna autonomi slutar inte i källaren. Den fortsätter i marknadsföringen, i resan utåt, i den förvånansvärt höga exportandelen på omkring 75 procent, framför allt till USA och Kanada. Ambrositsch och Kalchbrenner är världsmedborgare i ordets bästa bemärkelse: nyfikna, öppna, närvarande – utan att försöka ställa sig in. Deras viner når ut, eftersom de omedelbart förstås som exceptionella i urbana kretsar. Och inte för att någon måste förklara dem.
Sedan knappt två år finns nu också en andra plats. En som inte har någon storstadsmässig omgivning att kalla sin egen, utan nästan verkar avskild från världen: Csaterberg i Südburgenland, en vinbergsidyll omgiven av skog, uppdelad i många små parceller. Här ligger Juttas familjs vingårdar, och här visar sig en annan sida av de båda. Ingen vändning bort från Wien – snarare en utvidgning; det sublima komplementet. En plats där ursprung, minne och nutid överlagras.
Från Csaterberg kommer tre viner som är mer än ett sidoprojekt. De är en andra röst. Projektet går under namnet ”Waelder”.
Insteget heter ”Aufwaerts” 2024 – en cuvée av Welschriesling, Müller-Thurgau och Weissburgunder. Ett vin för alla dagar, ja. Men inte utan anspråk. Fruktigt, nötigt, med den där värmen från Südburgenland som inte blir bred, utan bär. Jorden talar klart: serpentinit, opal, en aning skiffer – ett ungerskt inslag som inte känns folkloristiskt, utan strukturellt. Ett vin som inte förstår lätthet som något bottenlöst.
Därefter följer ”Himmelwaerts” 2024, Chardonnay, fortfarande ett fatprov. Ett vin som kommer att behöva tid – och också kräver den. Ännu har det inte riktigt hittat sig självt, ännu håller det på att ordna sina delar. Men redan nu märks det att målet här inte är snabb begriplighet, utan djup. Ett vin som man bör låta ligga. Och vill låta ligga.
Och sedan har vi ”Hoellwaerts” 2024. Blaufränkisch. Fyrtio år gamla vinstockar. Ett enda 600-litersfat. Tio dagar på skalen – medvetet kort, så att färgen inte dominerar, det ljusare framför det mörka; och så inte alls helvetiskt. Det som uppstår här är faktiskt något sällsynt: ett vin som nästan alla måste tycka om – och som ändå uppfyller extremt höga krav.
I doften mullbär, grafit, en aning äggvita. Mer hjärtkörsbär än surkörsbär. Dämpad cassis, blåbär, mycket lätt nötighet. Men allt detta är nästan en bisak. Det avgörande är munnen: saftig, kärnig, tät, men ändå lätt, samtidigt alltid fullständigt okomplicerad (det betyder inte att krävande, eller snarare mer fordrande, viner inte skulle ha sin fulla berättigade plats – det har de). En Blaufränkisch med driv, med inre tryck, med den där oemotståndliga egenskapen att man inte vill ställa ifrån sig glaset och under drickandet sneglat efter nästa flaska. Positivt populistiskt, om man så vill. Ett perfekt supvin – och samtidigt en av de mest substansrika Blaufränkisch-vinerna på flera år.
Till sist ett tips som är mer än en rekommendation: drick ”Hoellwaerts” tillsammans med ”Hetfleisch”, det projekt som Ambrositsch och Kalchbrenner låter den yngre vinmakaren Christoph Wachter-Wiesler göra. Två viner, två hållningsnoter, en gemensam nämnare: allvar utan patos, glädje utan förenkling. Wachter-Wieslers arbete kommer vi också att ägna oss utförligt åt under de närmaste dagarna.
Det som återstår är ett intryck som sträcker sig bortom enskilda flaskor. Jutta Ambrositsch och Marco Kalchbrenner gör viner som inte kan och inte vill förklara hur goda de är. De är det. Och ibland – allt oftare – uppstår därvid ett vin som åstadkommer något större: ett vin att omfamna världen.