Kan Robert Pattinson skilja Robola från Assyrtiko? Känner han till de stora Bordeaux-årgångarna från det förra århundradet? Vet han vilka fördelar en sent degorgerad champagne har? Och vid vilken temperatur skulle han låta servera en Dom Pérignon?
Det är frågor som, såvitt jag vet, inte ställdes under screentesterna för tillsättningen av den nya James Bond. Ändå ingick djupgående kunskaper om goda viner i årtionden i den brittiske hemlige agentens yrkesprofil. De räddade till och med hans liv vid ett och annat tillfälle.
När Sean Connery 1971 stod framför kameran för sista gången i den officiella Bond-serien, i ”Diamonds Are Forever” – ”Diamantfeber” – befann han sig mot slutet av filmen ombord på ett kryssningsfartyg tillsammans med Tiffany Case, spelad av Jill St. John. Två lönnmördare, Mr. Wint och Mr. Kidd, utklädda till servicepersonal, serverar en överdådig middag vars dessert innehåller en bomb. Till maten serveras en Château Mouton Rothschild 1955, för övrigt den årgång vars etikett formgavs av den franske kubisten Georges Braque.
Bond, som redan har fattat misstankar, finner vinet utmärkt, men påpekar att han till en så storslagen måltid egentligen hade väntat sig en Claret. Den förmenta sommelieren ursäktar sig med att man tyvärr knappt har någon Claret i vinkällaren ombord.
Mouton Rothschild är nu en Claret. Varje någorlunda bildad engelsman som på den tiden intresserade sig för vin visste det. Claret är den traditionella brittiska benämningen på rött Bordeauxvin. Bond avslöjar den förmente sommelieren, och de båda lönnmördarna undanröjs på det sätt som var avsett för dem. Bland annat används en flaska Courvoisier.
Ian Lancaster Fleming, född 1908 i London och avliden 1964, endast 56 år gammal, lät sin romangestalt James Bond få några av sina egna talanger och många av sina privata nöjen. Fleming, son i en välbärgad brittisk bankirfamilj, hade bott och studerat i Österrike, Tyskland och Schweiz, arbetat för nyhetsbyrån Reuters, varit börsmäklare och under andra världskriget tjänstgjort inom den brittiska marinens underrättelsetjänst. Han kände världen, dess bättre hotell, dess bättre restauranger och dess bättre drycker. Och han konsumerade de sistnämnda i mängder som knappast kan ha glatt hans husläkare.
Fleming var en passionerad champagnekonsument. Ett bevarat brev från författaren till huset Taittinger i Reims dokumenterar hur han tackade för några flaskor Blanc de Blancs 1953, som egentligen var avsedda för James Bond. Fleming lovade att behandla sin romanhjälte någorlunda rättvist, men kunde inte utesluta att denne vid sin återkomst från Japan bara skulle finna de tomma flaskorna.
Mannen hade humor. Och törst.
Redan i ”Casino Royale”, den första Bond-romanen, utgiven 1953, låter Fleming sin hjälte resonera kring fördelarna med Taittinger Blanc de Blancs 1943. Champagnen hörde då till det bästa som Champagne hade frambringat. Två år senare, i romanen ”Moonraker”, har entusiasmen redan gått över. Bond har upptäckt Dom Pérignon, i detta fall årgång 1946. Hans överordnade M, som han äter middag med på Londonklubben Blades, föredrar en Mouton Rothschild 1934.
Föreställ er en sådan konversation i en nutida actionfilm. Två män som yrkesmässigt ägnar sig åt den västerländska världens säkerhet samtalar under middagen om fördelarna med franska viner från olika årtionden. Ingen förklarar för publiken varför årgången är viktig. Fleming förutsatte att antingen hans läsare visste det eller skulle bli tillräckligt nyfikna genom läsningen för att ta reda på det.
I romanen ”Goldfinger” från 1959 serveras Bond av skurken Auric Goldfinger bland annat en Pommery 1950, en Mouton Rothschild 1947 och en Piesporter Goldtröpfchen 1953. Ja, James Bond kunde även Mosel. Han drack Chianti under sina tågresor genom Europa, sake i Japan och i ”Live and Let Die” till och med Liebfraumilch i Amerika.
Bond var vinkännare, inte etikettkonsument. En inte helt oväsentlig skillnad.
I de tidiga filmatiseringarna av Flemings romaner blev agentens djupa vinkunskaper en ibland utsökt del av manusen. Redan 1962, i ”Dr. No”, den första officiella Bond-filmen, griper Sean Connery i en hotfull situation efter en champagneflaska för att vid behov använda den som vapen. Hans motspelare varnar honom för att krossa den dyrbara Dom Pérignon 1955. Bond låter honom veta att han ändå föredrar 1953:an. I ”Goldfinger”, två år senare, konstaterar Bond att man absolut inte får dricka en Dom Pérignon 1953 vid mer än tre grader Celsius. Det vore ungefär lika illa som att lyssna på Beatles utan hörselskydd.
Vi får ha överseende med Bonds oenologiskt något tvivelaktiga dricktemperatur. Vid tre grader Celsius blir även en Dom Pérignon smakmässigt tämligen stum. Även när det gäller Beatles hade mannen fel. Men att en actionhjälte uttalade sig om serveringstemperaturen för en viss champagneårgång var redan det en kulturell bedrift.
Denna typ av oenologisk sidohandling förde sedan Roger Moore till mästerskap, vars tolkning av den brittiske hemlige agenten med åren alltmer fick drag av en välklädd, tämligen slipad och ibland uttråkad privatbankir.
I ”For Your Eyes Only” – ”Ur dödlig synvinkel” – från 1981 sitter Moore som James Bond och äter middag med den grekiske affärsmannen Aristotle Kristatos på Korfu. Bond beställer räkor från Preveza och Bourdetto, en för de Joniska öarna typisk fiskrätt. Kristatos rekommenderar honom en Robola från sin hemö Kefalonia.
Och nu kommer en av mina favoritscener i hela Bond-historien.
Bond känner naturligtvis till dessa viner. Han tycker att de är något för parfymerade för hans smak och föredrar en Theotoky Aspro, ett vitt vin från en traditionell vingård på Korfu.
Betänk: 1981 var den internationella vinvärlden ännu inte på långa vägar lika utforskad som i dag. Även professionella europeiska vinmänniskor skulle då ha haft svårt att geografiskt placera druvsorten Robola. Och förmodligen skulle även i dag en betydande del av de tyska sommeliererna vara fullt sysselsatta med frågan om Theotoky Aspro.
James Bond visste det. Utan internet. Utan smartphone. Utan Vivino. Jag saknar sådana dialoger på bio.
Med Roger Moore började också den extraordinära relationen mellan James Bond och champagnehuset Bollinger. Redan 1973 dök Bollinger upp i ”Live and Let Die”. I slutet av 1970-talet utvecklades en vänskap mellan Bond-producenten Albert ”Cubby” Broccoli och Christian Bizot, dåvarande chef för champagnehuset, och ur denna växte 1979 ett av den internationella filmhistoriens mest långvariga varumärkessamarbeten fram.
I ”Moonraker” drack Roger Moore Bollinger R.D. 1969, i ”A View to a Kill” R.D. 1975. Timothy Dalton fick senare R.D. 1979, Pierce Brosnan bland annat Grande Année 1988, 1989 och 1990. För ”Die Another Day” från 2002 valdes till och med en Bollinger från den legendariska årgången 1961.
Bollinger passade denne man. Husets vinösa, kraftfulla champagner, präglade av Pinot Noir, hade något av den jämförelsevis robusta elegans som man under det förra århundradet förknippade med den brittiske gentlemannen. Britterna hade dessutom i generationer haft en förkärlek för denna stil i Champagne.
Och sedan kom Daniel Craig. En Bond som såg ut som om man direkt efter en fängelsevistelse hade klätt honom i en syndigt dyr smoking. En fysisk, sårbar, ibland rentav brutalt agerande Bond, vars kulinariska bildning glädjande nog inte helt hade offrats för den nya rolltolkningen.
I ”Casino Royale” från 2006 sitter Craig med den förtrollande Eva Green som Vesper Lynd i en tågvagns restaurang. På bordet står en flaska Château Angélus 1982. Michael G. Wilson, Cubbys Broccolis styvson och långvarige producent av Bond-filmerna, var personligen involverad i valet av detta vin. Wilson är en stor Bordeauxälskare. Producentfamiljens vänskap med familjen de Boüard de Laforest, ägarna till Angélus, förde till slut Saint-Émilion-vinet upp på bioduken. Man hade med omsorg valt 1982, en av 1900-talets mest betydelsefulla Bordeaux-årgångar.
Angélus 2005 dök sedan upp 2015 i ”Spectre” och 2021 i ”No Time to Die”. I den sista Bond-filmen med Daniel Craig hamnar flaskan till och med i den något nördige brittiske kvartermästaren Q:s hushåll. Även det en form av demokratisering av den stora Bordeaux.
Redan Bonds gestaltning av Daniel Craig saknade emellertid en rejäl portion av den njutningslystna arrogans som hade utmärkt hans föregångare. Man såg honom dricka stora viner, men hörde honom jämförelsevis sällan tala om dessa viner. Flaskan och etiketten övertog i allt högre grad gestaltningen av figuren, som tidigare hade krävt en dialog.
Det är en intressant och ur vinälskarens perspektiv tämligen beklaglig förändring. För även den åskådare som inte visste något om vin fick hos Connery och Moore veta lite om vinets värld. Hos Craig fick han framför allt veta vilka varumärken som hade råd med ett framträdande i en Bond-film.
Och nu alltså Robert Pattinson.
Britten, som blev världskänd som tonårsvampyr i ”Twilight”-filmerna och senare strövade genom Gothams nätter som Batman, kommer under ledning av den utmärkte kanadensiske filmskaparen Denis Villeneuve att spela den sjunde Bond i den officiella filmserien. Den brittiske manusförfattaren Steven Knight, skaparen av ”Peaky Blinders”, skriver manus.
Efter åratal av diskussioner om huruvida James Bond över huvud taget fortfarande måste vara en James Bond, om en kvinna skulle efterträda honom eller om man kunde begränsa sig till att låta en agent med tjänstenummer 007 leva vidare, är åtminstone denna fråga besvarad. James Bond förblir James Bond. Men förblir han också den precisa drinkare som Ian Fleming en gång skapade?
Med sin James Bond beskrev Fleming en viss typ av man, som i dag till stor del har blivit omodern. En man som var socialiserad i det europeiska borgerskapet och de brittiska överklasserna under det förra århundradet, för vilken kunskap om goda viner, goda skräddare, goda restauranger och goda hotell också var en fråga om manlig bildning.
Denna form av manlighet var utpräglat sinnlig. Den tillät mannen att ägna sig ingående åt livets vackra ting utan att någon därför skulle ha ifrågasatt hans manlighet. Han visste varifrån en parfym kom, vilket tyg som höll hög kvalitet, hur ett läder var beskaffat och vilken smakskillnad det var mellan två champagneårgångar. Han kunde intressera sig för blommor och några timmar senare strypa en sovjetisk hemlig agent. På den tiden gick det ganska bra ihop på bio.
Självklart kan kvinnor vara utmärkta vinkännare. Men det sätt på vilket Fleming lät sin Bond dricka, njuta och ibland även supa var en del av en historiskt manligt präglad livsform. Man behöver inte uppskatta denna livsform i alla dess uttryck för att förstå den som en väsentlig del av den litterära figuren.
Och dess fortbestånd är långt ifrån säkrat genom att rollen besätts av en manlig skådespelare. Robert Pattinson kommer att spela den första Bond för millenniegenerationen. Om denna generation sägs bland annat att den i mindre grad definierar sig genom njutningen av alkoholhaltiga drycker än sina föräldrar och morföräldrar. Jag skulle vilja veta hur det nya manuset hanterar detta. Kommer Bond återigen att få vara en bildad livsnjutare, för vilken innehållet i ett vinglas också utgör en intellektuell fråga? Eller kommer man, om avtalen med de aktuella varumärkena fortfarande gäller, då och då att ställa en flaska Bollinger i bild och låta det vara vid det?
Även martinin, skakad och inte rörd, har sedan länge förlorat sin tidigare självklarhet. Redan 2006 lät man Daniel Craig i ”Casino Royale” reagera synnerligen bryskt på en bartenders motsvarande fråga. Efter ett nederlag vid pokerbordet var han hjärtligt likgiltig inför hur hans martini tillreddes. Det var då ett lyckat skämt på bekostnad av den egna filmhistorien. Möjligen var det också en föraning.
