(Manfred Klimek)
Redan innan den första flaskan öppnas här avslöjar Weingut Rieger nästan allt om sig självt. Hur då? Människorna gör det. Vi befinner oss i Markgräflerland, i sydvästra Tysklands djupaste hörn.
I vingårdskrogen serverar Josepha och Bernhard Rieger sina gäster. De verkar inte som de seniorchefer de är, utan som vinodlare som verkligen gläder sig åt varje besökare; och besökarna kommer inte i ringa antal från grannlandet Schweiz, där de skulle betala minst en tredjedel mer för samma kvalitet på vin och flammkuchen.
Deras son Philipp driver i dag vingården. Han har den behagliga melankoli som utvecklas hos människor vars liv tidigt och oväntat har behövt utstå sprickor. Sprickor gör sällan biografier enklare, men nästan alltid intressantare. Kanske är det därför han möter sina viner helt utan patos. I en bransch där vissa vinodlare redan i första meningen vill förklara sin storhet är det en välgörande egenskap.
Sedan finns Markus Brauchle, källarmästare och ansvarig för den internationella distributionen. Mitt bland fat och tankar utvecklas plötsligt ett samtal om litteratur. Helt oväntat drar han fram Harald Irnbergers wienska kultbok ”Geil” ur en väska, talar om den med samma entusiasm som om vin och trycker den i handen på mig som avskedsgåva, så att jag kan läsa den. Också det hör till en bra vingård: Den underhåller människor vars intressen sträcker sig långt bortom druvsorter och jäsningstemperaturer.
Och slutligen sitter Nina bredvid mig i skåpbilen, en ung medarbetare hos Rieger som kör mig genom vingårdarna (jag har ju aldrig tagit körkort), spelar bra musik från Spotify-kontot och visar sig vara något av en intellektuell vingruppie: en av dessa människor som inte bara tar vin för givet, utan är nyfikna på vad som döljer sig bakom det. Medan vinrankorna drar förbi där ute pratar vi om Gud och världen – och ganska lite om vin. Sådana samtal går inte att planera. De bara händer.
Först därefter börjar jag intressera mig för själva vingården. Sedan 2005 arbetar man ekologiskt, sedan 2010 enligt Demeters riktlinjer – och det utan något större ekotrams. I dag brukar familjen mer än 25 hektar vinodling, räknas till de största biodynamiska vingårdarna i Baden-Württemberg och förenar, så som jag ser det, konsekvent vinmakning med bred tilltalande förmåga och en anmärkningsvärt lugn modernitet – avslappnat bra.
Nu till två viner som Rieger-Brauchle-teamet ställer fram på bordet. Först det för mig intressantaste av Riegers viner, som inte är något av deras världsvitt välrenommerade toppviner, utan deras fortfarande som enkelt betraktade Pinot Noir från lössjord (årgång 2023, € 12,00). I en tid när rödviner säljer allt sämre (varför egentligen?) är detta rödvin vad britterna kallar en ”burner” – en konsumtionsprodukt som vi genast förstår och tycker om. Denna Pinot är värd betydligt mer än den kostar: hjärtkörsbär, inte obetydligt moget, även lätt bitter nypon, nästan inget plommon, däremot en aning blåbär och också lite cassis, som hos stora byviner från Bourgogne, omkring 200 km bort. Brutalt lättdrucken i munnen. Och det bästa: Vi kan utan problem glömma bort det här vinet i källaren i ytterligare tio år. Tack vare sin syra kommer det då att vara ett av regionens bästa mogna rödviner. Och verkligen inga pengar.
Därefter Gewürztraminer Hitzbuck från 2022 (€ 22,00): en av Tysklands mest intressanta och bästa Gewürztraminer-viner. I doften en aning marsipan, gula blommor, körsbär, nashipäron, lite cypress, därefter havsbris, ros och russin, vax. I klunken en liten frisk sötma, honungsmelon, men extremt mycket torrare än i doften. Den lilla Campari-beskan i eftersvalget gör denna Gewürztraminer, egentligen en banal aromatisk druvsort, till en upplevelse. Vinodling på världsnivå.