(Manfred Klimek)
Jag har varit på resa i Burgenland i tre dagar. Jag besöker vinodlare, sitter i provningsrum, kör genom vingårdar, dricker koncentrerat, uppmärksamt, oftast euforiskt. Och nästan lika koncentrerat hälls något annat upp åt mig – inte av de vinodlare jag besöker, märk väl: rykten. Halva meningar. Antydningar. Nedsättande kommentarer om just de producenter där jag befinner mig eller ännu ska besöka. Inte öppet, inte verifierbart, sällan konkret – men med det outtalade tillägget: ”Det där borde du ta en titt på.”
Jag måste säga en sak tydligt genast, för annars uppstår precis det som borde förhindras här: Ingen av de vinodlare jag hittills har besökt har spridit ett enda av dessa rykten. Tvärtom. Anklagelserna kommer utifrån. Och ändå verkar vissa hysa den absurda föreställningen att journalister här ska fungera som förmedlare av små giftpilar – som transportörer av provinsiella uppgörelser.
Det jag faktiskt har upplevt under dessa dagar är något helt annat: vinodling i världsklass. Precision, djup, självklarhet. Viner som inte behöver bevisa någonting. Viner som inte vill förklara, utan bara finns där. Den som fortfarande på allvar talar om ”den österrikiska särvägen” eller ”regional relevans” har sedan länge tappat kontakten med utvecklingen. Burgenland är inte längre ett försöksområde, inget hopp, inget ”på väg”. Regionen har anlänt.
Just därför känns detta bakgrundssurr så obehagligt. För det är inte bara småaktigt – det är dumt. I en fas när vinodlingen i hela Europa står under press, när avsättningsmarknader försvinner, konsumtionsvanor förändras och moraliskt laddade avhållsamhetsrörelser drar genom urbana kultursidor, är detta angrepp på varandra sannolikt det mest kontraproduktiva av alla beteendemönster.
Den som nu tror att man måste stärka sin egen position genom att försvaga andra har inte förstått någonting. Varken marknaden eller situationen. Verkligheten är brutalt enkel: Om vin ska ha en framtid, så sker det inte genom navelskåderi, intriger eller ett evigt hopp om stödformer från gångna årtionden. Utan genom expansion. Genom nya marknader. Genom ett seriöst, gemensamt tänkande i riktningar som Indien eller Latinamerika – där nyfikenhet, uppåtsträvan och njutning ännu inte väcker dåligt samvete.
Desto mer oroande vore det om institutioner, branschorganisationer eller marknadsföringsorganisationer ens närmade sig dessa destruktiva dynamiker. Deras uppgift kan inte vara att förstärka stämningar eller medla i skyttegravskrig. Deras uppgift borde vara att göra det motsatta: skapa överblick, samla självförtroendet, öppna perspektiv.
Burgenland är sedan länge ingen provins längre. Men det provinsiella – det växer erfarenhetsmässigt fram precis när ekonomiska bekymmer möter bristande suveränitet. Mot detta hjälper varken tystnad eller att se åt andra hållet. Det finns bara en lösning: intellektuell disciplin. Och insikten att solidaritet inte är ett moraliskt slagord, utan en ekonomisk nödvändighet.
Allt annat är självskadebeteende. I en tid då ingen har råd med det.