(Manfred Klimek / WELT am SONNTAG)
Den är vinkonsumenternas allt-i-allo – närmare bestämt för dem som inte vill avstå från sitt dagliga goda glas vin: literflaskan med anständigt vin, som för jämförelsevis mycket lite pengar rymmer mycket anständiga tyska viner. Viner gjorda av välrenommerade, framgångsrika vinmakare, som utan större ekonomiska förluster skulle kunna avstå från det här formatet. Men det vill de inte. Ännu inte.
Dessutom är det ett flaskformat som i internationell jämförelse nästan verkar ha fallit ur tiden, men som ändå bevarar något som sedan länge har försvunnit på andra håll: idén att gott vin inte nödvändigtvis måste vara dyrt. Medan den globala vinmarknaden i allt högre grad splittras upp i prestigelägen, enskilda flaskor och narrativ upphöjning, existerar det i Tyskland en parallellvärld där toppvingårdar helt självklart fyller vin på literflaskor. Ingen andrahandsanvändning, utan välgjorda, ofta förvånansvärt precisa viner, som har sitt ursprung i samma vinkultur som de lika prisvärda men ändå dyrare vingårdsvinerna – nästan alltid buteljerade i de etablerade 0,75-litersflaskorna.
Och ändå, trots alla uppenbara fördelar för konsumenterna, faller dessa flaskor alltmer i glömska. För handeln älskar det berättelsebara, det som kan trappas upp; den älskar sådant vars pris och ursprung kan spetsas till allt mer. Literflaskan undandrar sig däremot denna logik. Den är för enkel, för tydlig i sin idé som vardagsvin, för lite spektakulär. Samtidigt försvinner också den kundkrets som den en gång skapades för: människor som vill unna sig ett gott glas vin utan att göra en händelse av det. Ett glas till maten, i vardagen, på kvällen för att koppla av på balkongen, terrassen eller i trädgården – för literflaskor innehåller framför allt vita viner, sommarvin.
Vingårdarna själva befinner sig därmed i en konflikt som inte kommuniceras utåt. För varje gott liter vin väcker frågan varför vingårdsvinet från samma producent ska kosta mer. Därför får literflaskan ofta för lite marknadsföring – en produkt som finns, men som sällan lyfts fram.
Betraktad nyktert är den dessutom en tysk särart. I Frankrike finns visserligen idén om ”vin de soif”, det enkla, lättdruckna vinet, och stora hus som Domaines Barons de Rothschild producerar mycket riktigt lättillgängliga kvaliteter för ganska lite pengar. Men literformatet, detta medvetna val av mer vin med bibehållen kvalitet, är knappt representerat där.
I Tyskland har literflaskan däremot sina rötter i restaurangnäringen, i vardagsvinet och den öppna serveringen. Den är inget statement, utan en kulturell permanent installation. En liter vin som vill delas, som inte siktar på provningsögonblicket utan helt enkelt på lusten att dricka. Den minskande lusten att dricka hos yngre generationer efter år 2000 är dess problem – och samtidigt dess chans. För den står för något som vinet i allt högre grad håller på att förlora, och som den yngre generationen inte längre söker i det fördolda: självklarhet.
Utan tvekan kommer druvmaterialet till dessa viner från den första skörden, den första gallringen, där alla druvor sorteras bort som vingården inte längre vill låta mogna vidare. Och utan tvekan kommer delar av druvmaterialet också från kvalificerade inköp från pålitliga druvleverantörer. Trots dessa utjämningar, som upplevs som en kvalitativ begränsning, har ingen vinproducent av rang och namn råd att släppa iväg ens en enda flaska vin från gården som inte också bär de kvalitetskriterier som kännetecknar vingårdens dyraste vin. För ett endast genomsnittligt vin från en vingård som är känd för kvalitet vore – framför allt i sociala mediers tid – en katastrof.
Det är alltså dags att ta dessa flaskor på allvar. Inte som en kuriositet, utan som det de är: en av de sista verkligt demokratiska formerna av vinutbud.
Silvanern på literflaska från den även i stjärnrestauranger representerade Winzerhof Stahl (från 6,50 €, den något mer exklusiva flaskfyllningen med namnet ”Kilo” för 9,50 €) från Simmershofen i Franken visar hur tydlig och frisk denna kategori kan vara när den tas på riktigt allvar. Ingen dekorativ överbyggnad, utan ett precist, rakt vin som reducerar druvsorten till dess också kraftfulla essens. Friskhet, en sval stramhet och dessutom denna typiska, lätt bittra örtighet som håller gommen vaken.
Das Juliusspital i Würzburg tolkar liter-Silvanern (från 8,50 €) något mer klassiskt. Här finns mer rundhet, mer frankisk-önologisk självklarhet. Frukten upplevs som mognare, vinet överlag något mjukare utan att förlora sin kontur. En Silvaner som satsar mindre på spänning än den från Stahl, och mer på balans – och som just där finner sin styrka.
Hos Zehnthof Luckert i Sulzfeld am Main, en verkligt stor frankisk vinmakare med viner av internationell klass, blir liter-Silvanern (från 11,50 €) ett understatement för stor skicklighet. Vinet är kargt, precist, nästan stramt i sin uppbyggnad. Mindre frukt, mer struktur, mer salter från jordarna, en tydlig stil som inte fjäskar. Att en sådan stil dyker upp i literflaska är nästan ett statement i sig.
Das Weingut Schenk i Randersacker bidrar slutligen med en Silvaner i literformat (från 8,50 €) som känns något öppnare och mer lättillgänglig, utan att någonsin bli banal. Silvanern visar frukt, men kontrollerat, och förblir torr, ren och tydlig. Ett vin som infriar exakt det man hoppas på av denna kategori: pålitlighet utan tristess.
Literflaskan med Rivaner (Müller-Thurgau) från vingården Uli Metzger från Grünstadt i Pfalz (från 5,40 €) är kanske det mest underskattade inslaget i detta urval. En druvsort som länge, inte utan anledning, ansågs betydelselös, men som här med förvånande precision förvandlas till kvalitetsvin. Lätt, friskt, med tydlig frukt och utan en störande banal sötma. Och långt från de många betydelselösa viner som Müller-Thurgau fortfarande får stå till tjänst för i Tyskland.
Det pfalziska Weingut Hammel tar med sina två mest framträdande literflaskor in en nästan lekfull utveckling av idén. Rieslingen ”Literweise” (från 6,36 €) är saftig och direkt, med tydlig syra och okomplicerad frukt. Inget stort djup, men en förvånansvärd drickbarhet som passar formatet perfekt. Rosén ”Literweise” (Dornfelder & Pinot Noir, från 5,79 €) satsar i sin tur mer på frukt och även kraft, men förblir alltid frisk och aptitretande – nästan obemärkt god.
Rieslingen från det Deidesheim-baserade vinhuset Von Winning i literformat (från 7,10 €) känns som en kontrollerad balansgång. Huset, som är känt för ambitiösa, ofta träpräglade viner, visar här att reduktion också är möjlig i den enklaste kategorin. Tydlig och precis, med ren syra och en frukt som aldrig dominerar och lämnar plats åt jordarnas salter. Ett liter vin med ursprung, utan att skylta med det.
David Spies, vinmakare i Rheinhessen och källarmästare för den mest kända rieslingen i DB:s restaurangvagnar, levererar ett liter vin som kanske kommer närmast idealet för denna kategori. En Riesling som inte vill något annat än att vara god. Frisk, rak, med precis rätt balans mellan frukt och syra. Inget statement, inget koncept – bara ett vin som finns där när man behöver det.