(Claude Auguste, redaktionen)
Det finns viner som lever av traditionen att göra vin. Och så finns det viner som har rullats över av rörelser som tror att vin också är ett slags politiskt program – vindrickarnas och konsumenternas politiska ställningstagande. I slutet av 1990-talet hände det sistnämnda två gånger: Två ideologiska strömningar ville omdefiniera Chardonnay – eller helt tränga undan den. Båda misslyckades. Och det visar vad som gäller i dag: inga dogmer!
Anything but Chardonnay!
Den första parollen löd ”ABC” – Anything but Chardonnay. Den lanserades i USA och var ett stridsrop mot den allestädes närvarande, ofta starkt ekpräglade Chardonnay – viner som också var svåra att njuta av på grund av den massiva barriqueprägeln. Den som ville räknas år 1999 (framför allt i USA) beställde Sauvignon Blanc, Chenin eller Riesling. Man ville skilja sig från den förment banala konsumtionssmaken, från tyngden hos de ”buttery Chardonnays” som då var på modet i Kalifornien – och faktiskt odrickbara.
Det var ett uppror bland de intellektuella vindrickarna – en minoritet: Man ville göra vinet mer varierat, mer spännande, finare. Och ja, under en kort tid var det chic att beställa Sauvignon, hylla Riesling och fira Chenin blanc. Men siffrorna talar ett annat språk: Amerika dricker mer Chardonnay än någonsin. Även därför att importtullarna på andra vita viner är höga och därför att Chardonnay helt enkelt fungerar i USA – den växer, bär frukt, levererar pålitlig kvalitet. ”ABC” var en hashtag innan sociala medier fanns. Till slut förblev den en slogan, inte en revolution.
Utan ek!
Den andra rörelsen var ännu absurdare: Den ville rädda Chardonnay genom att beröva den eken. ”Unoaked Chardonnay” blev slagordet. Rostfria ståltankar i stället för barrique och tonneau, friskhet i stället för smörighet, ungdomlighet i stället för rostning. Och under ett eller två år verkade det som om man hade proklamerat en ny era.
Jag minns fortfarande tydligt mitt första möte med en av dessa ”unoaked Chardonnays”. Det var på den välkända mässan i Düsseldorf i början av 2000-talet. Jag lyfte glaset, tog den första klunken – och väntade. Där fanns måttlig frukt, där fanns överdriven friskhet, men där fanns också en tomhet som nästan gjorde mig generad. Chardonnay utan ek smakade för mig som en konsert utan stråkar: korrekt, ordentlig, men utan själ. Jag ställde glaset åt sidan, log artigt och visste: Den här rörelsen kommer inte att leva länge.
För Chardonnay utan ek är som en roman utan språk. Naturligtvis kan man lagra den i ståltank, fransmännen gör det ibland med enkel Bourgogne blanc – men inte utan att lägga en del av druvmusten i ett begagnat fat. Men druvsorten når storhet först i dialog med fatet. I snart 150 år har Chardonnay jästs och lagrats på trä i Bourgogne. Det är ett äktenskap som fungerar. Den som vill ha Chardonnay vill ha substans. Och för denna druvsort kräver substans inte enbart skalkontakt (om ens det), utan trä.
Ideologi och vin: låt det vara!
De båda rörelserna, ”Anything but Chardonnay” och ”Unoaked Chardonnay”, hade en sak gemensamt: De ville pressa in vinet i en ideologisk form. De predikade, polemiserade och ville tvinga fram konsumtionsvanor. Samtidigt trädde Nicolas Joly fram med sina radikala biodynamiska anspråk – den moderna tidens första ”naturvinsgud”. Även han hyllades då som en profet.
Men historien visar: Ideologier har liten beständighet inom vin. Vin är ingen religion. Det är kultur, hantverk, jordbruk och njutning. Rörelser som instrumentaliserar det varar sällan längre än några årgångar. De må skapa rubriker, men de präglar ingen generation.
Marknaden, gommen, traditionen – allt detta är starkare. I USA dricker man i dag Chardonnay – med ek och utan dåligt samvete. I Frankrike fyller man fortfarande vin i fat, som man har gjort i århundraden. Och i Tyskland och Österrike har ABC-parollen aldrig egentligen imponerat på någon.
Slut nu!
Vad återstår? Chardonnay har förblivit det den var. Den har överlevt attackerna, stått emot modetrenderna och återigen visat sig vara världens stora vita druvsort. Sauvignon, Riesling, Chenin – de har alla sin nisch, sina anhängare, sitt hem. Men ingen ideologisk rörelse kunde störta Chardonnay från tronen.
Och det är den egentliga lärdomen: Vin behöver ingen ideologi. Det behöver vinmakare som tar det på allvar, lägen som bär det och drickare som älskar det. Allt annat är ett mellanspel – lika kortlivat som en sommartrend.