(Kunsthistorisches Museum Wien)
Vin var aldrig bara en dryck. Det var alltid också en berättelse – om landskap, om civilisation, om minne. Visst!
Från den första lerkrukan i Kaukasus till hovetiketten under Grand Siècle, från burgundern i Hildegard av Bingens kalk till Riesling från en enskild vingård på den japanske kejsarens meny: Vin var en världsformel. En kulturteknik. Ett tecken på att människan inte bara konsumerar, utan också vill knyta sig kulturellt genom konsumtionen. Till jordar. Till rytmer. Till ursprung.
I denna funktion var vin aldrig högljutt, men alltid djupt. Aldrig flyktigt, men alltid levande. En dryck som lagrade minnet – och samtidigt iscensatte samtiden.
Men någonstans på vägen in i samtiden gick just detta minne nästan helt förlorat.
I dag är vinvärldens språk splittrat i marknadsföringsnarrativ, i kollektioner, i konceptflaskor som föds som hajp och begravs som restlager.
Det började inte med naturvinet. Men där blev det synligt.
I stället för att föra vinets kulturella arv vidare lät man – vinodlare såväl som handlare – sig drivas av den rebelliska attityden. Inte av okunnighet, utan på grund av tidsandan: Man ville vara annorlunda, fri, puristisk, ny.
Men priset var högt: Man kapade linjerna till den stora berättelsen.
Följden:
Vin blev pop.
En attityd.
Ett filter.
Orange, grumligt, utan svavel – allt detta kan vara utsökt. Men alltför ofta såldes det som en hållning, inte som hantverk. Och ju mer modernt vinet blev, desto otydligare blev dess röst.
I dag, i backspegeln, visar det sig: De senaste tjugo åren var en triumf för estetiken – och en förlust av skärpa. Vinet har fått många nya vänner. Men dess kulturella tyngd har lidit.
Det är knappt längre en del av en global kulturberättelse. I litteratur, film, politisk symbolik, filosofiskt tal – vin förekommer knappt längre. Inte för att det blev sämre. Utan för att det blev stumt.
För den som inte berättar sin egen historia kommer så småningom inte längre att förstås.
Och det straffar sig.
I tider, då konservativa strömningar får övertaget världen över – inom politik, medier och samhälle – hade vinet haft den stora uppgiften: att visa att kultur inte betyder tillbakagång, utan förbindelse; att ursprung inte betyder utestängning, utan ansvar; att njutning inte är dekadens, utan måtta.
Men även konservativa vinodlare har på senare tid haft svårt att förklara vin som en del av en förpliktande kultur. Deras språk är ofta tomt, deras bildvärld från i går, deras framtoning modlös.
Liberalerna flirtar med trender. De konservativa gärna med floskler. Och båda sidor har glömt att vin bara verkar när det är mer än enbart smak: en symbol för den mänskliga måttfullheten – mellan natur och ordning, mellan frihet och form.
Nu, när pendeln slår tillbaka och många människor åter söker förankring, saknar vinet den röst som skulle ha något att säga dem.
Inte på grund av brist på substans. Utan på grund av brist på berättelse.
Kanske är det alltså dags att gå tillbaka till start. Inte i nostalgisk mening. Utan i betydelsen kulturell återuppbyggnad.
Vin behöver ingen ny etikett.
Det behöver berättelser om sitt kulturella värde och sitt bidrag till civilisationens framväxt, liksom till västerlandets framväxt.
Först då är vinet “över berget”.