av Claude Auguste
Ibland frågar jag mig, om tyskarna över huvud taget vet vad de har i vinet. Jag skriver detta som sydtyrolare, som någon som står med ena foten i den italienska patriotismen och med den andra i den tyrolskt österrikiska, som visserligen har fått ge vika för en autonomipatriotism som inte längre bygger på Österrike. Hos oss hör det till god ton att med glädje, stolthet och, ja, även med en skvätt lokalpatriotism dricka, hylla och vid behov också försvara de egna vinerna. Hos schweizarna är det likadant: Den som bor i Valais dricker valaisiskt, den som bor vid Genèvesjön dricker Chasselas. Ingen anledning till diskussion – även om andra vinregioner kanske framställer bättre viner.
Och sedan blickar jag mot Tyskland – och ser en scen som för närvarande framför allt odlar en sak: svartmålandet. Där andra trotsigt skulle säga: Nu mer än någonsin, analyserar man här med dystert allvar att det egentligen inte längre finns någon utväg. Som om krisen inte redan vore illa nog måste den ännu en gång förstärkas genom linsen hos en självplågande mentalitet.
Tyskland är trots allt inget godtyckligt vinland. Historiskt sett var det ett av de viktigaste vinländerna över huvud taget. Den som tittar på världskartorna över vinhandeln före 1939 stöter överallt på de tyska rieslingvinerna. De var världens dyraste vita viner, högre värderade än de flesta Bordeauxviner. I London, Petersburg och New York stod flaskorna från Mosel, Rheingau och Saar högst upp på vinlistorna. De berömda fruktiga och ädelsöta rieslingvinerna var ett internationellt kulturarv. De gav Tyskland glans och anseende – långt innan idén om ”Tyskland som exportnation” blev en statsdoktrin.
Denna historiska storhet är glömd. Inte av engelsmännen, inte av skandinaverna, inte av japanerna, som fortfarande behandlar tyska rieslingviner som reliker. Den är glömd i Tyskland självt. Där råder nämligen en mentalitet som inte känner till den glada patriotismen. Österrikarna sjunger sina sånger om Grüner Veltliner, italienarna gör varje flaska till sin nation, sitt hem. I Tyskland däremot blir varje form av hembygd genast misstänkt. En reflex född ur historien. Man förstår den, men den är ändå ödesdiger för vinodlingen – och inte bara för vinodlingen.
För vad återstår, om man inte dricker sitt eget vin med en viss patriotisk stolthet? Då återstår den ekonomiska kurvan, som förvandlar varje glas till en kostnadsfaktor. Då återstår resignationens ton, som man för närvarande så ofta hör i tyska vinkällare. Medan fransmännen försvarar sina appellationer som helgedomar och italienarna använder sina DOC:er som kulturella vapen, diskuterar tyskarna om vinodlingen över huvud taget fortfarande borde räddas.
Det förvånande – och för mig som utomstående knappt begripliga – är att denna pessimism inte delas av omvärlden. Den som talar med importörer i London, sommelierer i Köpenhamn eller samlare i Tokyo hör ett annat språk: entusiasm för riesling, nyfikenhet på Silvaner, respekt för Spätburgunder. Utomlands betraktas Tyskland inte som ett problemfall, utan som en skattkammare. Bara i det egna landet verkar man vara övertygad om att skatten sedan länge ligger djupt begravd och inte går att gräva upp.
Jag frågar mig, om inte det är den egentliga krisen: inte klimatförändringen, inte vinernas alltför låga priser, inte strukturproblemen – utan oförmågan att ta sig själv på allvar som vinland. Patriotism i glaset är ingen trångsynt nationalism. Det är ett erkännande av den egna jorden, de egna vinrankorna, den egna historien. Den som förbjuder sig själv den skär av rötterna, innan vinrankorna ens bär blommor.
Från Sydtyrolen blickar man med förundran på denna tyska självförnekelse. Vi har lärt oss att man bara kan hävda sig om man står upp för sig själv – mot större grannar, mot svåra marknader. Det skulle tyskarna också kunna göra. De har all anledning till det. De skulle bara behöva vilja.