(Bild: Reuters)
av Claude Auguste
Inom vinodlingen har det sedan urminnes tider varit en fråga om skörden: När har det rätta ögonblicket kommit att beskära, besluta, handla? Skördas druvorna för tidigt förblir vinet grönt. Skördas de för sent ”oxiderar” dess framtid. Sedan 2020 (och även dessförinnan) har något förändrats också här, i vinvärldens gamla, vädertåliga värld. Vegetationscyklerna undandrar sig sin vanliga rytm: frost i maj, hetta i september, 16 volymprocent alkohol i Bordeaux och delvis även i Bourgogne, mjöldagg i Champagne. Ingenting är längre självklart. Den som gör vin i dag är inte längre bara vinodlare, utan också alarmist, improvisatör, ibland profet.
Och det är precis där parallellen till samhället börjar.
För också vi lever, dricker, driver företag, talar – som om vi fortfarande befann oss i 1900-talets sena skörd. Som om det inte fanns någon morgondag som skulle vara annorlunda än gårdagen. Västvärlden – och med den Ryssland, som ideologiskt för länge sedan blivit en del av den senmodernitet som landet säger sig bekämpa – sitter mentalt fast i efterkrigsidyllen mellan 1968 och 2001. En tid som historiskt betraktad var ett meteorologiskt högtrycksintermezzo: mild, tillväxtvänlig, konsensorienterad.
Det 20:e århundradet hade tidigt förbrukat sina fasor – Auschwitz, Hiroshima, Stalin, Mao – och arbetade sedan, för sin västra halva, decennium efter decennium vidare mot välstånd och liberalism. Kalla kriget var en teater där båda sidor kände sina roller. Ekonomin gick på högvarv, samhällena blev färgstarkare, öppnare, mer benägna till konsensus och konsumtion. Och vinet? Det blev också mer internationellt, sötare, stabilare, mer salongsfähigt.
Men det var ett århundrade då människorna hade lärt sig att hantera tydliga motståndare, förutsägbara valutor och analoga medier.
Senast sedan 2020 står det klart att 2000-talet inte är berett att fortsätta spela efter detta manus.
Covid var förebudet: en global händelse som inte kunde hållas inom ramarna, som dekonstruerade kunskap, skakade förtroendet och segmenterade verkligheten. Därefter kom inflationen, som fick de geopolitiska bubblorna att spricka. Sedan krigen: Ukraina, Gaza – och känslan av att detta bara är förebuden. Och slutligen den artificiella intelligensen – denna osynliga, flyktiga makt som inte bara skriver texter, utan monterar isär vissheter.
Den är inte en demon, men inte heller bara ett verktyg. Den är beviset på att vår samtid tänker snabbare än vårt förflutna kan följa efter.
Det är inte konstigt att rädslan härskar. Rädsla för att förlora kontrollen. För att förlora jobbet. För en morgondag som inte längre bär någon mänsklig handskrift.
Men AI är också en räddning. Inom medicinen verkar den redan i dag där läkekonsten stöter på sina gränser – vid tidiga diagnoser, vid individualiserad behandling, vid upptäckten av molekyler som ingen någonsin har sett. Även inom klimatforskningen, biologin och robotiken hjälper den oss att göra en alltmer kaotisk verklighetsväv läsbar.
Och just däri ligger skillnaden:
Forskningen lever i nuet. Inte i minnen. Inte i historiska komfortzoner. Den är en pålitlig partner eftersom den inte har ett romantiskt förhållande till det förflutna. Utan en radikal relation till verkligheten.
Vi däremot – västvärlden, Ryssland, en stor del av den mätta världen – håller fortfarande fast vid ett århundrade som är över.
Vi tror fortfarande, att demokratin är en naturlag, trots att den sedan länge är en tillgång som måste försvaras.
Vi tror att framsteg är linjära, trots att historien återigen går i sicksack.
Vi tror att välstånd är en födslorätt, trots att det sedan länge förhandlas om på nytt.
Och det farligaste: Vi tror att västvärlden är världens centrum.
Men i verkligheten är västvärlden numera en repertoar av försvarshållningar, PR-retorik och fördröjd insikt. Ryssland, Kina, det globala syd – de skriver alla redan på ett nytt kapitel. Det är ännu inte avgjort vad det heter. Men det börjar med insikten att ingenting förblir som det var.
Vinodlingen, detta jordnära kultursensorium, känner det sedan länge. De gamla appellationerna förlorar sin klimatmässiga tillförlitlighet. Nya lägen uppstår där det tidigare bara gick kor – i södra England, i Polen, i Norge. Vinrankan anpassar sig. Människan tvekar.
Kanske ligger dramat däri:
Att vi vet vad som kommer.
Men inte vill känna vad som är över.
1900-talet var ett lyckokast. Men det var ett århundrade. Inget paradis. Inget löfte om evighet.
Den som fortfarande lever så i dag, tänker, talar och driver företag som om det vore 1995, ägnar sig åt sentimental arkeologi – med risken att förlora framtiden.