En kväll på restaurang. Vid bordet finns också en ”vinkännare”. Jag, alltid fåfäng och viktigpetter, låter honom gå före: Han får välja ut de sex viner som vi ska dricka denna sensommarkväll i Berlin under en molntäckt himmel. Alla är nyfikna.
Och ”vinkännaren” väljer väl. Först en Kerner från Sachsen och en Sauvignon från Pfalz. Sedan en Weissburgunder från Württemberg och en Chassagne-Montrachet från Bourgogne. Även när det gäller årgångarna har han rätt, han lämnar det omstridda året 2008 åt sidan för de aromatiska sorterna (Kerner och Sauvignon) och föredrar i stället de fruktiga 2009:orna. Till Weissburgunder och Chardonnay väljer han de äldre årgångarna 2005 och 2001. Man ser: Här har någon redan druckit mycket. Och vet vad som smakar gott.
Samma glädje med rödvinerna: En Spätburgunder från Pfalz (och som överraskning en Merlot därifrån). Och en Bordeaux från 2005. Kvällen är räddad för min del. Nu återstår bara goda samtal, en lätt berusning och därefter en hård madrass i ett välventilerat och lugnt rum.
Var inte rädd, det kommer inget ”men”. Kvällen var verkligen lyckad. Jag lade bara märke till vilket vokabulär den tvivelsutan kunnige experten på området använde för att beskriva sina utvalda viner. Ord som man redan har hört hundratals gånger; ord ur det mystikomgärdade och blomstrande vinspråket, som utgör en tröskel för att komma in. En tröskel in till den legendomsspunnna världen av ”äkta” vinkännare, den där klicken som alltid förstör vin för en.
Dit hör uttryck som ”våt katt” eller ”hästsadel”. Beskrivningar som: ”En bukett från örtagården.” Eller: ”En komposition av mogna persikor med en antydan av brända mandlar.” Ibland tar vinkännarna till vågade och misslyckade konstruktioner som: ”Ett vin som den åldrande Jeanne Moreau.” Då blir det löjligt.
Det är på intet sätt så att dessa beskrivningar inte skulle stämma. Hästsadel, armsvett, örtagård, stenfruktsdoft eller våräng går allesammans att känna igen. Men med bara några få begrepp till har vinkännarnas språk (och med det menas framför allt vinhandlare och sommelierer) nått sina gränser. Det finns mycket mer att lukta och smaka, men det låter sig svårligen förenas med vin och kultur. Åtminstone är det vad vinprovningens väktare tror.
En mycket mineralisk Riesling kan till exempel dofta av ”kall askkopp”. Och smaka som stålskenan på en järnväg, om man fortfarande kan minnas hur man slickade på den som barn. Som jag till exempel. Denna smak förekommer i vissa rieslingviner från Rheinhessen. I vinkännarkretsar kallas det då för: ”järnkaraktär”. Så tråkigt.
Jag råder alla att helt enkelt låta associationerna flöda fritt. Alla kan, alla bör säga vad de tänker när deras luktsinnen fångar vinets doft. Inget är pinsamt, den rådande begreppskanonen kan användas, men också helt lämnas åt sidan. Endast på så sätt kommer nya begrepp in i bilden och vidgar uttryckens horisont.
För vinspråket lider av de ständigt samma orden, som ska beskriva alla viner; ord som dessutom, även om de verkar riktiga, bara i begränsad utsträckning kan förstås av den ”vanlige” vindrickaren. Med sitt vokabulär håller ”vinkännarna” sig för sig själva. En sekt som stänger sina begrepp ute från offentligheten. Och för det skördar beundran.
Så låter jag sällskapet svara. Hur doftar vinet? Hur smakar det? Och? ”Vinet doftar av vått hår, när det har tvättats med Nivea-schampo.” Och? ”Vinet doftar av ryggen på de där Brockhaus-banden som står hemma hos oss.” En annan håller med. ”Ja, det kan jag också känna doften av.”
”Vinet doftar av trädbark.” Eller av en rottingstol på stranden. Av fuktskyddsspray i en lädersko. ”Men också av päron”, inflikar någon vid bordet. Ja, det stämmer, det doftar också av päron.
Och sedan säger en av oss, nämligen jag: ”Vinet doftar av Gabi Mayers parfym. Gaby Mayers parfym med salt på.” Och alla skrattar. Det kan verkligen ingen annan känna igen längre. Men det gör inget. Jag kan det.
Huvudsaken är att det begränsade och blomstrande språket hos provare, testare och experter sätts ur spel. Ingenjörer och kemister, rymdtekniker och fordonskonstruktörer får försvara sitt begränsade vokabulär. Om vin (och brännvin) finns det mer att säga än alltid samma tomma fraser. Slå en saltomortal genom alfabeten!