(Manfred Klimek)
Tvisten kring den österrikiske toppvinmakaren Roland Velich och hans Lutzmannsburg 2023, som fick 100 poäng av James Suckling men ändå mötte motstånd hos officiella provare, framstår vid första anblicken som en randanmärkning i vinodlingen. I själva verket berättar detta fall något mycket större. Det handlar om makt. Om tolkningsföreträde. Och om den egendomliga centraleuropeiska myndighetsnomenklaturan, som än i dag vägrar acceptera att kvalitet inte längre uteslutande definieras av kommissioner med decennier gamla föreställningar om bedömningsmallar.
För vinodlingen behöver naturligtvis regler. Ingen vill se fördärvade eller felaktiga viner under statliga kvalitetsmärkningar. Men det är precis här problemet börjar: Vem avgör egentligen vad som är ett fel? Och ännu viktigare: Utifrån vilka kulturella föreställningar fattas det beslutet?
Roland Velich har i flera år hört till Österrikes internationellt högst rankade vinmakare. Hans blaufränkischviner från Lutzmannsburg får regelbundet toppbetyg hos Parker och James Suckling och räknas världen över till de viktigaste flaggskeppen för österrikisk vinodling. Just därför är den aktuella konflikten så förbryllande. För här handlar det inte om någon utanförstående verksamhet eller om dilettantisk naturvinsaktivism. Här utsätts en producent för press, vars viner sedan länge räknas till den globala toppen.
Den internationella vinvärlden har förändrats radikalt under de senaste tjugo åren. Syradominerade stilar, spontan jäsning, reduktiva vinifieringsmetoder, minimala ingrepp, oxidativa nyanser eller medvetet kantig aromatik betraktas i dag på många håll inte längre som brister, utan som uttryck för ursprung och personlig stil. Samtidigt sitter det fortfarande personer i vissa officiella provningskommissioner vars sensoriska skolning härrör från en tid då vin framför allt skulle vara ”rent”, lättillgängligt och normerat.
Resultatet är beklagligt.
Viner som hyllas i London, New York eller Köpenhamn underkänns plötsligt av nationella kontrollorgan. Och inte sällan därför att de inte passar in i en sensorisk blankett från slutet av 1900-talet. Allt fler vinmakare talar numera öppet om detta – också eftersom den ekonomiska skadan kan vara betydande. Ett internationellt eftertraktat vin utan statlig kontrollmärkning framstår plötsligt inte bara i det egna landet som en outsiderprodukt.
Detta kultur- och affärsskadliga problem är knappast begränsat till Österrike. Tyskland har också haft dessa konflikter i flera år – om än i mindre omfattning. Även där finns en djupt rotad apparat av kontrollnummer, kommissioner och provningsorgan, vars självbild ofta fortfarande härrör från en tid då myndigheter trodde att smak kunde administreras.
Den tyska vinodlingen lider dessutom av en nästan kronisk överbyråkratisering. Få andra stora vinländer reglerar, klassificerar, provar, kontrollerar och normerar med jämförbar entusiasm. Mycket av detta uppstod ursprungligen av begripliga skäl: konsumentskydd, säkerställande av ursprung och kvalitetsgaranti. Men som så ofta i Tyskland utvecklades en förnuftig ordningsiver till en egen administrativ organism, som så småningom började ta sig själv på större allvar än de människor för vilka den ursprungligen skapats. Resultatet är en vinodling som på många håll kämpar mot internationell konkurrens och samtidigt ständigt sysselsätter sig med blanketter, kontrollmallar och myndighetsmentalitet.
Och just därför är den politiska nivån intressant.
I Österrike har Sepp Schellhorn numera regeringsansvar, en man som inte bara känner gastronomi och kulinarik teoretiskt, utan förstår dem genom den dagliga verksamheten. Man behöver inte dela alla Schellhorns politiska ståndpunkter för att erkänna att det åtminstone här finns någon som talar utifrån faktisk erfarenhet av restauranger, producenter och gäster.
Tyskland har däremot, med förbundsdagens talman Julia Klöckner, just en före detta tysk vindrottning som en gång också var en politisk aktör kring jordbruk och vin – utan att detta någonsin har lett till något märkbart kulturpolitiskt uppvaknande för vinodlingen. Det är nästan tragikomiskt.
Just vinodlingen skulle i dag behöva politiska röster som förstår att kvalitet inte längre uteslutande ryms i officiella provningsprotokoll. Smakens värld har blivit öppnare, mer internationell och mer pluralistisk. Unga konsumenter intresserar sig sedan länge mindre för statliga kontrollnummer än för ursprung, trovärdighet och personlighet.
Det betyder inte att varje trendig feljäsning plötsligt måste förklaras vara ett kulturarv. Naturligtvis finns det också dåliga viner, slarvigt källararbete och sensoriskt nonsens. Men just därför behövs provare med nyfikenhet i stället för enbart rutin. Människor som vill förstå utvecklingen i stället för att reflexmässigt avvisa den.
För den egentliga skandalen ligger inte i att ett vin någon gång underkänns. Den egentliga skandalen ligger i när statliga system börjar bromsa estetisk utveckling systematiskt, eftersom deras institutioner mentalt förblir kvar i en annan epok.
Och förmodligen visar sig något mycket centraleuropeiskt just inom vinkontrollen: den djupa rädslan för att förlora kontrollen. Stora vinländer som Frankrike eller Italien lever ofta mer kaotiskt, motsägelsefullt och ibland också mer riskfyllt. Tyskland och Österrike förlitar sig däremot traditionellt på kommissioner, stämplar och tillstånd.
Det fungerar utmärkt så länge världen står stilla.
Men det gör den ju inte längre.