WinepartyThe Wineparty

Wineparty / gratis

Det helt normala vansinnet: tysk vinodlingsbyråkrati i fallet Van Volxem

(Manfred Klimek, animerad bild: runwayml) Det är sådana här fall som jag egentligen inte vill tro på, eftersom de passar alltför väl in i Tysklands nuvarande situation. Roman Niewodniczanski gör ett av sina bästa viner vid Saar – och får inte sälja det som sådant. Inte för att vinet inte skulle vara tillräckligt bra. Inte för att det skulle ha fel. Läs hela artikeln…

(Manfred Klimek, animerad bild: runwayml)

Det är sådana här fall som jag egentligen inte vill tro på, eftersom de passar alltför väl in i Tysklands nuvarande situation. Roman Niewodniczanski gör ett av sina bästa viner vid Saar – och får inte sälja det som ett sådant. Inte för att vinet inte skulle vara tillräckligt bra. Inte för att det skulle ha några fel. Utan för att det inte passar in i regelverket. Ingen sigillmärkning, ingen klassificering, ingen premiumstatus. Ett toppvin, formellt degraderat. Och det hos en av regionens mest synliga producenter, vineriet Van Volxem. Och på en av världens mest kända tyska vingårdar: Scharzhofberg – en legend!

Man måste långsamt föreställa sig detta. Där står någon med sitt team i vingården, arbetar precist, tänker längre än genomsnittet, tappar ett vin på flaska som har allt vi önskar oss – och misslyckas sedan inte i vinkällaren, inte på marknaden, utan på blanketten. På den jävla blanketten.

På regler som fastställer hur ett vin måste vara innan det ens har blivit drucket. Det här är inget randfenomen. Det är systemet. Och det drabbar just en vinodlare som kommer från en företagsfamilj som blev stor med Bitburger-öl och Gerolsteiner-mineralvatten – alltså från en miljö som förstår marknader, kan leda varumärken och vet hur man positionerar produkter. Just denna bakgrund gör fallet ännu mer anmärkningsvärt.

Den tyska vinodlingen har under årtionden byggt upp ett regelverk som utlovar trygghet. Ursprung, stil, klassificering – allt prydligt ordnat, graderat och kontrollerat. Det har fördelar. Det skapar orientering, förtroende och en känsla av pålitlighet. Men det har också en baksida. Och den visar sig varje gång någon arbetar utanför denna mall. När någon som Roman Niewodniczanski hos Van Volxem gör ett vin som kanske är mer medvetet, kanske mer precist, kanske helt enkelt annorlunda än vad som föreskrivs.

För systemet belönar inte i första hand kvalitet. Det belönar konformitet. Och det är olämpligt inom kvalitetsvinodling – olämpligt i allmänhet.

Den som håller sig inom linjerna får sin sigillmärkning, sitt ursprung och sin marknadsföringsmöjlighet. Den som flyttar dessa linjer, om så bara lite, förlorar exakt detta. Och plötsligt står där ett vin som övertygar i glaset, men måste tiga på etiketten. Inget ”Großes Gewächs”, ingen premiumangivelse, ingen tydlig plats i systemet. För konsumenten blir det osynligt. För vinodlaren blir det ekonomiskt svårare. Att detta drabbar just Roman Niewodniczanski, som med Van Volxem, liksom få andra och tillsammans med en handfull andra, står för precision och ambition vid Saar, framstår som ett skolexempel.

Det är den egentliga absurditeten. Ett system som vill säkra kvalitet förhindrar i vissa fall just den kvalitet som det borde skapa.

Och det stannar inte vid vinet.

Denna form av överreglering har sedan länge blivit ett bakgrundsbrus som genomsyrar många delar av landet. Tillstånd, föreskrifter, ansvarsområden – allt reglerat, allt säkrat, allt kontrollerat. Och samtidigt uppstår därigenom en tröghet som inte främjar innovation utan bromsar den. Inte högljutt, inte spektakulärt. Men konstant. En stat som har finjusterat sig själv så omsorgsfullt att den på många håll administrerar mer än den möjliggör.

Vinodlingen är ett särskilt bra exempel på detta, eftersom följderna blir så direkt synliga här. Ett vin är ingen teoretisk produkt. Det står i glaset. Man kan prova, jämföra och bedöma det. Och om detta vin är bra, till och med mycket bra, blir diskrepansen mellan regel och verklighet omedelbart märkbar. Det är precis vad fallet Van Volxem visar.

Jag skulle kunna säga: Då får vinodlaren väl arbeta utanför systemet. Många gör redan det sedan länge. Landwein, egna kategorier, nya vägar för marknadsföring. Men det är ingen lösning just när det gäller Scharzhofberg. För det befintliga systemet består. Med alla sina marknadsmekanismer, sin synlighet och sin makt.

Tyskland är bra på att bygga system. Mycket bra, till och med. Men ibland glömmer landet därvid vad dessa system egentligen är tänkta för. De ska möjliggöra, inte förhindra. De ska ordna, inte kväva.

Roman Niewodniczanskis Scharzhofberger kommer ändå att drickas – att inte: till det är bergets namn för stort i vinvärlden. Det kommer aldrig att berätta historien om ett misslyckande. Men i liten mån historien om det samtida Tysklands misslyckande.