(Manfred Klimek / animerad bild: Runwayml)
Den 23 februari, för tre dagar sedan, inleddes konkursförfarandet för Domaines Kilger GmbH & Co KG vid Landesgericht Graz. De nyktra siffrorna är drastiska: För 2024 redovisas en förlust på 26,67 miljoner euro, skulderna uppgår till över 80 miljoner och det egna kapitalet är kraftigt negativt. En expansion som hyllades som en nystart slutar tills vidare i insolvensakten.
Hans Kilger kom en gång som bayersk företagare till Südsteiermark och uppträdde som en möjliggörare. Och han blev en. Han köpte sådant som andra hade gett upp eller inte längre klarade av: traditionsföretag, värdshus, vinhandlare, vingårdar. Han investerade i hotell, njutningsprojekt och landområden. Tillsammans med Uwe Schiefer tog han in en av Burgenlands mest självständiga vinmakare i en ny struktur – sin nya struktur. I Weststeiermark uppstod Domaines Kilger, senare tillkom samarbeten och förvärv. Berättelsen var tydlig: Här bygger någon ett njutningsimperium som förenar vin, kulinarik, jordbruk och turism under samma tak.
I efterhand kan man kritisera mycket av detta. Inköpsrundan verkade alltmer ambitiös, så småningom också överdimensionerad. Nya projekt verkade täppa till gamla hål. Organisationen växte snabbare än substansen. Det stod klart att denna konstruktion bara fungerade så länge kapital fortsatte att flöda in i tillräcklig omfattning.
Ändå blir det för förenklat att teckna Kilger enbart som en misslyckad stormaniker.
Han var – trots all eufori och all överskattning av den egna förmågan – en av de sista stora privata investerarna som gjorde betydande investeringar i österrikisk vinodling. I en tid när bankerna är försiktiga, offentliga stöd inte kan dämpa allt och många familjeföretag brottas med frågan om efterträdare, kom här någon med pengar, mod och tempo.
Regionen bromsade honom inte. Den smickrade honom.
Mönstret är inte nytt: När farbrorn från utlandet vill spendera sina miljoner på landsbygden är han välkommen. Man gläder sig åt friska medel, renoveringar, nya kök och internationell uppmärksamhet. Man hyllar drivkraften, innovationsförmågan och visionen. Och när det senare visar sig att en egostark entreprenör har överskattat sina möjligheter, skiftar tonen abrupt. Plötsligt var allt förutsebart. Plötsligt vill ingen längre ha varit en del av projektet. Då talar man om ”investeraren” som inte hade förstått det.
Men det okritiska medlöperiet är ingen biroll. Det är medansvar.
Den som applåderar en expansiv modell så länge den investerar och skapar arbetstillfällen får inte förvånas när han också får bära riskerna. Den steiriska och burgenländska njutningsbranschen har dragit ordentlig nytta av Kilgers kapital. Genom moderniserade verksamheter, marknadsföringstryck och en professionalisering som i vissa företag inte hade varit möjlig utan honom. Att denna tillväxt inte var hållbart strukturerad är ett ledningsproblem. Att man länge inte ifrågasatte den är ett regionalt problem.
Domaines Kilgers konkurs är därför mer än en enskild persons misslyckande. Den är en spegel för en bransch som å ena sidan verkligen behöver investerare – och å andra sidan gör sig av med dem moraliskt så snart det blir kärvt.
Sanningen är obekvämare: Utan människor som Kilger kommer det under överskådlig tid knappast att göras några nya stora satsningar på österrikiskt vin. Stämningen är dämpad, avkastningen osäker och regleringen omfattande. Den som i dag investerar i vingårdar, hotell och njutningsprojekt behöver uthållighet – och mycket idealism.
Kilger hade båda delarna. Kanske för mycket av dem.
Till slut återstår en ambivalent bild. En företagare som tänkte för stort och växte för snabbt. En region som gärna hängde med. Och en bransch som nu måste konstatera att en av de sista stora investerarna är borta ur spelet.
Det bör inte sluta i skadeglädje. Utan i självrannsakan.