(Manfred Klimek)
Det finns vanligtvis två saker som kännetecknar stora vinmakare. För det första: deras viner. För det andra: deras inflytande över landets vinodling. Anton Kollwentz, vinmakaren med hatten, uppfyllde båda. Det gjorde inte bara hans viner till ikoner, utan även honom själv – denne alltid vänlige, tillmötesgående och kloke gamle man, som jag hade känt sedan min ungdom, från hans medelålder, då han fortfarande var i sin krafts dagar och jag, efter vinskrisen 1985, just hade börjat söka efter nya viner. Dessa fann jag oftast hos mycket unga vinmakare i min generation. Men även hos sådana ”gamla rävar” som Kollwentz, som hade förstått att ingen sten fick lämnas orörd om den österrikiska vinodlingen skulle överleva.
Han överlevde, bemästrade krisen och reste sig ur askan. De österrikiska vinmakarna och förbunden drog sig på egen hand upp ur smutsen under 1980-talet. Och en av dessa vinmakare, inte den minst betydande av dem, var just Anton Kollwentz.
Anton Kollwentz från Großhöflein vid Leithaberg avled den 4 mars 2026, 85 år gammal. Med honom förlorar den österrikiska vinodlingen en av sina lågmälda men avgörande banbrytare – en man som aldrig behövde stora gester för att åstadkomma stor verkan; utan en som med lugn självklarhet talade om jordmåner, druvsorter och fat – och därvid alltid förmedlade intrycket att vinodling framför allt är en fråga om tålamod och erfarenhet. Vilket ju också stämmer.
Född 1940, under kriget, och som barn präglad av umbäranden, tog Kollwentz redan som mycket ung man ansvar i familjeföretaget. Och tidigt visade sig hans känsla för utveckling. 1958 planterade han Burgenlands första större odling av Zweigelt för avkastning, och några år senare framställde han den första Ausbruch utanför Rust. Men hans egentliga betydelse för den österrikiska vinodlingen ligger någon annanstans. Den ligger i hans konsekventa strategiska arbete i källaren och vingården. Medan Österrike internationellt var tvunget att kämpa för sin trovärdighet, växte en ny, imponerande seriositet fram på många egendomar. Österrikes vinodling var ”im Oasch”, och Kollwentz var en av de erfarna vinmakare som då visade vägen.
Framför allt när det gällde rödvin. Framför allt, något senare, när det gällde vitvin.
I en tid när Österrike internationellt nästan uteslutande förknippades med vitvin arbetade Kollwentz redan med att synliggöra Burgenlands potential för stora rödviner. I början av 1980-talet drev han till och med igenom ett särskilt tillstånd, trots myndigheternas motstånd, för den provokativa planteringen av Cabernet Sauvignon – på den tiden ett närmast revolutionerande steg. Samtidigt förblev han trogen Blaufränkisch som han alltid betraktade som en av regionens stora druvsorter.
Ur detta arbete växte viner fram som i dag räknas till landets ikoner: Steinzeiler, Point, Setz och Dürr (röda) samt Tatschler, Neusatz, Katterstein, Gloria och Steinmühle (vita); namn som för generationer av vindrickare blev synonyma med stora viner från Burgenland – ikoniska premiumviner.
En avgörande del av denna stil låg i hanteringen av trä. Långt innan lagring på barrique blev självklar i den österrikiska vinodlingen experimenterade Kollwentz intensivt med franska ekfat och malolaktisk jäsning. Under årtionden utvecklades därav en erfarenhet av trälagring som än i dag ger vineriet ett särskilt försprång. Hos Kollwentz var trä aldrig en modefluga – utan ett verktyg tänkt som modernitet, för att forma struktur, djup och lagringsduglighet.
Den som drack Kollwentz viner förstod snabbt att här arbetade någon med stor konsekvens. Kraft var tillåten, men aldrig utan balans. Mognad var viktig, men aldrig utan balans. Balans var och är den stora tillgången på vineriet.
Även utanför den egna verksamheten engagerade sig Kollwentz för vinodlingen i Burgenland. 1995 grundades föreningen Renommerade vinerier i Burgenland och han var dess ordförande i tio år. I denna roll bidrog han väsentligt till att göra Burgenland synligt internationellt som ursprung för stora rödviner.
Men hur erkänt hans inflytande än var i branschen förblev Anton Kollwentz, trogen sin natur, alltid en ganska tillbakadragen människa. En som hellre talade om vin än om sig själv. Just däri ligger storheten i hans livsverk.
För mycket av det som i dag verkar självklart – det internationella erkännandet av rödviner från Burgenland, tilliten till ursprung och lägen, den precisa användningen av trä vid lagringen – förbereddes och formades av vinmakare som Kollwentz. Och när vi i dag öppnar en flaska Steinzeiler, Dürr, Tatschler eller Steinmühle berättar den inte bara om en årgång och en vingård, utan också mycket om det en gång unga paret i Burgenland som, medvetet eller omedvetet, skulle komma att sätta sin prägel på regionens vinodling.
Och det är det som gör bra och mycket bra vinmakare till stora vinmakare. Boys to Men: Där var Anton Kollwentz med tidigt. Jag tackar för många stora och lyckliga stunder.