Det finns en utveckling i den pågående vinkrisen som det förvånansvärt nog talas väldigt lite om. För att upptäcka den behöver vi bara läsa kommentarsfälten under relevanta artiklar. Där finns föga medkänsla med vinodlare som rapporterar om dramatiska försäljningsminskningar, fulla källare och ekonomiska svårigheter. I stället likgiltighet, hån och ibland öppet skadeglädje. Och det är verkligen inte bara i några mörka hörn av internet. Även under artiklar i borgerliga och vänsterliberala medier är tonen förvånansvärt likartad: Då får de väl sänka priserna. De har ju tjänat tillräckligt länge. Vi dricker väl något annat.
Den som läser de här kommentarerna en längre stund stöter ganska snabbt på orsaken till ilskan. Det är priset. Om och om igen påminner människor sig själva om att en god flaska vin kostade tio eller femton D-mark på D-markstiden (vilket stämmer, men som argument är det nonsens). Sedan kommer de nya vingårdarna in i bilden, som har uppstått under de senaste trettio åren: natursten, glasfasader, provningsrum, imponerande källare. Därtill Range Rover och andra stora bilar som framgångsrika vinodlare påstås köra omkring i, semestrarna och besöken på stjärnrestauranger. I delar av allmänhetens föreställningsvärld har den sympatiske bonden blivit någon som har inrättat sig ganska bekvämt med en ursprungligen enkel jordbruksprodukt – en elit. Och nu, när kunderna saknas, är det just kunden som förväntas känna medlidande.
Det är anmärkningsvärt, eftersom vinodlare för tio eller femton år sedan förmodligen var den mest sympatiska gruppen inom jordbruket. De stod för landskap, hantverk, njutning och en ny form av lantligt självförtroende. I Österrike tillkom att det moderna kvalitetsvinodlandet i stor utsträckning framträdde utan den blod-och-jord-romantik som historiskt hade präglat bilden av bonden på andra håll. Unga vinodlare reste, studerade, diskuterade jordmåner och biologisk mångfald, arbetade ekologiskt och biodynamiskt och öppnade sina gårdar för besökare. Vinodlaren blev nästan en kulturell gestalt. Man kände till namn, samlade årgångar och åkte på vinprovningar. I dag läser man under krisrapporter uttalanden från stadsbor som de förmodligen också skulle ropa efter andra jordbrukare i svårigheter: självförvållat. Den gamla sprickan mellan stad och land är tillbaka.
Bakom detta ligger mycket ekonomiskt nonsens. Särskilt seglivad är föreställningen att det kostar högst fem euro att framställa en flaska vin och att allt därutöver i praktiken hamnar i vinodlarens ficka. Att det mellan vinrankan och försäljningspriset kan finnas mark, byggnader, maskiner, personal, handskörd, fat, flaskor, energi, lagerhållning, finansiering, distribution, handel, skatter och risken för ett helt förstört skördeår försvinner ur denna kalkyl. Ett vin för 30 euro betyder på inget sätt att vinodlaren tjänar 25 euro på det. Samtidigt vore det för enkelt att bara skylla på den påstått okunniga konsumenten. För dennes andra klagomål innehåller en kärna av sanning: ”Jag var tidigare intresserad av vin. Men någon gång skenade priserna iväg. Då slutade ämnet att intressera mig” (ett inlägg på derstandard.at). Det är precis vad som har hänt. Särskilt i toppen blev ambitiösa priser delvis fantasipriser. Bordeaux är det mest extrema exemplet, men även i Tyskland, Österrike och Italien prövade man hur långt en euforisk kundgrupps betalningsvilja kunde drivas. Marknaden tillät det. Så det gjorde man.
Och sedan finns den stora legenden om lågprisvinet som i en blindprovning slog Château Latour. Sådana historier är perfekta för vinföraktet. Lågprisviner har faktiskt blivit betydligt bättre. Modern källarteknik kan i dag för små pengar framställa rena, fruktiga och helt anständiga viner. Därav följer bara inte att ursprung, lagringsduglighet, hantverksmässigt arbete och smakmässig komplexitet är inbillning. Blindprovningar skapar överraskningar, ibland spektakulära sådana. Att utifrån ett enskilt resultat dra slutsatsen att ett vin för sex euro i grunden är lika bra som en stor Bordeaux vore ungefär lika seriöst som att efter en vunnen cupmatch förklara att det inte finns någon kvalitetsskillnad mellan amatör- och professionell fotboll. Ändå passar historien perfekt in i ressentimentet: experterna har ingen aning, vinskribenterna ännu mindre, och vi idioter skulle i årtionden betala för något som – lika gärna – står på hyllan hos lågprisbutiken.
Det egentliga problemet ligger djupare. Vin har förlorat en del av sin samhälleliga legitimitet. Under högkonjunkturåren blev priserna inte bara högre, de blev en symbol för en värld som numera själv ser gammal ut. Vinkännaren som föreläste om årgångar, citerade Parker-poäng och visade upp sin Bordeauxkällare var en gång en gestalt för samhälleligt avancemang. I dag framstår han för många yngre snarare som någon från ett annat århundrade.
Vin är i dag sannolikt faktiskt lite som SPD och CDU är just nu: en stor gårdagens institution som utifrån sin tidigare betydelse sluter sig till att den också i morgon kommer att behövas självklart. Men kultur fungerar lika lite som politik enligt arvsrätt. De nya politiska radikaliseringarna hjälper inte heller vinet. Där skapas identitet inte genom kulinarisk bildning eller en flaska vars ursprung väcker nyfikenhet. Den egna vreden räcker ofta som berusningsmedel.
För vinbranschen är därför hånet i kommentarsfälten obehagligare än ett dåligt halvårsresultat. Priser kan korrigeras. Lager kan minskas. Vinodlingsarealer kan reduceras. Men det är mycket svårare att återvinna förlorad sympati. För det måste branschen först acceptera att publiken inte är skyldig att tycka att vin är fantastiskt.
Nästa vinrenässans börjar därför sannolikt inte med en bättre skörd. Utan med något som gick lite förlorat under den stora hajpen: känslan av att en god flaska inte behöver bevisa hur mycket vi förstår av vin. Den behöver bara ge oss förbannat mycket glädje.