(Dr. Maximilian Schüttky / Manfred Klimek / Redaktion / Bild: Manfred Klimek)
Vinvärlden har vid det här laget förstått att den befinner sig i en kris. Vad den ännu inte har förstått: Även kriser går över. Därefter befinner man sig dock inte automatiskt på samma plats som tidigare. Om den nuvarande utvecklingen faktiskt kostar 30 eller 40 procent av Europas vinodlingsareal, om tusentals verksamheter ger upp, vinkällare säljs, vingårdar rivs upp och hela regioner utarmas ekonomiskt, då kommer det i slutändan inte att finnas kvar någon bara mindre version av den gamla vinvärlden. Det kommer att vara en annan. Förvånansvärt nog talar nästan ingen om det.
Branschen sysselsätter sig för närvarande framför allt med att hålla ut. Främja försäljningen, söka exportmarknader, ansöka om stöd, hålla priserna, på något sätt få in ännu en årgång i källaren. Begripligt. Mindre begripligt är att samma människor samtidigt låtsas som om det efter den stora utrensningen bara behöver dyka upp tillräckligt med efterfrågan för att allt ska kunna börja om från början. Som om trettioåringar plötsligt skulle börja köpa Bordeaux igen bara för att lagren blivit tommare, som om de försvunna rödvinsdrickarna skulle återvända från ett hemligt gömställe och som om en generation som dricker betydligt mindre alkohol en morgon skulle besluta sig för att åter tycka att 14,5 procent är häftigt.
Vinvärlden år 2026 berättas fortfarande av boomers, produceras för boomers och konsumeras av boomers. Det skulle till en början inte vara något större problem, om denna generation inte samtidigt hade utvecklat den märkliga ambitionen att betrakta sina egna vanor som naturlagar. Om vi ser på vinmässor, prisutdelningar, branschevenemang eller de sedvanliga galamiddagarna möter vi en värld som desperat vill se ung ut och sedan åter fotograferar samma äldre herrar när de delar ut priser till varandra. De unga vinodlarna får numera stå på scen, gärna med tatueringar, naturvin och sneakers. Fortfarande är det andra som får fatta besluten.
Samtidigt finns en del av framtiden sedan länge i dessa unga verksamheter. Där experimenterar man med gamla druvsorter, cider, pet nat, lättare rödviner, skalmacererade vita viner, nya kärl, druvmust, verjus, delvis avalkoholiserade viner och 0,5 procent alkohol. Mycket av detta kommer att försvinna igen. En del kommer att bestå. Det är precis så kultur uppstår. Ändå betraktar en betydande del av den etablerade vinvärlden fortfarande dessa försök med det milda föraktet hos en man som har kört samma SUV-modell i trettio år och är säker på att elektromobilitet är en tillfällig störning i världsordningen.
När det gäller alkoholfria och alkoholsvaga viner blir denna hållning särskilt tydlig. Än i dag hör man uttalanden som med hänvisning till vinlagstiftning, tradition eller en förment autenticitet försöker förklara varför ett vin med 0,5 procent egentligen inte borde få höra till vinets kulturella kosmos. Kunden lyssnar en kort stund och köper sedan något annat. Marknaden har föga intresse för teologiska debatter. Den som i dag provar utmärkta avalkoholiserade viner, 6,5-procentiga cuvéer av vin, druvmust och verjus eller bra nollprocentiga produkter inser sedan länge att en ny kategori håller på att uppstå. Den ersätter inte den stora rieslingen och inte heller en lagrad Pomerol. Den utvidgar repertoaren. Den som fortfarande behandlar detta som ett sakrilegium försvarar i slutändan bara sin egen betydelseförlust.
Även den här branschens bildspråk behöver snarast städas upp. Vinet vill nå ungdom, mångfald, kvinnlighet, nya dryckesvanor och modern gastronomi, men visar sig offentligt förvånansvärt ofta som ett slutet sällskap av äldre män. Ingen behöver köra bort boomers från bordet. De har i hög grad byggt upp det europeiska kvalitetsvinet under de senaste fyra decennierna, spenderat mycket pengar, fyllt källare och möjliggjort välstånd för vinodlare. Men ingen bransch kan bygga sin framtid på att dess bästa kundgrupp ska dö så långsamt som möjligt.
Tiden efteråt behöver därför en plan. Mindre areal behöver inte nödvändigtvis vara en katastrof. Europa har i flera år producerat mer vin än vad som kan säljas till rimliga priser. Den smärtsamma krympningen skulle till och med kunna vara förutsättningen för en ny början, såvida inte just de verksamheter försvinner som är nyfikna, små, självständiga och kulturellt intressanta. I Frankrike, Italien, Spanien, Österrike och Tyskland borde man nu tala om vilka landskap som ska bevaras, vilka sorter som ska återupptäckas, vilka viner som kommer att behövas i framtiden och vilka verksamheter som ska få stöd. I stället diskuterar vi fortfarande hur man ska öka försäljningen av gårdagens produkt.
Moderniteten efter postmoderniteten kommer när det gäller vin förmodligen inte alls att se särskilt futuristisk ut. Den kan plocka fram gamla druvsorter, använda amforor, återupptäcka regional matkultur och samtidigt arbeta med den modernaste avalkoholiseringen. Den kommer att behöva tåla motsägelser, eftersom konsumenterna sedan länge har blivit mer motsägelsefulla. En och samma person kan dricka alkoholfritt på tisdagen och öppna en tjugo år gammal Barolo på lördagen. Branschen måste äntligen sluta göra identitetsfrågor av detta.
Det egentliga problemet är inte krisen. Kriser tvingar fram förändring och har därmed åtminstone en funktion. Farligare är föreställningen att man helt enkelt kan rida ut den och därefter ställa tillbaka de gamla möblerna på samma plats.
Gorbatjov sade helt riktigt i Berlin 1989: ”Den som kommer för sent straffas av livet”. Vinbranschen borde ta detta till sig. För det gäller den. Nu!