(Manfred Klimek)
Det finns vinmakare som vi beskriver utifrån deras viner. Och så finns det de få vars viner vi någon gång inser att vi egentligen beskriver en människa som gör vin. Anton Bauer tillhörde denna andra, mer sällsynta kategori.
Med hans död förlorar Wagram inte bara en av sina viktigaste protagonister, utan också en orubblig ensamvarg som under årtionden vägrade att betrakta vin som en modeprodukt – trots en iögonfallande designad etikett. Bauer tänkte i tidsperioder, inte i årgångar. I beslut, inte i tvekan. Och framför allt i kvalitet – kompromisslös, ibland envis, alltid konsekvent. Och han var en av de stora vinmakarna i kvalitetsvinets professionella mellanskikt – och det inte bara i Wagram. Dessutom var han en som alltid levererade pålitligt. Från det precisa restaurangvinet till verkligt stora rödviner. Han, den pålitlige.
Bauer föddes 1971 och kom från en lantlig verklighet som hade föga med glamour att göra. Verksamheten var liten, vinerna snarare enkla, marknaden överskådlig. Men tidigt visade sig hos honom något som senare skulle prägla hela hans skapande: en ovillkorlig vilja till precision. Mötet med Bourgogne – när han fortfarande var mycket ung – verkade inte som en kopia, utan som en tändande gnista. Där förstod Bauer att stora viner inte uppstår i kaoset där naturen gör allt själv, utan genom kontroll, tålamod och respekt för vinrankan och druvorna.
När han tog över föräldragården i början av 1990-talet var det inte ett romantiskt åtagande, utan ett entreprenöriellt vågspel. Det österrikiska vinet kämpade fortfarande med efterverkningarna av skandalen, förtroendet var skört och framtidsutsikterna få. Bauer valde ändå bort den enkla vägen. I stället för fatvin och regional godtycklighet satsade han på vinifiering, selektering och internationell jämförbarhet – utan att förneka sitt ursprung. Rostfritt stål ersatte gamla kärl, arealerna utökades och sortimentet skärptes. Och framför allt: ambitionsnivån höjdes.
Bauer var en av de första vinmakarna i Wagram som konsekvent visade att denna lössregion inte bara kan åstadkomma fruktig publikfriande stil, utan också djup, struktur och långlivade viner – både vita och röda. Hans Grüner Veltliner var inte bara traditionella ambassadörer för druvsorten, utan precist berättade historier om sina lägen och till och med sina enskilda vingårdsskiften. Hans rödviner – länge en provokation för många purister – blev ett kännetecken: självständiga, spänningsfyllda och fria från provinsiella komplex. Zweigelt, Blaufränkisch, Cabernet, Merlot – hos Bauer var de inte stilövningar, utan seriösa försök att ge Wagram en andra röst.
Internationellt förstod man tidigt denna hållning. I USA fick Bauer snabbare gehör än i sitt eget land. Han reste, presenterade och förklarade – inte som säljare, utan som övertygad. Framgången kom långsamt, men varaktigt. Marknader öppnades, flaskor fann vägen till ansedda vinkällare och verksamheten växte. Men trots all expansion förblev Bauer påfallande fri från fåfänga. Han sökte inte scenen, utan bekräftelsen i glaset.
Att han 2017 utsågs till ”Årets vinmakare” (falstaff) var mindre en vändpunkt än ett sent erkännande av en man i sina bästa år. Ett erkännande av en prestation som sedan länge var fullbordad. Den som kände Bauer visste: titlar var oviktiga för honom, så länge vinerna var bra. Och det var de – ofta först efter åratal, ibland efter ett årtionde. Tålamod var en del av hans sätt att tänka.
Hans plötsliga död – efter två ekonomiskt svåra år och en räddning av det skuldsatta företaget genom en utomstående part – lämnar efter sig ett tomrum i verksamheten (och regionen) som inte blir lätt att fylla. Inte för att ingen skulle kunna fortsätta hans vinodling, utan för att Bauer också stod för en antiopportunistisk hållning som inom vinodlingen hamnar under press i kris: långsiktig, sansad, kompromisslös i sina krav och fri från modets opportunism. Han var ingen uttolkare av vinvärlden, utan någon som strukturerade den genom sitt arbete.
Det som återstår är flaskor som också behöver tid – flaskor som kommer att påminna om honom. Och en region som är fattigare utan honom – inte bara på viner, utan på karaktär. Anton Bauer avled i går, 54 år gammal.