(Claude Auguste är en sydtyrolsk advokat i Verona – och studerade även statsrätt)
År 1975 dog den spanske diktatorn Francisco Franco. Portugal hade året dessförinnan övervunnit sitt auktoritära förflutna genom nejlikerevolutionen, och i Grekland hade överstarnas styre upphört. Under samma årtionde började i mitt italienska hemland en liten oenologisk revolution, vars världsekonomiska och kulturhistoriska betydelse då knappast någon kunde överblicka. Några toskanska vinproducenter hade beslutat sig för att bortse från de lagstadgade och smakmässiga konventionerna för sitt ursprung och framställa viner efter sina egna föreställningar. Därmed etablerade de en ny kategori stora italienska rödviner, som senare skulle bli internationellt berömda under beteckningen Supertuscans.
Sassicaia, vars första kommersiellt marknadsförda årgång var 1968, och Tignanello från årgången 1971 var också uttryck för en förändrad samhällelig självförståelse. Inom loppet av några årtionden hade Italien utvecklats från ett övervägande agrart präglat och delvis bittert fattigt land till en av västvärldens viktigaste industrinationer. Dess mode, design, arkitektur och bilar vann internationellt anseende. Nu följde vinet.
År 1976 organiserade den brittiske vinhandlaren Steven Spurrier den legendariska blindprovningen i Paris, där kaliforniska viner triumferade över några av Frankrikes mest ansedda viner. Judgment of Paris har sedan dess blivit föremål för böcker, filmer och talrika oenologiska legender. Dess egentliga betydelse låg dock mindre i de enskilda vinernas placeringar än i att en dittills i stort sett oomstridd kulturell auktoritet berövades sin makt. Hädanefter behövde stora viners ursprung inte längre legitimeras genom århundraden av europeisk historia. En vinproducent från Kalifornien kunde mäta sig på lika villkor med ägaren till ett franskt château. För vinets historia var sjuttiotalet därmed av ungefär samma betydelse som för den moderna demokratins historia. Förlegade hierarkier förlorade sin bindande kraft, samhälleliga och ekonomiska möjligheter till avancemang vidgades, och auktoritetens legitimitet måste i allt högre grad grundas på prestation.
Jag vill inte överdriva sambandet mellan dessa utvecklingar. Historien känner till tillräckligt många välmenande historiker som har försökt härleda ett orsakssamband mellan två händelser enbart utifrån att de inträffade samtidigt. Men det är värt att betrakta den internationella vinodlingens utveckling under det gångna halvseklet även ur politiska och statsrättsliga perspektiv.
Det moderna vinet är nämligen i betydande omfattning en produkt av den liberala världsordningen. Det betyder på intet sätt att demokratin skulle ha uppfunnit det stora vinet. Den europeiska kvalitetsvinodlingens historia har klostren, adeln och de monarkiska samhällsordningarna att tacka för oerhört mycket. Utvecklingen i Bourgogne, Bordeaux och Rheingau vore knappast tänkbar utan kyrkligt och aristokratiskt jordägande. De europeiska furstehusen hade en betydande aptit på goda viner, och även synnerligen obehagliga monarker kunde ha en utmärkt smak.
Det som förändrades under andra hälften av 1900-talet var denna kulturs samhälleliga tillgänglighet. Under århundraden hade betydande vin varit ett privilegium. Det ingick i de mäktigas representationsinventarium, och senare även i den välbärgade borgarklassens självförståelse. Efterkrigstidens liberala samhällen skapade däremot ett allt bredare medelklasskikt, som genom sitt arbete kunde få tillgång till de njutningsmedel som tidigare hade tillhört de härskande klasserna. God utbildning, yrkesmässigt avancemang, stigande inkomster, internationell rörlighet och den gradvisa förkortningen av arbetstiden öppnade möjligheter för miljoner människor som fortfarande hade varit stängda för deras föräldrar och farföräldrar.
De reste till Frankrike och Italien, lärde känna de regionala köken, tog med sig några flaskor vin hem och började intressera sig för deras ursprung. Det tillfälliga köpet utvecklades till en passion. Ur passionen uppstod i sin tur en marknad som dittills inte hade existerat i denna form.
Även vinodlarens samhälleliga ställning förändrades. Vinodlarna, vars arbete i generationer hade betraktats som jordbruksverksamhet, avancerade till företagare, internationellt uppskattade specialister och ibland till och med konstnärer. Deras individuella tolkning av ett landskap intresserade plötsligt människor på andra kontinenter. Vinodlare bjöds in till provningar i London, New York, Tokyo och senare Hongkong. Deras viner recenserades i tidskrifter, deras åsikter efterfrågades i intervjuer och deras företagsbeslut följdes uppmärksamt. Vilken anmärkningsvärd karriär denna yrkesgrupp gjorde på bara några årtionden!
Höjdpunkten i denna utveckling började efter 1989. Med den europeiska kommunismens sammanbrott, Sovjetunionens upplösning och de asiatiska ekonomiernas ökande integration i världshandeln uppstod ett löfte om säkerhet och välstånd av historiska dimensioner. Det liberala väst hade hävdat sig genom sin ekonomiska prestationsförmåga. Många tidigare socialistiska stater strävade efter politisk och ekonomisk integration i Europa. Det kommunistiskt styrda Kina bedrev sedan slutet av sjuttiotalet en alltmer marknadsekonomiskt organiserad ekonomi och anslöt sig 2001 till Världshandelsorganisationen.
Föreställningen att även dessa länders politiska system så småningom skulle liberaliseras visade sig, som vi vet i dag, vara betydligt förhastad. Ekonomisk öppenhet och politisk frihet är två mycket olika saker. Då rådde emellertid en tillförsikt som även omfattade dem som hade liten förståelse för politiska teorier och främst intresserade sig för sina företags utveckling. Denna tillförsikt skålades in med champagne och vin.
På restaurangerna i London och Frankfurt, på de nyöppnade lyxhotellen i Östeuropa, i styrelserummen i New York och på privatklubbarna i Shanghai och Hongkong firades globaliseringens framgångar med europeiska och amerikanska toppviner. Bordeaux fick i delar av Asien status som en kulturell valuta. De stora champagnehusen expanderade, italienska viner etablerade sig på internationella vinlistor, och även små familjeägda vingårdar som under årtionden varit i stort sett okända utanför sin region fann kundkretsar på andra sidan haven. Kulturdrycken hade blivit kultdryck.
Vinet drog därvid nytta av en särskild egenskap. Det hade ett ursprung, en historia och en personlighet. I en ekonomi där produkterna blev allt mer standardiserade och företagen sålde samma varor under samma varumärken över hela världen utvecklades just den geografiska och smakmässiga särarten hos en jordbruksprodukt till en betydande ekonomisk fördel.
Globaliseringen möjliggjorde global marknadsföring av det lokala. En vinodlare från Piemonte behövde inte lämna sitt hemland för att bli ekonomiskt framgångsrik i San Francisco eller Singapore. Han behövde inte ens öka sin produktionsmängd väsentligt. Under gynnsamma omständigheter räckte det att förbättra sitt vin och anpassa priset därefter.
Man bör särskilt i dag inte underskatta denna prestation hos den liberala världsekonomin. Den gjorde det möjligt för många jordbrukarfamiljer att behålla sin mark, renovera sina historiska byggnader, investera i sina barns utbildning och stanna kvar i regioner som annars skulle ha drabbats av utflyttning och ekonomisk tillbakagång.
Som vinentusiast och advokat intresserar även de juridiska förutsättningarna i denna utveckling mig naturligtvis. En vingård är en långsiktig investering vars lönsamhet beror på rättsliga och politiska omständigheter som ägaren endast i begränsad utsträckning kan påverka. Den som planterar vinrankor i dag måste kunna lita på att han eller hans efterkommande om trettio, fyrtio eller femtio år kommer att kunna förfoga över frukterna av detta arbete.
Tryggad äganderätt, tillförlitliga arvsregler, avtalsfrihet, oberoende domstolar och ett visst mått av förutsägbarhet i statens agerande är av stor betydelse för denna yrkesgrupp. Därtill kommer möjligheterna till fri varuhandel, internationellt samarbete och obehindrat utbyte av vetenskapliga rön. En liberal demokrati garanterar inte utmärkta viner. Men den kan skapa utmärkta förutsättningar för deras uppkomst och ekonomiska existens.
Det är därför slående att den övervägande delen av världens vinproduktion i dag äger rum i stater som är demokratiskt organiserade. Italien, Frankrike, Spanien, Tyskland, Österrike, Förenta staterna, Australien, Nya Zeeland, Argentina, Chile och Sydafrika utgör en väsentlig del av den internationella vinindustrin. Enbart Europeiska unionen stod 2025 för omkring sextio procent av den globala vinproduktionen.
Förvisso har denna geografiska fördelning också klimatiska, historiska och religiösa orsaker. Det finns utmärkta viner från politiskt ofria länder, och Kina har under de senaste årtiondena gjort betydande ansträngningar för att bygga upp en egen kvalitetsvinindustri. Även den chilenska vinodlingens uppgång började delvis under Pinochets diktatur. Ekonomisk framgång är ingalunda utesluten under auktoritära regeringar. Påståendet att endast fria människor skulle kunna framställa gott vin vore historiskt ohållbart och oenologiskt tämligen djärvt – men kan inte helt avfärdas.
Ändå förefaller den samtida vinvärldens extraordinära mångfald för mig på ett särskilt sätt vara förbunden med den liberala modellen. En fungerande vinmarknad lever av individuella beslut, olika smaker, konkurrerande övertygelser och möjligheten att avvika från etablerade uppfattningar. Den behöver en kritisk offentlighet, oberoende skribenter, experimentlystna restauratörer och konsumenter som tillåter sig att bilda en egen uppfattning. Supertuscans uppstod slutligen också därför att vissa personer inte ville följa sina behöriga auktoriteters uppfattningar.
I dag upplever vi en utveckling som ger anledning till viss oro. Den liberala demokratin och den internationella vinindustrin utsätts samtidigt för påtryckningar. Båda förlorar sin samhälleliga självklarhet, och båda konfronteras med erosionen av de ekonomiska och kulturella förutsättningar som hade möjliggjort deras uppgång. Det svenska V-Dem-institutet identifierade i sin demokratirapport för 2026 totalt 44 stater där autokratiseringsprocesser pågår. Endast 18 stater rörde sig i riktning mot ytterligare demokratisering. Enligt institutets beräkningar har den genomsnittliga graden av demokratisk frihet, räknat utifrån världens befolkning, nu åter nått nivån från slutet av sjuttiotalet. Just den tid alltså då den moderna internationella vinkulturen började sin uppgång.
Internationella organisationen för vin och vinrankor rapporterar samtidigt en global vinkonsumtion på uppskattningsvis 208 miljoner hektoliter för 2025. Den globala vinarealen minskade för sjätte året i rad. Även den internationella vinhandeln minskade både i volym och värde.
Det vore oseriöst att omedelbart dra slutsatsen att det finns ett orsakssamband mellan dessa två statistiska utvecklingar. Vinindustrin drabbas av klimatförändringar, demografisk utveckling, förändrade konsumtionsvanor och i vissa regioner betydande strukturell överkapacitet. En del av dessa problem fanns redan under den stora ekonomiska tillväxtfasen. Men den liberala världsordningens kris förvärrar dem.
Protektionismens renässans, upprättandet av nya tullbarriärer, den politiska instrumentaliseringen av handelsförbindelser, den permanenta belastningen på den europeiska medelklassen genom stigande levnadskostnader och den geopolitiska osäkerheten drabbar en bransch som under årtionden hade förlitat sig på den internationella öppningen av marknaderna. Vinodlaren i Toscana, vid Mosel eller i Bourgogne kunde för tjugo år sedan fortfarande utgå från att ytterligare avsättningsmarknader skulle stå till hans förfogande i framtiden. I dag måste de räkna med att även redan etablerade marknader åter kan gå förlorade genom politiska beslut.
Till och med den kinesiska marknaden har förlorat en betydande del av sin tidigare dynamik. Folkrepubliken, som en gång betecknades som ett tillväxtland, är sedan länge en industriell och teknologisk stormakt vars ekonomiska konflikt med väst i väsentlig grad påverkar villkoren för världshandeln. Hoppet om att politisk liberalism och västerländsk njutningskultur skulle etablera sig samtidigt med det ökande kinesiska välståndet har visat sig vara en illusion.
Vinbranschen är därvid en särskilt känslig indikator på samhällelig tillförsikt. Nästan ingen behöver en god Bordeaux för att säkra sin materiella existens. Man köper den för att man vill unna sig något, för att man firar en framgång, för att man väntar gäster eller för att man ser fram emot en trevlig kväll. Även köpet av ett vin som man avser att dricka först om tjugo år innehåller ett betydande mått av tillit till framtiden.
Den som däremot oroar sig för sitt arbete, sin åldersförsörjning eller den politiska stabiliteten i sitt land kommer ibland att ompröva sina prioriteringar. Efterfrågan på njutningsmedel har också en psykologisk dimension, som de klassiska ekonomiska analyserna enligt min mening ägnar alltför liten uppmärksamhet.
Därtill kan man inom våra västerländska samhällen iaktta en förändring i synen på frihet, som orsakar mig som konservativ liberal visst obehag. Beredvilligheten att överlåta ansvaret för privata beslut åt vuxna människor minskar på vissa områden. Det gäller även njutningen av alkoholhaltiga drycker.
Alkoholkonsumtionens medicinska risker är obestridliga. Att informera om dem hör till statens och dess institutioners legitima uppgifter. Ett liberalt samhälle får mycket väl önska att dess medborgare lever hälsosamt. Det måste emellertid medge att hälsa för den enskilde inte nödvändigtvis utgör det enda eller högsta värdet i hans eller hennes existens. Omfattningen av statlig omsorg och gränserna för samhällelig förmyndarmentalitet är därför också en fråga om vår liberala självförståelse.
Det vore samtidigt felaktigt att redan tolka varje hälsopolitisk reglering som ett uttryck för auktoritära åsikter. Även frihetligt organiserade stater behöver regler. Det avgörande är om dessa regler är proportionerliga, om de klarar en offentlig granskning och om individen har kvar ett tillräckligt utrymme för att själv ansvara för utformningen av sitt liv.
Vinindustrin bör delta i denna debatt. Den bör emellertid göra det med något högre intellektuella anspråk än den hittills har gjort. Dess strävan kan inte begränsas till att säkra sina intäkter. Den berör också den självbestämda njutningens kulturella betydelse i ett fritt samhälle.
Och slutligen glöms det gärna bort i diskussionerna om vinets framtid att det möjliggör en särskild form av samhällelig samvaro. Vid bordet möts människor med olika politiska övertygelser, yrkesintressen och personliga erfarenheter. Under några timmar delar de ett gemensamt föremål för sin uppmärksamhet. De samtalar, säger emot varandra och får ibland till och med förståelse för sin samtalspartners åsikter.
Förvisso har även många krig beslutats vid dukade bord. Jag vill inte romantisera vinet som fredsstiftare. Men beredskapen till gemensam njutning, gästfrihet och civiliserat meningsutbyte hör till de kulturella landvinningar utan vilka en liberal demokrati på lång sikt har svårt att bestå. Historikerna om den politiska offentligheten har tillräckligt beskrivit de europeiska kaffehusens, salongernas och värdshusens betydelse för den moderna borgarklassens utveckling. En demokrati behöver nämligen platser utanför staten där människor kan umgås med varandra och bilda sig egna uppfattningar. Den europeiska bordskulturen var och är också en sådan plats.
Kanske kommer vi en dag att betrakta årtiondena mellan sjuttiotalet under det förra århundradet och början av detta århundrades tredje decennium som en extraordinär historisk epok. Som en tid då demokratisk frihet, ekonomiskt välstånd, internationell förståelse och en enorm utvidgning av individens möjligheter till njutning förenades till en särskild samhällelig konstellation.
Att denna epok framstod som självklar för oss hörde till dess största fördelar och var samtidigt en av dess största faror. Vi betraktade det uppnådda som ett varaktigt tillstånd. Vi trodde att mänsklighetens ekonomiska sammanlänkning gradvis skulle mildra politiska konflikter, att det globala välståndet skulle fortsätta växa och att individens frihet på lång sikt skulle segra. Vi skålade för denna framtid. Nu måste vi fråga oss om vi har gjort tillräckligt för att den ska bestå.
Den internationella vinindustrin har ett vitalt intresse av att en tillförlitlig, öppen och fredlig världsordning återupprättas. Den har lika stort intresse av breda befolkningsskikts ekonomiska välbefinnande och av individens frihet att utforma sitt liv efter egna föreställningar. Den bör därför förstå att dess framtid också avgörs utanför vingårdarna.
Jag anser inte att det stora vinet skulle försvinna tillsammans med den liberala demokratins nedgång. Förmögna människor kommer att finnas under alla politiska ordningar, och de auktoritära staternas styrande har av erfarenhet föga benägenhet att avstå från de njutningar som de förvägrar andra. Det vi skulle kunna förlora är något historiskt väsentligt mer värdefullt: de breda samhällsskiktens, under årtionden upparbetade, delaktighet i en av mänsklighetens äldsta njutningskulturer.
Det stora vinet skulle åter bli ett privilegium för ett fåtal människor. Därmed skulle en historisk cirkel ha slutits efter ett halvt sekel av extraordinär frihet. Och vi skulle endast ha hamnat där vi redan en gång befann oss för århundraden sedan.