(Redaktionen)
I åratal har januari förklarats vara nykterhetens moraliska högmässa. Med rubriker som låter så entydiga att de ska kväva varje fråga i sin linda: Alkohol är gift. Varje droppe skadar. Punkt. Det som systematiskt försvinner i detta är inte tvivlet – utan evidensen. Eller mer exakt: den evidens som inte passar in i den pedagogiska berättelsen.
Den nu publicerade texten i New York Times från den 16 december 2025 för tillbaka denna undanträngda komplexitet in i debatten med anmärkningsvärd tydlighet. Och den gör något som i samband med Dry January hittills nästan har betraktats som helgerån: Den visar att det vetenskapliga läget inte är entydigt, inte är klart och absolut inte så moraliskt rent som uppfostringsmedier har antytt för oss i åratal.
Utgångspunkten är en ny översiktsartikel från American Heart Association, som – ännu inte inställd eller infiltrerad av hälso-Kennedy och i strid med tidsandan – håller fast vid att lätt alkoholkonsumtion, definierad som en till två drinkar per dag, inte visar någon ökad risk för kranskärlssjukdom, stroke eller plötslig hjärtdöd – och under vissa omständigheter till och med kan vara förknippad med en lägre risk. Ordagrant står det att lätt konsumtion ”inte innebar någon risk för kranskärlssjukdom, stroke, plötslig död och möjligen hjärtsvikt, och kanske till och med kan minska risken” (NYT, 2025-12-16).
Redan detta konstaterande räcker för att utlösa alarmkedjor. För det motsäger tesen om ”ingen säker nivå” som aggressivt har drivits igenom under de senaste åren. Och just här börjar det egentliga problemet: Det är inte vetenskapen som är entydig, utan urvalet av det som berättas offentligt.
NYT-texten rekonstruerar noggrant varför den berömda J-kurvan – som sedan 1920-talet beskriver att lättdrickare statistiskt har lägre dödlighet än nykterister och storkonsumenter – har kommit i vanrykte. Kritiker har med rätta påpekat att många så kallade nykterister var tidigare sjuka eller före detta alkoholister. Att måttliga drickare ofta har högre utbildning, bättre sjukvård och överlag stabilare livsförhållanden. Alla giltiga invändningar.
Men lika giltigt är nästa fynd, som uppfostringsretoriken gärna förbiser: Även nyare metoder som mendelsk randomisering har hittills inte kunnat bevisa, att måttliga drickare skulle ha en högre hjärt- eller dödsrisk. Tvärtom: I dessa studier var människor som på grund av genetiska faktorer tål lite alkohol och därför dricker knappt alls inte friskare än lättkonsumenter. Ett fynd som – enligt NYT – åtminstone ”hypotesen att lätt alkoholkonsumtion är gynnsam” inte motbevisar.
Och det är precis här det blir politiskt. För vid denna punkt avgörs om man vill förklara vetenskap – eller uppfostra.
De New York Times uttalar öppet det som många medier förtiger: att stora delar av alkoholrapporteringen inte längre syftar till kunskap, utan till att styra beteenden. ”Om du inte dricker, börja inte”, säger AHA:s medicinska chef – en mening som låter förnuftig, men samtidigt fryser debatten. För det finns en skillnad mellan att inte börja och moraliskt fördöma Och denna skillnad suddas systematiskt ut under Dry January sedan flera år tillbaka.
Särskilt avslöjande är anklagelsen som kritiker av AHA-studien själva framför – och som NYT inte förtiger: att enskilda författare hade kopplingar till alkoholindustrin. Det är relevant. Men det görs selektivt relevant. För samma stränghet tillämpas sällan när studier kommer från nykterhetspolitiska nätverk vars agenda är lika tydlig. Transparens är ingen enkelriktad gata.
Det som blir synligt här är ingen kamp om hälsa, utan om tolkningsföreträde. Inte riskupplysning mot njutning – utan kontroll mot ambivalens. Dry January fungerar bara så länge det kan hävda att det inte finns något att diskutera. NYT förstör inte detta påstående polemiskt, utan journalistiskt. Genom att visa att även ledande läkare måste medge: Kunskapsläget är motsägelsefullt. Effekterna är små. Sambanden är komplexa. Och många påståenden bygger på observationsstudier som, enligt Stanford-professorn John Ioannidis, är ”ganska svaga per definition”.
Att just sådana texter hittills knappt har citerats i januari, än mindre diskuterats, är ingen slump. De stör det tydliga budskapet. De kräver tänkande i stället för lydnad. Och de påminner om att njutning, måtta och ansvar inte är samma sak som påtvingad nykterhet.
Kanske förändras det 2026. Kanske inte. Men med denna text har New York Times levererat något som verkligen saknas i diskursen: en inbjudan till obekvämlighet. Och insikten att moraliska betyg inte är någon ersättning för vetenskaplig hederlighet.
Wineparty kommer inte att glömma detta under det kommande Dry January. Och vi kommer att noggrant observera vem som citerar denna studie – och vem som återigen låtsas som om den inte finns.