(Redaktionen)
Det är ett ögonblick som man sällan upplever inom vinjournalistiken, och journalistiken i allmänhet. Ett ögonblick då en publikation inte provar, inte rekommenderar, inte hyllar vin – utan attackerar. Och det frontalt. Tidningen Cicero gjorde just detta den 14 april. I en artikel om WHO:s strategi mot alkohol förekommer ett ord som hittills sällan eller aldrig har förekommit inom vinjournalistiken: ”lögn”.
Man måste förstå vad det innebär. Under de senaste tre åren har tonen i konflikten mellan vinvärlden och Världshälsoorganisationen varit asymmetrisk. På den ena sidan WHO med sina dokument (som aldrig var studier), sina globala kampanjer och sin moraliska auktoritet. På den andra sidan en bransch som i bästa fall protesterade lågmält, men ofta inte reagerade alls. Och nu skriver en författare i ett seriöst, borgerligt förankrat medium att WHO ”systematiskt har utelämnat viktiga vetenskapliga rön”.
Texten i sig är ingen vetenskaplig uppsats. Det är ett gästinlägg av vinhandlaren Phillip Schwandner – och därmed per definition ett ställningstagande och självklart omedelbart angripbart. Men den är tillräckligt precis för att inte kunna avfärdas som ren polemik. Författaren hänvisar – precis som Wineparty har gjort sedan januari 2025 – till nyare studier som åtminstone nyanserar det länge dominerande narrativet att varje droppe alkohol är skadlig, om de inte helt förkastar det. Han påminner om den så kallade J-kurvan, den statistiska observationen att måttlig konsumtion i vissa åldersgrupper kan vara förenad med lägre risker än total avhållsamhet. Och han ställer frågan varför just dessa nyanser knappt längre förekommer i den offentliga kommunikationen. En fråga som vi också ständigt ställer – och bara får märkliga, undvikande, dumma, ojournalistiska svar på.
”Vision Zero” kallar han WHO:s strategi. Ett begrepp som kommer från trafikpolitiken och där står för ett fullständigt undanröjande av dödsfall. Överfört till alkohol betyder det: ingen säker konsumtion, inga gråzoner, ingen kulturell inramning – bara risk. Att en sådan modell möter motstånd är inte förvånande. Att detta motstånd nu äntligen formuleras med sådan skärpa är däremot överraskande.
Det intressanta är mindre frågan om författaren har rätt. Det kommer vetenskapen – om ens det – bara att kunna besvara långsamt och motsägelsefullt. Det intressanta är att tonen förändras. Att ett medium som Cicero är berett att offentligt ifrågasätta en global institutions tolkningsföreträde. Och det inte med den vanliga journalistiska försiktigheten, utan med ordet lögn, som medvetet provocerar. Att denna text godkändes av chefredaktionen betyder också att denna ställer sig bakom sin författare i händelse av en stämning.
Naturligtvis måste vi också läsa texten kritiskt. Den är selektiv, precis som många inlägg i denna debatt är selektiva. Den ställer studier bredvid varandra utan att fullständigt belysa deras metodologiska skillnader – vilket även den så kallade seriösa journalistiken i denna fråga har gjort sedan 2023. Den argumenterar ur ett perspektiv som i grunden är välvilligt inställt till måttlig vinkonsumtion. Men just däri ligger också dess betydelse: Den synliggör att detta perspektiv finns – och att det hittills knappt har fått något utrymme.
För det egentligen anmärkningsvärda är inte kritiken mot WHO. Det är det faktum att denna oerhört hårda kritik överhuvudtaget publiceras. Att ett etablerat medium är berett att ifrågasätta en dominerande berättelse som under de senaste åren har burits upp av politik, medier och offentlighet, nästan utan invändningar. Och att det samtidigt tar en risk – risken att bli missförstått, angripet och sönderslitet i sociala nätverk.
Kanske en avgörande vändpunkt i kampen mot/för vin. Inte en studie mot en annan. Inte frågan om ett glas vin är skadligt eller inte. Utan återkomsten till en öppen debatt där invändningar åter blir möjliga. Där inte varje nyans omedelbart betraktas som ett förskönande – som en provokation mot en gammal kultur som enligt många unga redaktörer (män inkluderade) så snabbt som möjligt borde försvinna ur vardagen.
Skadan från de senaste åren består. Förenklingarna, överdrifterna, den moraliska laddningen av ett komplext ämne – allt detta kommer inte bara att försvinna. Men med texter som denna börjar något annat: en hård korrigering. Inget motnarrativ, ingen ny visshet. Utan ett tvivel. Och tvivel är, i bästa mening, början på insikt.