av Manfred Klimek
Det börjar med en siffra. 98. Den står där, svart på vitt, under ett vin som Österrike aldrig tidigare har sett maken till. 98 Parker-poäng för Blaufränkisch ”Ried Spitzerberg – Obere Spitzer”. Det högsta betyg som någonsin tilldelats ett österrikiskt rödvin. Man kan läsa det som en utmärkelse. Eller som en vändpunkt.
Dorothea Muhr har aldrig vinifierat för poäng och utmärkelser. Hon har arbetat utifrån en idé: idén om Blaufränkisch som ett lågmält, djupt mineraliskt och mycket elegant svar på en rödvinsvärld som alltför ofta går vilse i frukt och fyllighet. Nu står hon där, med ett betyg som tvingar fram internationell uppmärksamhet, och ett vin som undflyr varje spektakel.
Tillblivelsen
Historien börjar med en återkomst. På 1990-talet återvänder Muhr till Prellenkirchen, till Spitzerberg, platsen där hon växte upp i en stabil småbrukarfamilj. Det som följer är ingen karriärplan, utan en konfrontation med landskapet. Spitzerberg är ingen välkomnande plats. Jorden: mager. Vindarna: hårda. Avkastningen: låg. Och ändå börjar hon förvärva läge efter läge. Plantera vinrankor, slå rot. Inte för att det är enkelt – utan för att berget är värt det.
Hon jäser spontant, trampar med fötterna och buteljerar sent. Reduktion i stället för konstruktion. Vinerna ska inte kännas tillverkade. De ska ha fått hända. Blaufränkisch, säger hon, behöver ingen mask. Det behöver tid och rätt terräng.
Berget
Spitzerberg är motsatsen till bekvämlighet. Det tvingar fram klarhet. Vinden torkar. Jorden lagrar knappt något. Rötterna söker näring. Och finner den djupt nere i marken. I detta spänningsfält uppstår en stil som vägrar behaga. Salt, sval, sträv. Inget rödvin för brasrummet. Utan för gom och huvud. För dem som inte förväxlar djup med täthet.
Dorothea Muhr uppfann inte Blaufränkisch på nytt. Hon klädde av det. Tills bara det väsentliga återstod.
Poängen
Och så kommer ögonblicket. 98 poäng. Robert Parker’s Wine Advocate. Ett monument i vinvärlden. Plötsligt är Obere Spitzer inte längre en hemlig adress, utan en referens. För vissa en riddarslag. För andra en provokation.
För genast dyker de upp, rösterna. De olyckskorpar som mumlar: Det där är väl ändå en bubbla. Några medie- och vinmänniskor skriver helt enkelt om sin värld efter eget huvud. Här provas, bedöms och poängsätts det som om allt vore en klubb. Man känner varandra. Man smakar på varandra. Man lyfter varandra.
Vilket nonsens!
Den som dricker Muhrs viner, blint eller medvetet, inser genast att det inte är en berättelse som bedöms här, utan karaktär. Det handlar inte om en scen, utan om en profil. Och det handlar om en Blaufränkisch som strävar uppåt mot all gravitation. För att det kan.
Linjen
Obere Spitzer står inte ensam. Även de andra lägena – Roterd, Liebkind (enskild parcel) Samt & Seide – visar profil, naken jord och substans. Det är ingen slump att betygen är höga över hela sortimentet. Utan resultatet av konsekvens.
Det Muhr har gjort är inte bara vinodling. Det är topografi. Hon har gett Spitzerberg tillbaka dess röst – och gett oss förmågan att lyssna till den.
Det fortsatta
Muhr har en ny vinkällare – med en ny driftsbyggnad. Avskalad, funktionell och byggd nära berget. Hon har ekologisk status. Hon har internationell bekräftelse. Och hon har en agenda: Blaufränkisch är inget kompromissvin. Ingen ersättning för Spätburgunder. Inget andrahandsval. Utan en egen kategori. Ett österrikiskt svar på frågan hur rödvin kan smaka när man lämnar bort allt som gör det tungt.
Förvåningen
Det som återstår är förvåning. Att en region som ingen haft på radarn i årtionden plötsligt anger takten. Och att en vinodlare drar en ny linje – mot buller och för precision. Och det under de svåraste tider rödvin sannolikt någonsin har upplevt. Men nu är det tillbaka. Åtminstone en kort stund, åtminstone i rubrikerna. Åtminstone trots allt.