(Manfred Klimek / WELT am SONNTAG / Foto: Klimek / animerad bild: runwayml)
Roland Velich talar om vin som om det handlade om geopolitik. Det är förbryllande. Men Velich, 63 år gammal och vinodlare i Großhöflein, en kommun strax söder om Eisenstadt, huvudstad i det österrikiska Burgenland – och faktiskt internationellt känd i vinvärlden genom de praktfulla blaufränkischvinerna från hans vineri Moric – är inte någon som nöjer sig med nationella gränser eller ursprungsbeteckningar när han tänker kring vin och vinodling. För honom börjar det egentliga arbetet med frågan om vad ursprung över huvud taget betyder och om det fortfarande går att förena med dagens statsgränser. ”Vårt historiska sammanhang är inte Österrike, utan Ungern”, säger Velich. Där säger han något sant, men gör sig därmed inte nödvändigtvis populär i alprepubliken.
Burgenland, där Velich kommer ifrån, är en ung skapelse: det har varit en del av Österrike först sedan 1921, och dessförinnan var det i århundraden Västungern. En region utan en förankrad identitet under sitt nuvarande namn. Ett område som ständigt måste berätta om sig självt på nytt. Det är precis vad Velich gör. Och han gör det med vänlig radikalitet och en lågmäld röst som kräver lugn i rummet.
Hans benämning på detta vinodlingsområde är Pannonien. En storregion som sträcker sig över gränserna: från Burgenland via Ungern till delar av Slovakien och Slovenien. Sammanbunden inte av den nationella politik som i dag skiljer länderna åt, utan av klimat, geologi och kulturhistoria. ”När du står på sluttningarna i Tokaj eller vid Leithagebirge eller Spitzerberg i regionen Carnuntum”, säger Velich, ”då känner du: Det här är samma landskap.”
Det är mer än ett poetiskt påstående. Det är ett arbetsprogram. Ur detta synsätt växer Velichs projekt i Ungern fram – framför allt ”Hidden Treasures”. Ett medvetet engelskt namn för ett komplext angreppssätt. Tillsammans med ungerska vinodlare i Tokaj, Somló och vid Balaton försöker Velich frilägga det som han ser som kärnan i ursprung: druvsort, jordmån, klimat – utan stilistiska överdrifter. Metoden är lika enkel som den fortfarande är radikal: precist arbete i vingården, minimala ingrepp i källaren, spontan jäsning, lite svavel. ”Vi vill förstå det som finns där. Och det går bara om man tillåter det.”
Hidden Treasures är inget projekt på det sätt som projektledare brukar förstå projekt. Det är en process. Velich bidrar med erfarenhet och en tydlig känsla för ursprung, medan partnerna på plats bidrar med sin lokalkännedom om lägena. Att nya stilar utvecklas ur detta är en del av idén. I centrum står furmint – för Velich en av Europas stora druvsorter. Tillsammans med blaufränkisch utgör den för honom grunden i en pannonisk identitet: två sorter som inte bara illustrerar ursprung, utan har burit det inom sig i vad som känns som evigheter.
Velichs tänkande riktar sig mot en vinvärld som under årtionden har orienterat sig efter förebilder fjärran från regionerna: Bordeaux, Bourgogne, internationella stilnormer. ”Vi har kopierat i hundra år”, säger han: ”Ofta bra, ibland mycket bra – men sällan självständigt.” Priset: en förlust av den egna självkännedomen. Velich försöker vända denna process. Inte genom nya trender eller med hjälp av nya medier, utan genom att återvända till det som sedan länge finns där – precisionen i vinframställningen.
Att detta synsätt på vinodling ger resultat är framför allt synligt bland yngre vinodlare. En generation som söker substans snarare än folkligt erkännande. ”Den största komplimangen är när de tar till sig det”, säger Velich. ”Då vet du att det förs vidare.”
I slutändan, säger Velich, är hans arbete ett försök att åter göra en stor centraleuropeisk region läsbar. Inte som en berättelse i marknadsföringens vanliga bemärkelse, utan som ett kulturellt område. För vissa, inte bara inom vinodlingen, är det gränsöverskridande. Men att skaffa sig vänner har aldrig varit Velichs mål. Och det är faktiskt mycket oösterrikiskt.