(av Marcel Reich-Painicki, framförd med hans egen röst)
Det finns texter, mina damer och herrar, som, hur anspråkslösa de än kan verka, är ett dokument. Ett dokument inte bara över ett privat minne, utan över en epok, en hållning, ja, en hel kultur. En sådan text har vi framför oss här. Det är berättelsen om en man – en vinentusiast, som han kallar sig – som minns hur allting började. Men den som nu tror att det handlar om en banal anekdot tar miste. För det som denna läsare lägger fram för oss är, trots all anspråkslöshet, litteratur.
Först inledningen: ”För mig var det väldigt enkelt – i unga år Edelzwicker …” Så börjar ingen stor självbiografi, så börjar inget hjälteepos. Men så börjar livet. Med ett enkelt, anspråkslöst vin, ett vin som, om man så vill, hade mer kvantitet än kvalitet. Men Edelzwicker är i denna berättelse inte bara en dryck. Den är en symbol. En symbol för ursprung, för föräldrahemmets trånghet, för det banala, det vardagliga. Det är ungdomens prosa: öl, brännvin, Westfalen. Språket är kortfattat, nästan föraktfullt. Och ändå: Det är förutsättningen för allt som följer.
Sedan vändpunkten: Wien. Morfar. Grüner Veltliner i doppler, Spritzwein. Plötsligt kultur, plötsligt historia, plötsligt tradition. Wien är här inte bara en stad, det är en skola. Morfadern som mentor, Veltlinern som läromästare. Det vi bevittnar är uppvaknandet av en passion. Och ändå: Det stora genombrottet har ännu inte kommit. Ännu är det förberedelse, preludium, förspel.
Sedan, som i varje god dramaturgi, det avgörande ögonblicket. Vid 20 års ålder, genom och tillsammans med en fransyska, börjar det egentliga livet. Vilken symbolik! Det är kärleken – och det är vinet. Framför allt Alsace, Bourgogne. Det är, om man så vill, det första allvarliga mötet med Europa i glaset. Och redan här visar sig det som förenar alla stora vinberättelser: Det handlar aldrig bara om vinet. Det handlar om människorna som för det med sig, om platserna där det dricks, om kärleken som följer det.
Men den egentliga katastrofen, och samtidigt den stora chansen, dyker upp i och med morbrorn. Denne morbror, ägare till en av Tysklands största Bourgognekällare, stänger sin restaurang. Och plötsligt öppnar sig en skattkammare för den unge mannen. Det är inte de stora namnen, inte vinhistoriens monument, som formar honom. Det är de små, de okända, de då namnlösa vinodlarna. Här, mina damer och herrar, uppenbarar sig den sanna passionens hemlighet: Den uppstår inte vid de berömdas altaren, utan i sidogatorna, i skuggorna, hos de okända.
Bourgogne alltså, inte ”slagskeppen”, som läsaren så drastiskt uttrycker det, utan de fina, de subtila, de knappt registrerade. Det är av stor betydelse. För den sanna bildningen, även smakens, består inte i att vörda det uppenbara, utan i att upptäcka det fördolda.
På 90-talet kommer sedan nästa höjdpunkt: en Margaux från det tidiga 80-talet. Vilken emfas! ”Ofattbart bra!” utropar berättaren. Man känner extasen, man känner hur vinet här, kanske för första gången, inte bara blir en dryck utan en uppenbarelse. Sådana ögonblick är sällsynta, men de präglar ett liv.
Och sedan, nästan ironiskt, nästan i förbigående, kommer omsvängningen: champagnen. Plötsligt träder bubblorna in i livet, och med dem en ny besatthet. Det är början på en otrohet, ett avståndstagande, en förskjutning av prioriteringarna. Vinet, hur hyllat det än en gång var, hamnar ”på efterkälken”. Och läsaren erkänner det utan skam: Än i dag tillhör hans kärlek bubblorna, champagnen, pärlandet och skummet.
”För mycket av det goda!” tillägger han, halvt skrattande, halvt förtvivlad, i slutet. Det är en mening som säger allt. För i denna lilla vändning ryms hela passionens ambivalens: Den är välsignelse och förbannelse, berikande och farlig.
Man skulle nu kunna invända: Är detta inte bara en privat rapport, ett sentimentalt minne av några vinflaskor? Nej! Det är litteratur. Litteratur, eftersom den pekar från den enskildes erfarenhet mot det allmänna. Litteratur, eftersom den visar hur en människa – varje människa – genom de saker hon älskar blir den hon är. Och slutligen litteratur, eftersom den med korta ord antyder en hel biografi, som sträcker sig från Frankrike till Wien, från Wiesbaden till Bourgogne.
Det är en berättelse om uppvaknande, om upptäckande, om njutning. En berättelse som leder från provinsen ut i världen, från den enkla Edelzwickern till den gudomliga Margaux, från Westfalenölet till champagneglaset.
Och ja, man kan, man måste ta denna text på allvar. För den visar oss vad vin verkligen är: inte bara en dryck, utan en biografi. Inte bara smak, utan öde. Inte bara njutning, utan litteratur.