(Klimek & Auguste)
Det börjar med en mening som många vinentusiaster har glömt bort: ”Ett glas vitt vin, tack.” Inte vilken årgång. Inte vilket läge. Inte vilken vinmakare. Ingen blick i vinlistan. Ingen diskussion om vinifiering, syra, jästfällningslagring eller poäng. Bara ett glas vitt vin. Ett glas sommar.
I en vecka gjorde jag precis det i Wien. Samtidigt gjorde Claude Auguste samma sak i Verona. Vi hade bestämt oss för att befria vinet från sin egen betydelse under några dagar. Ingen provning. Ingen analys. Inga inlägg. Bara dricka.
Det förvånande började redan med det första glaset. Det var gott. Inte stort. Inte spektakulärt. Inte minnesvärt. Men gott. Det andra likaså. Det tredje också. I Wien var det oftast Grüner Veltliner eller ibland en sauvignon från Steiermark i glaset. I Verona avlöste Garganega, Pinot Grigio och andra regionala vita viner varandra. Inget av dessa viner krävde uppmärksamhet. Och just däri låg lyckan under dessa dagar.
Den som skriver om vin yrkesmässigt tappar lätt blicken för det självklara. Varje flaska analyseras, kategoriseras och bedöms. Man talar om ursprung, skördeuttag, jäsning av hela druvklasar, amforor eller biodynamik. Till slut existerar vin nästan bara som föremål för eftertanke. Ändå var vin under årtusenden något helt annat. Bara en dryck. Inte mer. Och inte mindre. Bara en dryck.
Just husets viner och de enkla serveringsvinerna berättar om detta. De diskuteras knappt, bedöms sällan och samlas nästan aldrig. Ändå är de bättre i dag än någonsin tidigare. För fyrtio år sedan kunde man definitivt ha otur på många värdshus. Oxiderade literviner, betydelselösa massproducerade viner eller enkel syra präglade inte sällan bilden. I dag händer det nästan aldrig. Tekniska framsteg i vinkällaren, bättre utbildning av vinmakarna och en generellt högre kvalitetsambition har höjt genomsnittet markant. Det förändrar vinet mer än många prestige-cuvéer någonsin skulle kunna göra. För ett lands verkliga kultur känner man inte igen på dess ikoner. Man känner igen den på det som har blivit självklart. Husets vin är ett vinlands egentliga vardag.
Det var precis därför den här veckan var så avkopplande. Plötsligt behövde inget vin bevisa någonting. Inget glas var en händelse. Det handlade inte om stora upptäckter. Inte om bedömningar. Inte ens om minnen. Man beställde helt enkelt in ett glas till. Ett lätt rus infann sig. Samtalen blev längre. Maten hamnade åter i centrum. Vinet gjorde precis det som vin har gjort i århundraden: Det följde livet i stället för att själv bli dess centrum.
För någon som skriver om vin varje dag är det nästan en terapeutisk erfarenhet. För någonstans på vägen börjar man tro att varje klunk måste analyseras. Varje flaska måste berätta en historia. Varje provning måste ge nya insikter.
Det måste den inte.
Ibland räcker det med en ordentligt kyld Grüner Veltliner på ett wienskt värdshus. Eller ett enkelt vitt vin på en trattoria i Verona. De påminner om att njutning inte nödvändigtvis kräver uppmärksamhet. Att kvalitet inte alltid ber om förklaringar. Att vin fungerar även när ingen talar om det. Vinet förlorar inget av sin värdighet om vi låter det vara i fred en stund. Tvärtom. Det återfår den självklarhet som över huvud taget gjorde det till en kulturdryck.
Alla flaskor behöver inte väcka stora känslor. Alla glas kräver inte ett provningsprotokoll. Ibland räcker det att kyparen frågar: ”En till?”
Och man helt enkelt nickar.