(Claude Auguste, foto: Vinea Wachau)
Jag minns fortfarande exakt mina första Knoll-viner. Det var på 1990-talet, jag var ung, vetgirig, en sydtyrolare i Wien som studerade juridik och kanske var lite väl ambitiös när det gällde mina unga vinkunskaper. På den tiden, när österrikiskt vin fortfarande kämpade för sitt internationella anseende, stod plötsligt den här flaskan på bordet på en enkel krog, en Knoll Riesling, Lagfe Schütt, Smaragd, årgång 1989. Jag minns fortfarande hur jag tog den första klunken – och genast förstod att det fanns något annat i glaset. Inte trendigt, utan modernt – utan en ro som man oftast inte förstår i sin ungdom. Det var som om vinet sa: ”Du kan skynda dig hur mycket du vill. Jag är här och jag blir kvar. I många år.”
Sedan dess är jag förlorad – eller rättare sagt: funnen. Knoll har alltid varit ett ankare för mig. Det finns vingårdar som man lär känna en gång och aldrig glömmer, eftersom de från och med då präglar ens eget smakliv. J.J. Prüm vid Mosel hör till dem. Knoll i Wachau likaså. Båda har denna omisskännliga stil: precision, stramhet och samtidigt en förförisk drickbarhet som överraskar mig på nytt varje gång.
Etiketten – den helige Urban – skrämde nästan bort mig då. I en tid när varje hipp vinmakare försökte se grafiskt modern ut, stod Knoll där med en barock helgonbild och signalerade en kanske överdrivet religiös bakgrund. Dumheter! I dag älskar jag Knoll just för det. Nåväl, med åldern får konservativa värderingar mer uppmärksamhet.
Naturligtvis känner jag numera också till fakta: omkring 15 hektar, hälften vardera Grüner Veltliner och Riesling, därtill lite Muskateller, Traminer, Chardonnay och till och med Blauburgunder. Handarbete på terrasserna, lagring i stora träfat och ståltank, inga barriques, sen buteljering. Allt precis som det ska vara när man sätter substans före mode. Men fakta förklarar inte varför jag har förälskat mig i dessa viner. Det var denna känsla: ett glas Knoll är som en träff med evigheten – den evighet som man kan lära känna redan under sin livstid.
Lägena är välklingande namn: Schütt – kanske det mest precisa och strålande av dem alla. Kellerberg – aristokratiskt och djupt. Pfaffenberg – svalt och strålande. Kreutles – alltid en garanti för Veltliner med saft och eftertryck. Trum – litet, kryddigt, vida okänt. Jag har druckit dem alla, ofta från olika årgångar, och de är som kapitel i en enda bok. Jag insåg: här påstås terroir inte bara, utan den levs fullt ut. Och mest dramatiskt känner jag igen denna terroir i vinotekstappningarna, essensen av årets bästa druvor, som inte kommer ut på marknaden varje år.
Och så frågan om Federspiel. Jag har aldrig förstått varför denna kategori kunde falla ur köparnas intresse. Knolls Federspiel – framför allt de gröna Veltlinervinerna – hör för mig till Wachaus bäst bevarade hemligheter. Efter tio, femton, ibland tjugo år utvecklar de ett djup som man skulle tro var omöjligt. Mer än en gång har jag upplevt att en gammal Federspiel vid bordet har överglänst de förment stora Smaragd-vinerna. Denna lågmälda storhet fascinerar mig än i dag.
Tvåhundra år av Knoll – det betyder också tvåhundra år av uthållighet. Emmerich Knoll senior, som jag en gång fick träffa personligen, präglade denna stil: stor, alltid med ett uns kraft, precis men aldrig överlastad. Emmerich junior för den vidare – med lätt hand, utan brott, men också utan stillastående. Det är denna trohet mot den egna vägen som övertygar mig.
Jag erkänner: Jag behöver inga nya etiketter, inga barriqueexperiment, inga trendiga naturvinsgester när jag har Knoll i källaren. För mig är det överkomlig, konservativ lyx, ett kulturarv på flaska. Och när jag i dag blickar tillbaka på snart fyra decennier av vinliv finns det bara ett fåtal adresser som har följt mig så pålitligt.
Och ja: Den som en gång är i Unterloiben bör inte bara prova flaskorna, utan också slå sig ner på de anhörigas värdshus. Marillenknödel i trädgården, ett glas Federspiel till – det är mer Österrike än något festtal någonsin skulle kunna uttrycka.
Knoll är inte bara 200 år gammalt. Knoll är tidlöst. Och jag är glad att jag tidigt råkade hamna i denna tidlöshet.