(Manfred Klimek)
Med Michel Rolland har inte någon gått bort som helt enkelt bara ville göra vinet bättre. Med Rolland har en person gått bort som ville förändra det. Och som faktiskt förändrade det.
Den bordeläsiska oenologen, som avled natten mellan den 19 och 20 mars i Bordeaux, 78 år gammal, var en av de gestalter som en hel bransch har brottats med. Beundrad, kritiserad, kopierad – sällan ignorerad. Rolland var inte bara en del av den moderna vinhistorien. Han var en av dess motorer.
Född 1947 i Libourne och kommen från en vinodlarfamilj började allt förhållandevis odramatiskt: ett analyslaboratorium som han byggde upp tillsammans med sin hustru Dany. Men ur denna analytiska precision utvecklades något som sträckte sig långt bortom Bordelais. Rolland förstod tidigt att vin inte längre bara handlar om ursprung, utan om ett ställningstagande för eller emot. Och att detta ställningstagande går att styra.
På 1980-talet blev oenologen Rolland en global aktör. Rolland reste – och med honom reste en idé om vin. Kalifornien, Argentina, Chile: han fanns överallt där man inte bara ville odla vin, utan också skapa det. Begreppet ”flying winemaker” är knappast tänkbart utan honom.
Hans signatur var tydlig. Mogen frukt, mjuka tanniner, täthet, opulens. Viner som var lättillgängliga tidigt, som förklarade sig själva utan att bygga upp något långvarigt motstånd. För många var det en välsignelse. För andra början på ett problem, för Rolland träffade inte bara sin tids smak – han formade den också.
Och det skedde inte i ett vakuum.
I takt med att Robert Parker fick allt större betydelse uppstod en global referenspunkt för kvalitet, som påfallande exakt sammanföll med Rollands stil. Det var en allians utan avtal, men med genomslagskraft: viner gjordes inte längre bara för regioner, utan för marknader. Och marknader kräver begriplighet. Vad som följde är känt – och omstritt än i dag.
Rolland blev symbolgestalten för en utveckling som senare kom att kallas ”Parkerisering”. Anklagelsen: för mycket mognad, för mycket extraktion, för mycket ek. Och framför allt: för lite ursprung. Viner som fungerar överallt – och därför så småningom också smakar likadant överallt. Det är den enkla tolkningen. Och den är för snäv.
För Rolland förstörde inget som inte redan befann sig i förändring. Han synliggjorde en rörelse som hade börjat långt tidigare: professionaliseringen, internationaliseringen, det medvetna stilvalet inom vinodlingen. Att detta också ledde till överdrifter berodde inte enbart på honom – utan på dem som övertog hans metoder utan hans måttfullhet.
Rolland själv förblev samtidigt förvånansvärt tydlig i sin hållning. Vin måste behaga, sade han ungefär. Och med det menade han inte godtycke, utan precision: förmågan att formulera kvalitet så att den blir begriplig. Det gjorde honom framgångsrik. Men också sårbar för angrepp.
Medan många vinodlare sökte sin identitet i avgränsningen arbetade Rolland med att skapa förbindelser. Han tänkte på vin utifrån marknaden – utan att reducera det till marknaden. En balansakt som han lyckades med – men inte alla som följde honom.
Trots allt detta förblev han det man lätt glömmer: en man från Bordelais. Förankrad i den region som själv alltid har pendlat mellan tradition och anpassning. Hans globala karriär hade sitt ursprung där – och där fann den också sin referenspunkt. Med hans död förlorar vinvärlden en motpol.