(Manfred Klimek)
Innan tåget anländer till badiska Freiburg måste jag komplettera min kolumn från för fjorton dagar sedan med några viner från Domäne Wachau, som jag skrev om i kolumnen. Även om egendomen vinifierar fler druvsorter utmärkt – däribland också mycket sällsynta vita druvsorter som Neuburger och Roter Veltliner – håller jag mig till den mest kända österrikiska druvsorten: Grüner Veltliner. Veltliner Federspiel Ried Kollmütz 2024 på magnumflaska (1,5 liter, 25,00 €) är för mig sommarens bästa festvin med lägeskaraktär: friskt, kryddigt, med bett och ambition – en lättsam allt-i-allo. För 28,00 € är Veltliner Smaragd 2024 från Ried Axpoint ett säkert kort för den som vill ha en inte alltför pepprigt kryddig, utan också elegant-burgundisk Veltliner – som sedan, med lite luft i glaset, får visa hela sitt Veltlinerregister. Smaragdveltlinerna från de vinvärldsberömda topplägena Achleiten och Kellerberg (båda 46,00 €) är precisa, storslagna hantverksveltliner skapade för imponerande klunkar: utan krusiduller, moderiktiga interventioner och med mycket kraft – de borde få mer uppmärksamhet. Framför allt eftersom vi kan låta dem mogna i källaren i flera år.
Med dessa intryck på gommen lämnar jag Österrike i riktning västerut. Donau försvinner, landskapet blir trängre, öppnar sig mot Tyrolen och bergen drar sig tillbaka. Så småningom dyker Basel, Rhen och Vogeserna upp utanför tågfönstret – och Schwarzwald. Jag når Markgräflerland, denna allra sydvästligaste del av Tyskland vid gränsen mot Frankrike och Schweiz, som är förvånansvärt okänd för tyska vinkonsumenter. Ändå är Markgräflerland ett värdshus- och vinälskarparadis av rang, vars bekymmerslösa livsglädje hos de bofasta invånarna ger en helt annan bild av tyskarna, som ofta beskylls för att vara glädjedödare. Här kan man leva gott och billigt.
För att förstå Markgräflerland måste man känna till en druvsort som vi än i dag oftast kallar Gutedel. Däri ligger emellertid sortens och marknadsföringens enda problem, eftersom Gutedel låter som paketresa, föreningsutflykt och den tyska vinkultur som man mödosamt försökt övervinna i årtionden. Internationellt heter sorten Chasselas. Och den är en av Europas för närvarande mest intressanta gröna druvsorter.
Chasselas är egentligen den franskspråkiga Schweiz stora vita druvsort. Därför betraktas den i Schweiz som en av kontinentens bästa terroirdruvor. Och ändå: tyska Chasselas är delvis betydligt bättre än de schweiziska. Även detta blir vinodlarna i Markgräflerland alltmer medvetna om.
Aromatiskt vägrar Chasselas alla former av effektmakeri: inga exotiska fruktkorgar, ingen påträngande primärfrukt. I stället päron, vita blommor, rosa grapefrukt, en aning mandarin, ibland lindblom, ibland akacia. Med tilltagande mognad framträder de fina tonerna av hasselnöt och även valnöt, som gör stora Chasselas till stora vita viner.
Det är just denna kontrollerade neutralitet hos Chasselas som gör sorten så värdefull. Även vid mer koncentrerad vinifiering behåller vinet ett anmärkningsvärt lugn. Det tränger sig inte före maten, utan ackompanjerar den: fisk av alla slag, ostron, musslor, asiatiska rätter, örtbaserad matlagning, getost eller ljust kött drar nytta av just denna egenskap – Chasselas förstärker aromerna i stället för att täcka över dem.
Därtill kommer något som sannolikt blir ännu viktigare inom vinodlingen under de kommande årtiondena: bred uppskattning, ädel textur och god drickbarhet vid låg alkoholhalt. Medan andra regioner för närvarande febrilt söker svar på många konsumenters önskan om lättare viner, har Chasselas haft dessa egenskaper i århundraden. Om detta och om Markgräflerland kommer jag nu att berätta under några avsnitt.