(Gerhard Retter / redaktionen)
Sylt hör inte till de platser där vi förväntar oss österrikiska toppviner. Utanför domineras bilden av sanddyner, hedlandskap och Nordsjön, medan Jan-Philipp Berner sedan många år lagar mat på en nivå som väcker uppmärksamhet långt utanför Tyskland. Det var just där Österreich Wein bjöd in till en stor provning. Efter några glas spelade platsen dock inte längre någon roll. Bra viner behöver ingen hemmaplansfördel.
Söl’ring Hof präglas av en behaglig självklarhet. Ingen behöver där bevisa hur bra köket eller servicen är. Det börjar redan med de första serveringarna. Bovetekex med nötsmör, laxöring med potatis och malt, tartar på holsteinskt nötkött med kieler sprotte, rödbeta med plommonkärna och ros, bläckfisk med fänkål och croustade – varje rätt var genomtänkt och tillagad med precision. Råvarorna stod i centrum. Det räckte helt och hållet.
Nästan ännu intressantare var för mig att iaktta servicen. Den som har arbetat många år som maître observerar automatiskt det som sker mellan kök och gäst. Rörelsemönster. Ögonkontakt. Rätt timing. Att fylla på ett glas i rätt ögonblick. På Söl’ring Hof skedde allt detta med ett lugn som inte går att lära in; det uppstår först när ett team har vuxit samman under många år.
Sedan kom de österrikiska vinerna.
Den som upplevde den österrikiska vinskandalen på åttiotalet vet vilken väg detta vinland var tvunget att tillryggalägga. Knappast någon vinproducerande nation har förändrat sitt internationella anseende så grundläggande på så kort tid. I dag hör österrikiska toppviner för mig självklart till världsklassen. Inte för att de överallt skulle vara de dyraste, utan för att de har hittat sin egen stil. Det gäller Grüner Veltliner likaväl som Riesling, Sauvignon Blanc, Chardonnay eller Blaufränkisch. Österrike behöver sedan länge inte längre kopiera någon.
Inledningen stod Bründlmayers Blanc de Blancs Große Reserve Extra Brut 2014för. Brioche, rostad hasselnöt, kanderat citronskal, krita och en salt friskhet bildade en förvånansvärt sammanhållen helhet. Mognaden var fullständigt integrerad, bubblorna fina och syran bar vinet långt förbi den sista klunken. Ett mousserande vin som visar hur självklart österrikisk sekt i dag har nått den internationella toppen.
Därefter följde Gelber Muskateller Ried Perz från Gross från årgångarna 2021 och 2013. Druvsorten dras fortfarande med fördomen att den framför allt lämpar sig för okomplicerade sommarviner. 2021:an visade visserligen fläderblom, muskat och vit persika, men hade dessutom kalk, friskhet och en förvånansvärt tydlig struktur. Det var inget doftpaket, utan ett seriöst vingårdsvin.
2013:an utvecklades ännu mer spännande. Kamomill, fänkålsfrö, vitt te och en aning bivax trädde i stället för den ungdomliga frukten. Men något annat var avgörande. För första gången var det inte längre druvsorten som talade, utan läget. Det är precis där stort vin börjar för mig.
Med Sauvignon Blanc Alter Kranachberg från Sattlerhof flyttade provningen till Südsteiermark. 2023:an verkade kristallklar, frisk och precis. Lime, vita vinbär, grapefrukt och flinta stod tätt intill varandra utan att täcka över varandra. Vinet har ännu många år framför sig.
2017:an visade vad flaskmognad kan åstadkomma. Frukten trädde tillbaka. Kalk, örter och sälta blev viktigare. Plötsligt var det inte längre Sauvignon Blanc som druvsort som intresserade, utan själva Kranachberg. Mer kan ett stort vingårdsvin knappast uppnå.
Med Johannes Hirschs Riesling Ried Gaisberg 2023 och 2017 fortsatte denna utveckling. Riesling hör till de ärligaste druvsorterna av alla. Den döljer inga fel. Den unga årgången förde med sig vit persika, aprikos, citronskal och flinta, därtill en precis syra som höll ihop vinet stramt. Allt verkade ungt, klart och utomordentligt livfullt.
2017:an visade sedan varför tålamod med stora rieslingviner nästan alltid belönas. Frukten trädde i bakgrunden. I stället framträdde örter, sten, salt och ett anmärkningsvärt djup. Vinet blev lugnare och samtidigt större för varje klunk. Därför lönar det sig att inte dricka stora österrikiska rieslingviner för tidigt.
Med Vino Gross Iglič Furmint från årgångarna 2023 och 2016 innebar att provningen för ett ögonblick bytte land, men inte vinlandskap. Štajerska ligger politiskt i Slovenien. Vinmässigt har området i århundraden hört till den kulturregion som sömlöst ansluter till Südsteiermark. Vinrankor känner inga statsgränser. Det gör inte jordmåner och klimat heller.
2023:an visade citrusfrukter, vit persika, äppelskal och kamomill, därtill en fin tanninstruktur som gav vinet ytterligare spänning. Furmint har ibland en nästan sträng framtoning. Här verkade den kontrollerad och utomordentligt elegant.
2016:an hade kommit betydligt längre. Kvitten, honungskaka, torkade örter, en aning rök och flinta präglade bilden. För varje minut vann vinet i djup utan att förlora friskhet. Just sådana mogna furmintviner visar vilken potential denna druvsort har.
Därefter stod två chardonnayviner från Kollwentz i glasen. Gloria hör sedan många år till Österrikes stora vita viner och behöver sedan länge inte längre jämföras med Bourgogne. Frågan om en österrikisk chardonnay smakar burgundiskt är egentligen överspelad. Bra österrikiska chardonnayviner smakar i dag framför allt av sitt ursprung.
L’Acino Gloria 2023 visade vit persika, citronskal, färska mandlar och fin kalk. Allt verkade koncentrerat, men aldrig tungt. Frukten förblev klar, träet höll sig helt i bakgrunden och vinet hade den sälta man förväntar sig från Leithagebirge.
2016:an spelade redan i en annan liga. Hasselnöt, bivax, brioche, varma stenar och torkade örter utvecklades vidare för varje minut. Det imponerande var mindre aromerna än vinets inre lugn. Ingenting trängde sig fram. Allt hade hittat sin plats.
Med Grüner Veltliner Smaragd Ried Achleiten från Domäne Wachau kom två årgångar av ett av Österrikes mest betydelsefulla lägen i glasen. Achleiten har en särprägel som hålls förvånansvärt konstant över årtionden.
2024:an visade aprikos, päron, vitpeppar, fänkålsfrö och citronskal. Ungdom, friskhet och precision präglade intrycket. Vinet står fortfarande helt i början av sin utveckling.
2020 Late Release var helt annorlunda. Kamomill, hasselnöt, örter och varm sten präglade bilden. Fyra års flaskmognad hade inte tagit något från vinet, utan gett det ordning. Det är precis därför tålamod lönar sig.
Med Fritz Wieningers Grand Select Pinot Noir från årgångarna 2022 och 2015 gjorde Wien till temat. Att en miljonstad frambringar viner av denna kvalitet förblir anmärkningsvärt. 2022:an visade surkörsbär, tranbär, viol och sandelträ. Träet förblev diskret, frukten frisk och sval. En pinot noir som inte definierar sig genom kraft.
2015:an bekräftade hur vackert österrikisk pinot noir kan mogna. Skogsbär, tryffel, svart te och torkade rosenblad präglade arombilden. Tanninerna var fullständigt integrerade och bar vinet in i en lång avslutning.
Med Cuvée G från Gesellmann följde två viner som jag var särskilt nyfiken på. 2015:an har kraft, koncentration och mycket substans. Mörka bär, cederträ, mörk choklad och kryddor fogades samman till en imponerande helhet.
2012:an verkade ännu mer fullständig. Svarta körsbär, grafit, cigarrlåda, tryffel och fina kryddor stod i en balans som bara mogna röda viner uppnår. Ingenting ville ha uppmärksamhet. Just därför stannade detta vin särskilt länge i minnet.
Med Paul Achs’ Blaufränkisch Altenberg från årgångarna 2022 och 2016 återförde provningen ännu en gång till Burgenland. Blaufränkisch hör till de druvsorter som först med lite mognad verkligen visar vad de går för.
2022:an presenterade mörka körsbär, björnbär, viol, grafit och enbär. Tanninerna var fina, frukten sval och precis. Allt tydde på att detta vin har många år framför sig.
2016:an hade redan lagt dessa år bakom sig. Svart te, tobak, mörka körsbär, en aning grafit och ett anmärkningsvärt lugn präglade intrycket. Vinet verkade fullständigt ha landat i sig självt. Just sådana flaskor gör tydligt varför blaufränkisch i dag hör till Europas mest spännande röda viner.
Avslutningen stod Gerhard Kracher för, med två Welschriesling Trockenbeerenauslesen, årgång 2022 samt Library Release 2006 ur serien ”Zwischen den Seen”. Stora söta viner beskrivs ofta utifrån sin sockerhalt. Det är att förenkla saken. Det avgörande är alltid syran. Den bär vinet, håller det friskt och förhindrar all tyngd.
2022:an visade aprikos, gul persika, kanderat apelsinskal, saffran och akaciahonung. Trots den enorma koncentrationen förblev vinet förvånansvärt lätt på foten. Sötman var närvarande, men aldrig dominerande.
2006:an verkade helt annorlunda. Torkade aprikoser, dadlar, fikon, bivax, svart te och fina kryddor präglade bilden. Det som imponerade mest på mig var dock friskheten. Efter nästan tjugo år hade vinet fortfarande en livfullhet som många unga söta viner saknar.
Även mat- och vinkombinationerna hörde till eftermiddagens starkaste insatser. Huchels Alpha med sommarblommor och granskott, taskekrabba med sommargrönsaker och mynta, röding med rädisor och rostad potatis, onglet och kalvhuvud med selleri och dragon samt aprikos med karamell, cashew och kryddtagetes ackompanjerade vinerna med anmärkningsvärd precision. Köket försökte aldrig överträffa vinerna. Det gav dem utrymme och vann just därigenom i uttryck.
Efter flera timmar, många flights och många mogna årgångar återstod framför allt en insikt för mig: Österrikiska toppviner behöver tid.
Unga årgångar imponerar ofta omedelbart. De har friskhet, precision och energi. Efter några års flaskmognad förändras emellertid deras inre ordning. Frukten träder något tillbaka, ursprunget blir tydligare och texturen lugnare. Det är precis i detta stadium som många av dessa viner börjar visa sin egentliga storhet.
Jag är österrikare. Just därför förhåller jag mig ganska kritiskt till österrikiska viner. Patriotism ersätter inte kvalitet. Denna eftermiddag behövde ingen hävda eller förklara något. Vinerna skötte det själva.
Dessutom förblir deras prisvärdhet anmärkningsvärd. Den som i dag söker stora vita och röda viner hittar i Österrike kvaliteter som internationellt borde betinga betydligt högre priser. Wachau, Kamptal, Kremstal, Wagram, Traisental, Wien, Burgenland, Südsteiermark, Weststeiermark eller Vulkanland – knappast något annat vinland erbjuder på en så liten yta en jämförbar mångfald av självständiga ursprung.
Mitt tack går till Österreich Wein, alla medverkande vinodlare samt Jan-Philipp Berner, Bärbel Ring och hela teamet på Söl’ring Hof. Denna eftermiddag visade på ett imponerande sätt hur självklart stor matlagning och stora viner kan finna varandra när båda sidor är beredda att träda tillbaka.