(Redaktionen)
Vågen är här. Den bryter inte dånande över vinvärldens fastland som en tsunami, utan rullar mjukt in, nästan obemärkt. Mindre alkohol, mer glädje i glaset – kanske det där enda glaset extra som restaurangbranschen så desperat saknar. Inte som botgöring, utan som en övertygelsehandling. Två sauvignon blanc visar i dag hur elva procent inte smakar som försakelse, utan som berikning. Den ena kommer från Sydtyrolen, odlad på 75 år gamla stockar, 800 meter över havet, där nätterna är tillräckligt kalla för att skärpa syran. Den doftar av våt sten, citrongräs, mandarinskal och en slöja av kall rök. På gommen först päron, sedan krusbär, till sist salt. Mycket salt. Ett av dessa viner som inte längre behöver bevisa något, men klarar allt.
Det andra kommer från södra Steiermark. Sauvignon blanc ”Gamlitz” från den legendariska Sattlerhof, där man är mästare på ståltank och skalkontakt – kristallklart, stramt, exotisk spets utan bredd, syra som en spänd sträng. Elva procent även här. Alkoholen håller sig i bakgrunden som en väluppfostrad gäst. Drickbarhet utan broms.
Och medan vi dricker dessa två viner, är det värt att blicka bortom tallrikskanten. Det finns områden som alltid har kunnat detta: Wachau ”Steinfeder” – filigrant, klart som luften i Waldviertel, som ligger ovanför Wachau (och märkligt nog är en del av det), aldrig över 11,5 %. Sedan Vinho Verde från Portugal – citrusaktigt, dansande, nästan alltid med en liten spritsighet. Eller txakoli från Baskien – torrt, svalt, som en atlantvind i glaset. Allt traditioner som bevisar att lätthet inte är någon ny marknadsföringssaga.
Nytt är forskningen som tar sig an ämnet. Nya Zeeland, till exempel. I sju år har vinmakare och forskare arbetat med att framställa viner med omkring 9,5 % alkohol – utan maskinpark för alkoholreduktion. De experimenterar med lövverkshantering, skördetidpunkt och jäststyrning. Resultatet är ingen ömtålig kompromiss, utan sauvignon blanc med muskler. Paradeexempel: ”The Doctors’ Sauvignon Blanc” från Marlborough – under tio procent, ändå typiskt för druvan ända till sista klunken, även om aromjäst, som är vanligt förekommande i Nya Zeeland, används här och där.
Australien tar sig an saken på ett annat sätt. Där är teknik tillåten och välkommen. Omvänd osmos, tidig skörd, blandning med tidigt skördade partier. Målet är detsamma: att behålla struktur och doft, dra ner alkoholen utan att vinet smakar som ett urkärnat äpple – bara form, ingen mitt.
Och så Tyskland. Där vågar man sig till och med på torra vita viner med mindre än fem procent. En smal balansgång: under denna gräns blir det sensoriskt tunt, kommunikativt ännu tunnare. Därtill kommer att vinlagstiftningen knappt känner till zonen mellan 4,0 och 8,4 %. En spelplan utan tydliga regler – kanske just därför intressant. De första prototyperna finns, och ja, de är riskfyllda. Men också det hör till när man vill definiera ett nytt segment. Om en av dessa prototyper vill vi rapportera snart och tydligt.
Vad återstår? Tre små sanningar: Lätthet är hantverk, inte trolleri. Sauvignon blanc är på det här området misstänkt ofta den som gör jobbet bäst. Och ”lätt” har alltid funnits – det är bara motiveringen som har förändrats. Förr var det tradition, i dag är det klimatförändring, dryckeskultur, behovet av att njuta av en kväll till fullo i stället för att fiska efter svar i berusningens dimma.
I dag alltså på WINEPARTY: Lageder ”Fragment” och Sattlerhof ”Gamlitz”. Två bevis på att elva procent räcker. Och snart det tyska experimentet under fem procent. Inga alkoholfria viner. Bara frågan kvarstår: Är sauvignon blanc helt enkelt hemligvapnet för seriösa lättviner – eller kan andra druvsorter det lika bra, fast ingen pratar om det?