(Manfred Klimek)
Vissa rörelser börjar som en korrigering och slutar som en kampanj. Och det finns kampanjer som så länge arbetar på att skärpa sin egen spets, tills de till slut imploderar. Sober- och dryckesrörelsen, som sedan januari 2023 med anmärkningsvärd kraft argumenterade mot vinkonsumtion, verkar ha nått just denna punkt. Det som började som en hälsopolitiskt motiverad impuls utvecklades snabbt till en moraliskt laddad diskurs, där nyanseringar knappt längre förekom. Ett glas vin var plötsligt inte längre en kulturell tillgång, utan en risk. Och risk betydde: avstå.
Dry January 2026 visade nu för första gången att denna berättelse håller på att förlora sin dragningskraft. Färre deltagare, mindre medial resonans, men framför allt en påfallande återhållsamhet hos de, oftast vänsterliberala redaktioner som under de gångna åren fungerade som förstärkare av detta budskap. I Tyskland, Storbritannien och USA har en trötthet infunnit sig – inte gentemot ämnet hälsa, utan gentemot sättet som det talades och talas om på.
Det avgörande brottet kom emellertid från ett håll som länge ignorerades: forskningen. Flera nya studier motsäger den svepande föreställningen att redan små mängder alkohol i grunden skulle vara skadliga. Det avgörande är mindre att dessa studier existerar – de fanns även tidigare – än att de den här gången blev lästa. Och än mer: att de fick gehör i redaktionella beslutsprocesser. Plötsligt stod åter det på dagordningen som egentligen borde vara journalistisk standard: avvägning, kontext, motprövning.
Därmed förskjuts fokus. Bort från det enkla budskapet, mot en mer komplex betraktelse som åter tänker samman livsrealitet, konsumtionskultur och individuellt ansvar. Och just här framträder en andra, kanske ännu viktigare faktor: redaktionerna själva. På många mediehus verkar beredskapen att fortsätta föra vidare en argumentationslinje som i allt mindre utsträckning uppfattades som journalistik och snarare som ett samhällspolitiskt ingripande vara på väg att minska. De högljuddaste rösterna under de gångna åren – ofta yngre kollegor med tydlig hållning och stor räckvidd – förlorar inflytande. Inte för att deras ståndpunkter skulle ha motbevisats, utan för att deras tonläge inte längre bär.
Därtill kommer en aspekt som hittills knappt har diskuterats öppet: vissa huvudpersoners biografiska närhet till ämnet. I flera fall blev det tydligt att särskilt aggressiva ställningstaganden mot alkohol inte sällan hade sin grund i egna, tidiga erfarenheter. Det är mänskligt begripligt, men journalistiskt problematiskt när den personliga historien upphöjs till allmän norm.
Ett tydligt tecken på denna förskjutning är en nyligen framträdande publicerad artikel på ZEIT ONLINE, som grundläggande ifrågasätter systemet för kommunikationen mot alkohol. För bara ett år sedan hade en sådan text knappast varit tänkbar. I dag markerar den en sorts vändpunkt: Kritiken kommer inte längre utifrån, utan från mediernas eget inre.
Allt detta tyder på att vi 2027 inte kommer att få se en fortsättning på den hittillsvarande kampanjlogiken. Varken i Tyskland eller i de anglosaxiska ledande medierna kan man för närvarande se den energi som skulle krävas för att fortsätta driva diskursen med dess hittillsvarande skärpa. Rörelsen förlorar inte kraft abrupt, utan i tysthet – genom nyansering, genom trötthet, genom att journalistiska standarder åter lever upp.
Och ändå kvarstår en ambivalent slutsats. För skadan är skedd. Under flera år tecknades en bild som inte längre betraktade vin som en del av en kulturell praktik, utan som ett problem. Denna bild försvinner inte bara när kampanjen klingar av. Den finns kvar i bakgrunden, som referens, som osäkerhet, som en latent skepsis.
Samtidigt kommer det inte att bli någon uppgörelse. Inga korrigeringar, inga självkritiska tillbakablickar, inga rättsliga tvister om utebliven motgranskning. Inte för att det saknas anledning, utan för att priset för detta verkar vara för högt. Rädslan för offentliga motreaktioner, för digitala indignationsvågor, för domen från en gränslös publik är större än behovet av klarläggande.
Det som återstår är en skärvhög av överdrivna teser, förenklade narrativ och en debatt som har skadat sin egen trovärdighet. Vinet kommer att överleva detta. Frågan är snarare hur lång tid det tar innan också diskursen åter finner sig själv.