(Redaktionen)
Det finns idiotiska, men lärorika experiment. Allra högst upp i denna disciplin: att dricka rödvin ur sektglas. Det gjorde vi, för i början fanns talesättet: Stora viner förklarar sig själva ur vilket glas som helst. Även i sektglaset, det maximalt felaktiga glaset – smalt, spetsigt, byggt för bubblor, inte för tannin. En förolämpning mot allt som glasguruer, Riedel-påvar och sommelierutbildningar predikar. Och just därför så härligt fel. Och ändå, trots allt, med resultat.
För se där: Det är just billigvinerna från snabbköpet som gynnas. De verkar tätare, mer koncentrerade, rentav seriösa. Plötsligt fler lager i doften, nästan poetiska. Svarta vinbär, körsbär, flinta – allt framdrivet till förgrunden. Den som annars skulle ha lett åt ”primärfrukt” blir mållös. I rätt glas var de tunna, beskedliga droppar. I sektglaset spelar de plötsligt, om än bara mycket kort, i en annan liga.
De stora däremot – klassikerna, de mogna vinerna, vinbiblioteken – går ynkligt under. Bordeaux? Bourgogne? Allt som behöver elegans, balans och lågmälda nyanser mosas skoningslöst av sektglaset. Finess blir fruktsoppa, komplexitet blir koncentrat. Det är som att låsa in Maria Callas i en telefonkiosk och säga: ”Sjung!”
Fem flaskor, fem små sanningar:
- Cepa Lebrel 2020, Rioja, Lidl – svarta vinbär som ur ett kemiexperiment, körsbär och därtill en gnista av flinta. I sektglaset verkar vinet större, tjockare, högljuddare. I Riedels Tempranillo-glas var det bara beskedligt och föga överraskande. Här plötsligt: en kraftkarl. Men utan minsta antydan till elegans.
- Corte alla Mura 2020, Chianti Riserva, Lidl – ett undantag. I glaset nötter, örter, mynta, rök. I munnen förvånansvärt elegant, nästan charmigt. I Chianti-glaset finns inte allt detta kvar, men förvånansvärt mycket. Här får sektglaset stanna – en märklig försoning.
- Chapoutier St. Joseph ”Les Clos” 2020, Rhône – mullbär, svarta vinbär, salt. Allt med versaler. I munnen som en sten som tungan först måste vända på innan den över huvud taget vill bli vin. I ballongglaset stort. I sektglaset ett slag i magen.
- Chasse-Spleen 2005, Bordeaux – vilken årgång, vilken besvikelse. Dekanterat, hoppats på, provat: Ingenting. I sektglaset förblir vinet enfaldigt, faddare än man någonsin skulle kunna ana. Blåbär, choklad, svarta vinbär – tre toner, dovt upprepade. Ingen Bordeaux, snarare soundtracket till en barnserie.
- Bordeaux Supérieur 2023, Lidl – och återigen poängen: billigt vinner. Svarta vinbär, en lätt ton av dis och läder, små örtnyanser, allt plötsligt stort och fullt närvarande. I Bordeaux-glaset var det studentdricka. I sektglaset är det nästan nobelt.
Slutsatsen? Glas är inga accessoarer, de är tortyrredskap. Fel glas dödar inte bara viner, utan också årtionden av källararbete. Det gör Lidl till Lafite och Lafite till Lidl. Överdrivet? Kanske.
Sektglaset avslöjar – det onödiga. Det visar att de stora namnen kan förlora sin aura när man pressar in dem i fel sammanhang. Och att de små plötsligt kan spela stora när de iscensätts i fel kärl.
Så ja: Experimentet var idiotiskt. För ingen dricker rödvin ur sektglas. Men det var ett slag i ansiktet på oss här, som trodde att stora viner på något sätt förklarar sig i vilket glas som helst – ingalunda. Och så lärde vi oss återigen: vinets verkliga verklighet uppstår till sist inte i vingården, utan i rätt glas.