(Gerhard Retter / redaktionen / animerad bild: © Manfred Klimek – runwayml)
Där kommer den inflygande, mejlet från en välkänd kock som går i pension efter fyra decennier. Ett stort hus, ett stort namn, ett stort liv. Bilagan: en noggrant och prydligt förd Excel-lista över hans vinkällare. Mycket Bordeaux. Mycket Bourgogne. Gamla årgångar. Stora namn. Och genast samma fråga som förr eller senare nästan alla seriösa vinmänniskor ställer sig: Vad ska man göra med alltihop?
Och ännu viktigare: Vad är det här egentligen värt?
För mellan källarfantasi och marknadsrealitet ligger det ofta hela kontinenter när det gäller vin. Väldigt många människor betraktar automatiskt sina flaskor som små förmögenheter. Marknaden ser för det mesta betydligt nyktrare på saken. Det är bara den absoluta världstoppen som förblir verkligt dyr, verkligt likvid och verkligt eftertraktad: en liten elit av kultviner, de tre eller fyra handfull gods som sedan länge handlas som blue chips. DRC, Lafleur, Leroy, Roumier, kanske ännu några andra namn. Där överensstämmer efterfrågan, myt och prisfantasier fortfarande. Och så kommer det att förbli – oavsett vart kriserna tar vägen.
Resten? De andra vinerna? Det blir svårare.
För vin har en lömsk egenskap: det förökar sig ständigt. Knappt tror man att man har tillräckligt, så dyker nästa århundradets årgång upp runt hörnet. Och naturligtvis får man inte missa den. Aldrig. Så man fortsätter att köpa. Ofta också därför att man under flera år har varit tvungen att ”köpa sig uppåt” för att över huvud taget få tillgång till de eftertraktade allokeringarna. Två lådor solida Premier Crus, så att man kanske någon gång blir tilldelad en flaska av ikonen.
Så växer vinkällaren. Och växer. Och växer.
Till slut står man där mellan hyllor fulla av storslagna avsikter och börjar räkna. Om man räknar utifrån genomsnittlig livslängd, levervärden och drickfrekvens blir det snabbt uppenbart: Allt detta kan aldrig konsumeras. Särskilt eftersom de flesta vinkällare inte alls består av legender, utan av ”bara” bra viner. Kanske till och med mycket bra. Men inte av de flaskor som får auktionshus världen över att gå i spinn. Marknaden för sådana viner är brutalt ärlig. Många mogna viner intresserar knappt någon utanför små kretsar av entusiaster. Särskilt inte när ursprung, lagring eller årgång inte är fullständigt dokumenterade.
Det låter desillusionerande. Det är det också.
För egentligen samlar de flesta människor inte vin av investeringsskäl. Utan av längtan. Av förväntan. Av kärlek till en smak, en årgång, en upplevelse. Förr eller senare blir vinkällaren en biografi av flaskor. Varje rad berättar om en period i livet. Just därför är det ofta så svårt att öppna dem.
Det berömda ”särskilda tillfället” skjuts ständigt framåt. Födelsedagar. Jubileer. Jul. Till slut sparar man flaskan så länge att den långsamt börjar vända sig mot en. Överlagrad. Oxiderad. Trött. En gång stora viner slutar då som sorglig köksfilosofi någonstans mellan Kalte Ente och Feuerzangenbowle.
Det ser man särskilt skoningslöst när det gäller söta viner. Förmodligen leder de statistiken över odruckna toppviner världen över. Sauternes, Tokajer, Trockenbeerenauslesen – legendariska viner med enorm hållbarhet, som ofta ligger orörda i årtionden, likt museala reliker. Ändå är många unga söta viner just sensationella: vibrerande, friska, fulla av frukt och energi. Men i stället väntar de i mörkret på en kväll vid brasan som aldrig blir av.
Det är just här många samlare gör ett av sina stora tankefel. Vin är ingen målning. Det vill dö. Det var precis för det som det skapades.
Naturligtvis förs det tekniska diskussioner om optimal mognad, drickfönster och utvecklingskurvor. Varje vinkällarapp i världen berättar numera panikslaget vilken flaska som är ”ready to drink” och vilken som står på randen till undergång. För det mesta överdriver den något alldeles enormt. Goda källarförhållanden ger många viner utan problem ytterligare tio eller femton år. Och ändå kvarstår en sanning: Sommelierens uppgift har alltid varit att få vinet i glaset så nära sin höjdpunkt som möjligt. Inte att mumifiera det.
Därför är det helt legitimt att ibland dricka stora viner för unga. En bra dekantering hjälper. Luft hjälper. Tålamod i glaset hjälper. Och framför allt hjälper insikten att vin inte har en fast perfektion, utan olika livsfaser. Vissa berör i sin ungdom, andra när de har mognat, vissa gör både och. På restaurang förstår man ofta det här bättre än hemma. Där är vinkällaren i ständig rörelse. Vinerna hittar sina rätter, sina gäster, sina ögonblick. Även lätt trötta flaskor kan plötsligt blomma upp igen när maten, stämningen och sällskapet är det rätta.
Hemma blir vinkällaren däremot ofta ett mausoleum över de egna anspråken.
Därför kanske den allra viktigaste insikten: Köp inte vin till din egen dödsmåltid. Öppna flaskorna. Dela dem. Drick dem med vänner, barn, älskare, kollegor, grannar. Många samlares största misstag är att vänta på det perfekta ögonblicket. Det perfekta ögonblicket uppstår nästan alltid först genom själva öppnandet.
Och en sak till: Den som verkligen älskar vin bör börja låta nästa generation dricka med. Inte missionerande. Inte undervisande. Utan självklart. Bra flaskor hör inte bara hemma i klimatkontrollerade källare, utan på bord. För det är där de blir levande. Eller, för att uttrycka det lite mer filosofiskt: Sapere aude, som Kant skrev. Ha mod att använda ditt eget förstånd.
Det gäller också den kontrollerade upp- och nedbyggnaden av den egna vinkällaren.
(Den här texten publicerades även i en annan version i magasinet ”Feinschmecker”)