(Manfred Klimek / bild: Weingut Emil Bauer)
Vinet och valet av ord (WamS, augusti 2011)
Jag står inte ut med att höra det längre. Och det har irriterat mig i åratal. Ständigt berättar folk för mig att de i kväll ska dricka ”ett vackert glas vin” till maten eller när de kopplar av. Eller – ännu mer halsbrytande – en hel flaska vackert vin. Så mycket skönhet är knappt uthärdlig, jag tappar andan varje gång. Helst skulle jag vilja hugga tag i personen om strupen. Vackert vin? Vilket nonsens!
Dricker man vackert vin i Frankrike? Nej! I Italien? Också sällan. I Österrike? Självfallet knappast. Varför dricker då tyskarna ständigt vackert vin? Är deras liv så grått? Vad heter egentligen motsatsen till vackert vin? Fult vin?
Tyskarna dricker ”vackert vin” eftersom vin inte hör till deras vardagskultur. Vin är en belöning, något särskilt som ska avnjutas och firas i en förnäm miljö. Och då måste det vara ett vackert vin. På så sätt intalar man sig själv att slasket från lågprisbutiken är intressant. Tre euro och nittio cent. Men ett vackert vin. Absurt.
Sällan finns det i något land dummare begrepp och kategorier för vin än i Tyskland. Där finns till exempel ”terrassvinet”. Det ska helst vara ungt och diskret, men däremot fruktigt och spritsigt, så att man kan dricka det på balkongen på sommaren. Själv dricker jag gärna en Meursault eller en liknande fyllig bourgogne på balkongen. Även till grillat kött. Det är bättre än de uttryckslösa terrassvinerna, som bara går att sälja eftersom man intalar konsumenten att han måste följa regeln att utomhus och i solsken dricka en viss sorts uttryckslöst vin.
Eller ”kaminvinet”, ännu en idiotisk kategorisering. Med kaminvin menas kraftiga röda viner som man inte dricker till maten, utan enligt föreskriften ska inta som en sorts medicin framför en flammande brasa eller i en liknande avslappnad atmosfär. Ett sådant vin måste andas i flera timmar innan det sedan dricks ljummet. Då nickar vinexperterna: Ja ja, ett äkta kaminvin. Så uttrycksfullt.
”Vardagsvinet” är ännu en sådan orimlighet. Hela samhällen av vinentusiaster letar desperat efter denna äggläggande ullmjölksgris i bloggar och internetforum. Vardagsvinet är oftast rött och ska smaka som en bra Bordeaux, men bara kosta en tiondel. Och det ska inte heller ge huvudvärk. Alltså ett vin som smakar dyrare än det är, men som skonar plånboken om man vill dricka det dagligen. Men de flesta tyskar dricker inte vin hemma varje dag. Och därför töms lådorna med vardagsviner inom 12 månader. Och inte inom 12 dagar.
Varför kan det inte helt enkelt vara ett gott vin? Varför genomsyrar detta vinsnack fortfarande allt? Och varför måste det i Tyskland finnas så kallade vinpunkare, alltså vilda typer, oftast med tatueringar, läderkläder och hård blick, som ska göra vindrickandet attraktivt för sin egen och en yngre generation, som om detta vore ett uppdrag av världshistorisk betydelse? Ändå bryter jag en lans: Personligen föredrar jag dessa komplett galna vinpunkare framför de tillkrånglade vinskribenter som har bakat in terrassvinet och kaminvinet i vår vinvärld. För vinpunkarna vill ju normalisera umgänget med vin, vill föra in vin i det vardagliga och okomplicerade. För att väcka uppmärksamhet och leva okonventionellt behöver de det nedgångna, eftersom vinsnacket fortfarande är ett fäste för ett i grunden småborgerligt och stinkande tråkigt borgerskap.
Varför kan man inte helt enkelt dricka vin i Tyskland? Så som man gör i Italien. Utan att tänka så mycket. Varför försöker man bygga upp en aura av ärlighet kring billiga viner? Och misstanken om bedrägeri kring dyra viner? Och varför måste det alltid finnas en vinrekommendation i en vinkolumn? Nåväl, här kommer en. Jag rekommenderar ett vardagsvin, en Bordeaux som kostar lite och som man alltid kan dricka: 2009 Chateau du Retout. Lätt kyld smakar den också bra på terrassen. Och framför brasan. Och även med en säkerhetsnål instucken genom kinden. Det borde vara beskrivning nog.