av Manfred Klimek
För tio år sedan var unga vinmakare affischnamnen för en ny vinvärld: glas i handen, smuts under naglarna, biodynamiska, ostylade, internationella. De sågs som bevis på att vin kan vara ungt, smart och kompromisslöst – ingen traditionell barlast, utan en nystart. I dag, efter nu nästan löjeväckande tio år, ser sig många av dem i en helt annan roll: som producenter på en krympande marknad. Som företagare som för färre samtal på mässor. Som värdar som märker hur tysta kvällarna har blivit.
Cordobar i Berlin-Mitte var epicentrum för denna nya vinboom: högljudd, vild, full av glas, full av idéer – och full av sex. Där förklarade man inte vin, utan proklamerade det. Vi drack sådant vi inte kände till och gladde oss när det stank av oxidation ur glaset. Och alla ville höra till – krögare, sommelierer, grafiker, DJ:ar. Runt 2015 blev vin plötsligt lika trendigt som gin hade varit tidigare. Men hantverksmässigt mer genuint och mer komplicerat.
I dag ser läget annorlunda ut. Den som öppnar en vinbar i dag är antingen en kuf – eller har ett mycket bra, men ekonomiskt svårförklarligt skäl.
Marknaden har nämligen förändrats. Generationen som ännu i går svor på orangevin beställer i dag vatten med karaktär. Ljudet har blivit lägre, glasen mindre, blickarna och struparna försiktigare. Vinet har flyttat från centrum – inte ut i nischen, men bort från självklarheten.
Siffrorna talar ett nyktert språk: Under de kommande tio åren skulle vinförsäljningen – i värsta fall – kunna minska med upp till en tredjedel. Inte för att kvaliteten har sjunkit. Utan för att världen har förändrats. Och vinet står under ett särskilt kulturellt tryck. Senast var det så under 1920-talet, i samband med det amerikanska förbudet.
Dels genom en nykterhetsrörelse som sedan länge inte längre är marginell, utan har nått mitt in i samhället. Dry January är inte längre en lek, utan en livsstil. Ingen alkohol – det anses modernt, hälsosamt och moraliskt överlägset. Samtidigt växer en ung generation muslimska konsumenter upp i Tyskland och Österrike, för vilka alkohol i sig inte är en del av vardagen – inte av övertygelse, utan av vana.
Konsekvenserna är verkliga: färre flaskor, färre glas, färre impulser. Och frestelsen att kapitulera. Att göra något annat. Vid sidan av. Eller helt och hållet.
Men det vore fel.
För vinets närvaro i samtiden är inte slutet på dess historia. Tvärtom: den är en återkomst till en punkt som marknaden länge har dolt – frågan om relevans.
Vad talar då mot resignation?
För det första: Att just de vinmakare som arbetar ekologiskt, hantverksmässigt och med stark karaktär nu har ett försprång. Deras viner behöver inte satsa på massmarknaden. De kan återigen, och mer kraftfullt än någonsin, ställa kvalitet mot kvantitet – och på så sätt tränga undan svagare, överprissatta konkurrenter från marknaden.
För det andra: Att marknaden – precis som på 1980-talet och tidigare – återigen kommer att splittras i två ytterligheter: industriella varumärkesviner på ena sidan och tydligt definierade, individuellt framställda ursprungsviner på den andra. Mitten? Ja, den kommer att krympa. Men i utkanten frigörs utrymme – för en äkta personlig prägel, för autenticitet.
För det tredje: Att vin alltid är mer än en dryck. Det är ett kulturarv, en symbol för sammanhang, en bärare av historia. Och just därför behöver det en ny Trinkelite – hur otidsenligt det än låter. Unga människor som inte bara dricker vin, utan förstår det. Som inte överlastar det med etik, men fyller det med betydelse. Nu behövs ännu fler vinambassadörer – människor inom gastronomi, medier och kultur som visar att vin inte mäts i procent, utan i relationer, möten och betydelse.
Och: Det behövs vinmakare som är beredda att fördela denna roll. Som inte säljer sina bästa flaskor till de tystaste, utan också till dem som kan berätta vad som finns i flaskan – och varför det med nödvändighet blir ihågkommet.
Vinets framtid är inte garanterad. Men om den inleder en ny era, så är det en era där vin återigen förklaras – inte med patos, utan med hållning.
Och hur ser en vinbar ut år 2030?
Färre flaskor, mer fokus. Ingen hylla med 400 viner, utan kanske 25 – men alla med en historia. Inga vinlistor på surfplattor, utan en människa som lyssnar och rekommenderar. Ingen flight på 2 cl, utan ett glas som automatiskt alltid är fyllt – utan förklaring.
Gästerna? Heterogena. Muslimska vänner som dricker med – druva, men utan alkohol. Vinmänniskor som inte missionerar, utan visar. Ingen högljuddhet, ingen uppvisning – men närvaro.
Vin år 2030 är inte mindre. Bara mindre högljutt. Mindre godtyckligt. Och därigenom: mer.