(Sebastian Höpfner / Manfred Klimek – redaktion / animerad bild: Rutz & runwayml)
Jag har länge funderat på om jag överhuvudtaget skulle skriva ner det här. Eftersom så mycket händer just nu. Eftersom vinvärlden förändras så kraftigt som den inte har gjort på länge. Och eftersom mycket av det inte är lätt att greppa.
Drickbeteendet förändras. Unga människor dricker mindre vin och väljer andra saker. Samtidigt blir allt dyrare, även vin. Man tänker mer noggrant på när och vad man köper. Därtill kommer politiska spänningar, ekonomisk press och en marknad som omorganiseras. Allt detta är stora frågor. Men det är inte det enda jag vill tala om här. Det som sysselsätter mig är något annat. Det som sysselsätter mig är en detalj.
Tonläget har förändrats.
Under de senaste månaderna har jag allt oftare fått känslan av att tonläget i vår bransch förskjuts. Att vi inte längre talar med varandra, utan nästan bara om varandra. Att det inte längre handlar lika mycket om att förstå saker, utan snabbare om att placera in dem. Eller ännu värre: att nedvärdera dem.
Teser slängs ur sig som låter bra, fungerar snabbt och får många reaktioner. Men ofta saknas djupet. Eller viljan att verkligen tränga in i saker. Och det oroar mig, ärligt talat.
Att tala om vin – eller göra det mindre
Låt oss ta någon som Milton Sidney Curtis, en vinbloggare och vinfuturist, om vilken det till och med publicerades en artikel i Stuttgarter Zeitung, där copywritern lyftes fram som en sorts röst för den unga vinvärlden. Är han det?
Curtis ställer sig upp och säger att vinspråk inte är ”elitärt”, att gamla vita mäns diskurs dominerar på restauranger – och hyllas för det. Det går bra att dela, bra att gilla och bra att sprida vidare.
Men vad är det egentligen som händer? Man generaliserar, man reducerar. Man förklarar inte, man sopar undan.
Naturligtvis har vinspråket ofta varit svårt, och inte sällan riktigt dumt. Naturligtvis finns det saker som måste kritiseras. Men om svaret på det är att dra ner allt till en ironisk nivå, då blir inte mycket kvar i slutändan. Att dra ner det till en enbart ironisk nivå gör det för enkelt för sig – inte bara på sommelier-scenen.
Och ja, det kan man göra. Men då bör man åtminstone ärligt säga att man medvetet väljer bort djupet.
Kritik är nödvändig – men inte likgiltig. Och billig ironi är och förblir billig.
Men det finns också röster som Eren Goemleksiz. Och hans kritik mot VDP. Även där kritiseras det, även där spetsas saker till. Men man märker att det ligger en diskussion bakom. Att någon försöker förstå saker, sätta in dem i ett sammanhang, kanske också förändra dem.
Man kan tycka om det eller inte. Men man måste förhålla sig till det.
Och precis det saknar jag ofta i den aktuella diskussionen: att vi skiljer mellan kritik som vill åstadkomma något – och kritik som bara vill göra intryck; kritik för kritikens skull – och för den sköna känslan av att ha trampat någon på tårna.
Men vi sitter alla i samma båt
I slutändan arbetar vi alla med samma produkt. Vinodlare, handlare, sommelierer, journalister, influencers – vi är alla beroende av detta vin. Och av att det blir förstått. Att det blir drucket. Att det förblir relevant. Och just därför förstår jag inte varför vi så ofta arbetar mot varandra. Varför vi delar upp oss i läger, förminskar varandra och sliter på varandra i stället för att arbeta tillsammans med något. Vi behöver inte ha samma åsikt. Tvärtom. Men vi bör veta varför vi säger något.
Och för vem.
Mindre poserande, mer substans
Det stör mig inte att man grälar. Det stör mig hur man grälar. Alltför ofta handlar det inte längre om saken, utan om uppmärksamhet. Om den snabba effekten. Om den egna positionen. En kommentar som fungerar bra. En tillspetsning som ger räckvidd. Men vad tillför det vinet?
Jag önskar mig inte en återgång. Ingen gammal vinvärld, inget slutet språk, inga elitistiska rum.
Men jag önskar att vi åter blev mer precisa. Att vi tog oss mer tid. Att vi tog varandra på större allvar. Och att kritiken åter riktades dit den hör hemma: till de människor som kan göra något med den.
Inte ut i tomma intet. Inte till publiken. Inte som ett självändamål.
I slutändan handlar allt bara om vinet
Vi har en otrolig produkt att företräda. Och just nu står vi inför stora utmaningar – ekonomiska, samhälleliga och kulturella. Det sista vi behöver nu är att vi river sönder oss själva. Vi behöver samverkan. Inte motsättningar.
Och vi behöver en diskussion som gör vinet rättvisa.
Ingen diskussion om oss. Även om det är där den största känslomässiga utdelningen finns.