Foto av Rachel Wirth: Daniel Aßmuth, en vinodlare som misslyckades trots sitt utmärkta arbete
(av Claude Auguste)
”Gammaldags” – vilket bekvämt ord, när man inte vill godta en obekväm iakttagelse. Jag erkänner: Ja, jag skriver inte i TikTok-sekundernas takt. Men det beror på att vin självt inte lever i sekundens takt. Den som planterar vinrankor tänker, eller allt oftare tänker de, i generationer. Den som talar om vin bör alltså också ha rätt att tänka längre än till nästa algoritmuppdatering.
Min tes är ingen nostalgi. Den är snarare en diagnos. Prestige dominerar uppmärksamheten. Det är ingen känsla, utan ett faktum. De flesta gillningarna, den största räckvidden, den starkaste responsen samlar de viner som redan är berömda. Lafite, Romanée-Conti, Keller, Overnoy – de dyker pålitligt upp, som om de vore valuta. Det är applåderna för ikonen – och det sker på bekostnad av mångfalden.
Naturligtvis finns det också spännande nischer, kreativa röster, modiga konton som synliggör små egendomar. De är viktiga, de är värdefulla. Men de förblir undantag. Och ett undantag motbevisar inte regeln, det bekräftar den. Problemet är inte att mångfald saknas – problemet är att den knappt når fram. Synlighet och uppmärksamhet är ojämnt fördelade, och plattformarnas mekanik förstärker detta.
Den som anser att detta är ”gammaldags”, förväxlar yta med substans. Sociala medier är en scen, men rollerna där skiftar mindre än man tror. Det är samma stjärnor som alltid hyllas, medan de egentliga nyskapelserna förblir bakom ridån. Den som någon gång har sett hur snabbt en bild av en prestigeflaska får hundratals gillningar, medan ett fantastiskt okänt lokalt vin knappt får någon respons, vet att det är just detta mönster jag talar om.
Det verkligt gammaldags är alltså inte min text, utan upprepningen av dessa reflexer: den gamla driften att värma sig vid prestige i stället för att hylla upptäckter. Att detta mönster i dag blir synligt i Instagram Stories i stället för på kultursidorna förändrar inget i dess kärna. Även tidigare dominerade stora namn diskursen – i dag sker det bara digitalt och i realtid.
En krönika måste inte behaga alla. Den ska skava, den ska spetsas till. Att vissa känner sig bekräftade och andra avfärdar den är ingen brist, utan ett bevis på att den träffade rätt. Motsägelse är ingen svaghet, utan den egentliga funktionen.
Kanske ligger ironin just däri att den som ropar ”gammaldags” visar hur aktuellt det som berörs är. För om det verkligen vore övervunnet skulle ingen behöva uppröras. Att det kommer reaktioner visar att frågan om prestige, synlighet och mångfald fortfarande är långt ifrån avgjord.
Och därför håller jag fast vid detta: Så länge gillningar och algoritmer styr perceptionen kommer mångfalden att förbli pressad. Det finns inget nostalgiskt i det, det är helt enkelt en iakttagelse av samtiden. Och kanske, ja: en plädering för en framtid där vi åter dricker mer nyfiket, djärvt och öppet.