(Claude Auguste / Manfred Klimek – redaktionen)
Att vingården von Hövel vid Saar stänger har överraskat många. Men vingården är inte ett direkt offer för den ofta citerade ”vinkris” som har florerat i rubrikerna i månader. Den minskade försäljningen i Europa och USA förklarar bara en liten del av historien. Den egentliga orsaken ligger djupare – i en personlig livskris inom verksamhetens ledning. Det ankommer inte på utomstående att döma om detta. Den som har upplevt hur existentiellt sådana omvälvningar kan vara vet: Ibland är nödbromsen inte ett misslyckande, utan en nödvändig självbevarande åtgärd. Företag är inga maskiner. De bärs upp av människor – och när dessa människor, dessa gamla familjeföretag, når sina gränser börjar allt vackla. Att en himmelsskriande dålig byråkrati och de enorma lönekostnaderna i de branta lägena också bidrog till detta står utom allt tvivel.
Men med von Hövel försvinner mer än en verksamhet. Ett kapitel i den tyska vinodlingens historia tystnar, ett kapitel som sträcker sig tillbaka till sekulariseringen. 1803, i förvirringen efter Napoleon (och för att skaffa pengar till de franska fälttågen), konfiskerades och auktionerades kyrkliga egendomar ut. Klostret St. Maximins egendom, som i århundraden hade brukats av kyrkan, övergick i privata händer. Saar och Mosel blev preussiska, senare en del av ett kejsardöme vars rieslingviner åtnjöt prestige världen över. I London, New York och Sankt Petersburg ansågs de vara värdefullare än många Bordeauxviner.
Von Hövel var ett arv från denna epok. Vingården var förknippad med lägen som Oberemmeler Hütte och parceller i Scharzhofberger – namn som väger tungt i den internationella vinvärlden. Den tillhörde tidigt kretsen av ledande kvalitetsvingårdar, långt innan det moderna varumärkesbyggandet började. Denna region levde en gång av den världsomspännande glansen hos sina finstämda och fruktsöta rieslingviner.
Att en sådan verksamhet nu stänger berättar också om en utmattning som sträcker sig långt bortom vinet. Åren efter covid har rubbat balansen inom många delar av ekonomin: stigande kostnader, högre löner, bräckliga leveranskedjor och en allmän osäkerhet. Just i de branta lägena vid Saar och Mosel, där mer än tusen arbetstimmar per hektar och år krävs, får löneökningar omedelbart existentiella konsekvenser. Ekonomisk verklighet möter här hantverkstradition.
Och ändå kvarstår en motsägelse: Just vid Mosel och Saar uppstår med de klassiska kabinettvinerna de alkoholsvaga, eleganta viner som egentligen borde passa perfekt i samtiden. Åtta eller nio procent alkohol, vibrerande syra, en aning fruktsötma – viner med gott flyt och som passar väl till mat. De vore som skapade för en generation som konsumerar mer medvetet och inte känner sig hemma med starksprit.
Men här ligger det strukturella problemet. Många vingårdar har svårt att offensivt betrakta fruktsocker och låg alkoholhalt som en tidsenlig styrka. Alltför ofta läses sötma reflexmässigt som omodern, i stället för som en traditionell beståndsdel av en självständig stilistik. Institutionerna verkar trögrörliga och kommunikationen försiktig. Någon självklar tysk vinpatriotism finns inte. Man blickar hellre mot Bourgogne eller Toscana än mot sin egen historia sedan Napoleon. Före 1803 tillhörde stora delar av de främsta lägena kyrkan – och det var först sekulariseringen som gjorde dem till borgerlig egendom och internationella varumärken.
Med von Hövel upphör alltså inte bara en verksamhet. Ytterligare en del av den långa linje som sträcker sig från klosteregendom via Preussen till dagens ekonomi i branta lägen tar slut. Vinstockarna blir kvar (kanske). Lägena blir kvar (kanske bara som namn som väcker minnen). Historien blir kvar. Men ett namn mindre för den vidare.
Kanske ligger det också en uppgift i denna brytpunkt: att förstå de alkoholsvaga kabinettvinerna inte som reliker, utan som framtiden. Saar kan vara modernt – det måste bara våga kalla det för vad det är.