(Claude Auguste / bild: Sansibar Sylt)
Klaus Peter Keller är ett av den tyska vinodlingens stora underverk. Inte enbart eftersom han gör fantastiska rieslingviner – det gör andra också – utan eftersom han ausgerechnet i Rheinhessen drev igenom flaskpriser som tidigare bara gick att föreställa sig i Bourgogne. Rheinhessen, länge synonymt med mängd, Liebfraumilch och vänligt betydelselösa vardagsviner, blev genom Keller ett område där tyska rieslingviner plötsligt handlades som kultobjekt. G-Max, Abtserde, Hubacker, Kirchspiel: namn som i dag dyker upp på auktioner som om de själva vore heta aktier även under dessa svåra år. Vinerna är stora. Det råder inget tvivel om det. Ändå förblir prisskillnaden mot det vin som kanske visar Kellers handskrift allra mest omedelbart grotesk: rieslingen Von der Fels.
Von der Fels är på papperet en riesling för nybörjare. I verkligheten är den ett av Tysklands klokaste viner. Den kommer från unga vinstockar i stora kalkstenslägen, alltså från material som många andra egendomar sedan länge skulle sälja som prestigevin. Hos Keller blir det ett vin som berättar om husets strama, kritiga, kristallklara stil utan någon stor prislapp. Det är precis det som gör det så intressant. Kellers dyraste rieslingviner kan överväldiga – men alla gör inte det. Von der Fels övertygar däremot. Den bär samma inre konstruktion, samma nervbana, samma torra precision. Bara utan andrahandsmarknadens ekonomiska storhetsvansinne.
Jämförelsen med Wittmann tränger sig ändå på i Rheinhessen. Även där framställs stora torra rieslingviner från kalksten, ofta med samma allvar, annorlunda uppbyggda, biodynamiska, inte mindre tillgängliga. Wittmanns topplägen är relativt sett billigare, vilket gör Keller-kulten ännu tydligare. Marknaden betalar sedan länge hos Keller inte bara för vin, utan också för sällsynthet, myt och ägarvilja. Det kan ingen klandra en vingård för. Det visar bara hur egendomligt vin har blivit så snart det inte längre dricks, utan tilldelas.
Samtidigt är Keller som starkast där kulten ännu inte har täckt över allt. Chardonnay-Weißburgunder-cuvéen har i flera år haft en nästan oförskämd självklarhet. Husets Scheurebe (torr) hör till Tysklands bästa, eftersom den inte låter druvan tippa över i exotisk parfym, utan ger den struktur. Och Von der Fels förblir den riesling där hela Keller-skolan blir tillgänglig: kalk, driv, gul frukt, örter, salt, ingen dekor.
2025 visar sig naturligtvis som den starkaste årgången i denna lilla vertikal. Vinet doftar av aprikos, kumquat, lite mandarin, citrusskal och svagt av krita. I munnen visar det den sällsynta föreningen av lätthet och substans som bara stora enkla viner besitter. Syran står inte bredvid vinet, den drar det framåt. Allt är ljust, svalt, precist och ändå lättdrucket. Ett vin som redan nu fungerar och trots det utan problem tål några år i källaren. Kellers eget begrepp Zechwein låter här nästan komiskt. Om detta är Zechwein behöver Tyskland mindre prestige.
2019 visar sig mognare, bredare, men på intet sätt trött. Frukten går mer åt gult äpple, mogen citron, lite Darjeeling, örter och våt kalk. Vinet har något mer tryck än 2025:an, känns tätare och mer substantiellt utan att förlora linjen. Efter lite luft kommer det grepp som Keller är berömd för: inget tannin, ingen hårdhet, utan en nästan taktil mineralitet. 2019 är Von der Fels för bordet. Till fisk, fågel, asiatisk mat, även till fläskstek med pepparrot. Det kräver ingen andakt. Det kräver ett stort glas.
2016 står stramare i rummet. Grapefrukt, örter, krita, lite vit blomma, föga mognadstoner. Årgången har aldrig helt dolt sina kanter, och just det passar detta vin bra. Syran är närvarande, men inte skarp. Vinet känns spänt, slankt, allvarligare än 2019, mindre charmigt än 2025. I gengäld har det den torra längd som först efter sväljningen visar hur mycket vin som faktiskt fanns i glaset. En Von der Fels för rieslingdrickare, inte för rieslingromantiker.
2013 är slutligen den mogna tillbakablicken. Gult äpple, päron, lite, mycket lite, honung, nöt, cashew, därtill en fortfarande livlig syra. Frukten har förlorat sin ungdom, men inte sin form. Vinet visar hur väl Von der Fels kan åldras utan att övergå i stor rieslingpose. Ingen petrolshow, inget åldersdrama. Snarare en lugn, precis, numera mild kalkriesling med eftersmak.
Efter fyra årgångar är intrycket tydligt. Keller behöver inte rättfärdiga sina stora viner genom Von der Fels. Von der Fels ifrågasätter snarare de stora priserna. Inte av rebelliskhet. Utan eftersom den visar hur komplett ett vin kan vara innan marknaden börjar göra det viktigt.