(Manfred Klimek / bild: Isna / källa: BBC)
Det är ofta de allra minsta, mest oansenliga nyheterna som berättar en större historia. Mellan rubriker om maktkamper i Teheran och analyser av Irans nya, gamla ledarskap dök denna mening upp i en nyhet som regimen hellre höll dold: alkohol, framför allt vin, tolereras numera i allt högre grad på restauranger i Irans städer. Ingen lag. Ingen reform. Inget dekret. Bara en kort bisats. Och ändå skulle den kunna berätta mer om den shiitiska regimens beteende än många utrikespolitiska kommentarer.
I nästan ett halvt sekel hörde vin i Iran till de saker som officiellt inte existerade. Den islamiska revolutionen gjorde 1979 slut på en flera tusen år gammal vinkultur. Det som under lång tid hade varit självklart försvann inte från vinkällarna, utan från det offentliga livet. Ändå drack man. Alla visste det. Svart marknad blomstrade, hembränd sprit cirkulerade genom landet och insmugglade flaskor bytte diskret ägare. Även delar av revolutionsgardet ska ha tjänat pengar på dessa marknader. Staten förbjöd alkoholen – och levde samtidigt med dess existens.
Nu verkar något vara på väg att förändras. Inte spektakulärt, snarare trevande. Om restauranger åtminstone får tolerera vin eller andra alkoholhaltiga drycker förändras inte bara konsumtionen. Det offentliga rummet förändras. Vinet lämnar vardagsrummen och återvänder till restaurangborden. Det låter oansenligt. Men det är det inte.
För vin har aldrig bara varit en dryck i Iran: Persien tillhör världens äldsta vinkulturer. Långt innan Europa utvecklade sina stora vinregioner producerades redan vin mellan Zagrosbergen och Kaspiska havet. Den persiska poesin är full av vin. Hafez och Omar Chayyām skrev om det, ibland religiöst förtäckt, ofta förvånansvärt direkt. Vinet stod för livsglädje, insikt och frihet. Att just detta land förvisade det från det offentliga livet i nästan femtio år var historiskt sett snarare undantaget än regeln. Men just regeln i ultraislamiska länder.
Naturligtvis återkommer därför ingen stor vinindustri i morgon. Ännu finns varken de rättsliga grunderna eller de ekonomiska förutsättningarna. Men förutsättningarna skulle vara förvånansvärt goda. Miljontals vinrankor växer redan i landet. Iran räknas som en betydande producent av bordsdruvor och russin. Ägarna, många av dem tidigare vinodlare, känner sina jordar. De klimatiska förhållandena i många regioner lämpar sig utmärkt för kvalitativ vinodling. Mellan en druvnäring och en liten vinindustri finns inga oöverstigliga avstånd. Källarteknik går att köpa. Kunskap likaså. Det enda som saknas är politiskt tillstånd.
Det går inte att utesluta att en utveckling nu börjar där, som vi underskattar. Inte med stora slott eller prestigefyllda etiketter. Utan med enkla bordsviner. Med restauranger som åter häller upp ett glas till maten åt sina gäster. Med vinodlare som för första gången på nytt får framställa vin vid sidan av bordsdruvorna. En ny iransk vinkultur skulle sannolikt börja i liten skala. Och just därför vara trovärdig. Riktigt stor, det är säkert, kommer det hårdföra islamistiska styret definitivt inte att låta den bli.
Kanske upptäcker även politiken något som härskare har vetat i århundraden. Vin kan försona. Inte som bedövningsmedel, utan som kulturell teknik. Den som äter och dricker tillsammans grälar på ett annat sätt. Den som sitter på en restaurang sitter inte på gatan. Det romerska uttrycket om bröd och skådespel får här en ny variant: kanske räcker det ibland med ett glas av det vin som varit förbjudet i årtionden.
Det låter cyniskt. Men det behöver det inte vara. Stater har alltid försökt dämpa sociala spänningar även genom kultur och vardagsliv. Kaféer, teatrar, fotboll – eller just restauranger. Vin skulle faktiskt kunna bidra till en liten form av social avspänning i Iran. Inte som all frihets frihet. Men kanske som dess förebud.
Och just därför är det värt att uppmärksamma denna oansenliga bisats. Inte för att ett Rhône-liknande Shiraz kommer från Persien i morgon. Utan för att ett samhälle ofta börjar förändras där det åter får äta, dricka och prata tillsammans. Det är förvånande att de nu styrande revolutionsgardisterna (mullorna har förlorat inflytande) tillåter denna utveckling. Men sannolikt är pengarna knappa även där. Och terroristbrigaden söker nya inkomster. Även om det skulle vara genom alkohol och på svarta marknaden, som kanske inte kommer att förbli svart.