(Manfred Klimek / Pic animatied: Runwayml)
Rechnitz och Wösendorf, den ena platsen vid Alpernas östligaste utlöpare, den andra vid den östligaste kanten av det österrikiska Waldviertel – platser som inte kunde vara mer olika. Men här måste vi dröja kvar längre, eftersom viner hälls upp här som om de vore argument – nej, det är de!
Rechnitz – anti-idyllen
Rechnitz ligger i republikens utkant, till Ungern är det några kilometer och all arbetskraft i snabbköpen pendlar in från Ungern – vilket ger småpratet vid snabbkassan lite paprika. När jag tar farväl säger jag ”Wisla” (en insider). Luften är just nu mycket, mycket sval, vinden måttligt närvarande. Jordarna är däremot grönskiffer, lera, inneslutningar och övergångar i alla väder. Ingenting är entydigt, ingenting utjämnat. Hos Weingut Straka blir detta inte bara till en närvarande och prägnant stil, utan också till en arbetsgrund för experiment som kastar ankar både regionalt och internationellt. Ur detta har Thomas Strakas mycket särpräglade handstil vuxit fram under de senaste tio åren – för övrigt fann jag förvånansvärt många särpräglade handstilar i trakten kring Eisenberg.
Strakas Furmint 2023 står en kort stund i glaset – och redan den första klunken dröjer sig kvar förbluffande länge. Diskreta, mörka örter, fina bittertoner, kvitten, lite aprikos, knappt någon peppar, allra minst muskot: spänning ur en inre struktur. Och ännu en påminnelse om att denna ungerska druva också hör hemma i västra Ungern. Varför planteras då inte mer av den? ”Jössas”, säger Straka, ”Furmint är ännu mer känslig för skadedjur än Pinot Noir”.
Ännu mer precis (om det över huvud taget är möjligt) blir Straka när det gäller Blaufränkisch, som här konsekvent skördas och sorteras separat:
-
Blaufränkisch Grünschiefer: ljusa bär, sval, nästan svävande. Örter, röda vinbär, en jordighet som inte tynger. Mycket fina tanniner, livfullt driven.
-
Blaufränkisch Rechnitz DAC Reserve: tätare, mer strukturerad, men aldrig tung. Körsbärsfrukt, mineralisk kärna, saftighet i avslutningen. Ett vin med lagringspotential som sannolikt varar längre än man allmänt antar. Shoot ziz Bargain!
-
Blaufränkisch Ried Rosengarten: djupare, djupt, djupare: mörkare, kryddigare. Björnbär, enbär, finkorniga tanniner. Allvarligare, mer koncentrerat, utan att slå över i det monumentala.
-
Blaufränkisch Ried Prantner: den kargaste, stramaste i serien. Tranbär, lingon, örter, fast ryggrad. Ett vin som håller spänningen och inte upplöser sig.
Om Thomas Strakas nästan unika Welschriesling skriver jag separat i WELT am SONNTAG.
(Hos Straka kan varje gäst som dricker ett glas till där nere, eller helt enkelt söker en plats att sova på, övernatta en våning upp i förträfflig komfort – på högsta nivå, så vitt jag vet och gärna rekommenderar).
Wösendorf – idyllen
Wösendorf: terrasser, murar, vinberg, en flod, ett verkligt kulturlandskap. Hos Rudi Pichler flyter allt detta ner i glaset – på riktigt. Här provar man inte bara, här förklaras det också – lugnt, precist, in i minsta detalj, utan patos. Pichler är tillsammans med Bodenstein Wachaus liberala intellektuella – inte som en pose, utan utifrån sitt tänkande och en ekonomutbildning
Jordprofilerna ligger inte framme som dekoration, utan som en nyckel. Gföhlergnejs, paragnejs, amfibolitiska inneslutningar, kalkfria zoner. Man förstår snabbt: Dessa rieslingviner uppstår inte i vinkällaren, utan längs höjdkurvorna.
De Smaragd-rieslingvinerna 2024 visar det tydligt:
-
Terrassen: fin inledning, vit persika, en antydan av skiffer, logisk-elegant struktur. Ett vin som för denna kvalitet är nästan skamlöst billigt och lagringsdugligt. Och även ett vin för målmarknaden USA, där det trots tullar upplever en liten boom – just eftersom det förklarar det stora på ett bra och billigt sätt.
-
Kirchweg: mineraliskt förtätat, precist driv, klar frukt. Sediment från sluttningen ovanför känns, utan att behöva förklaras.
-
Hochrain: stramare, mer koncentrerat, med tydlig spänning. Gamla vinstockar, mer djup, längre uthållighet. Det klarar 50 år i källaren bra. Men så länge lever vi inte längre.
-
Achleithen: puristiskt, kraftfullt, kompromisslöst. Gnejs, karghet, längd. En riesling som förtrollar fruktigt, men också utmanar mineraliskt och intellektuellt. Mer än tyska rieslingviner. Det gäller även Hochrain.
Om Rudi Pichlers Federspiel-viner och Grüner Veltliner kommer jag att WELT am SONNTAG rapportera
Vad som återstår
Två platser, två landskap, två mycket olika språk. Och ändå något gemensamt: Båda verksamheterna avstår från förenkling. De litar på att deras viner kan läsas både som enkla och krävande. I vinernas bok räknar de med uppmärksamhet, inte effekter. Österrike så bra det kan bli.