(Manfred Klimek / animerad bild: runwayml)
År efter år, samma tradition: stora provningar, organiserade av branschorganisationer, regioner eller sammanslutningar som VDP, äger rum i festliga salar, perfekt belysta, exakt tidsplanerade och präglade av en ständigt vänlig atmosfär. Vinodlare, handlare, journalister – alla är där, alla på gott humör, alla redo att arbeta sig igenom ett imponerande antal viner. Det är viktiga tillfällen, utan tvekan. Och ändå har jag inte gått på dem på flera år.
Det har inget med arrogans att göra, och ännu mindre med bristande uppskattning. Tvärtom: Jag beundrar organisationen av dessa evenemang, vinodlarnas disciplin, de upphällandes tålamod och uthålligheten hos många kollegor som koncentrerat arbetar sig igenom rader av glas. Men det är just där problemet ligger för mig. Jag kan inte prova hundra rieslingviner efter varandra på ett sådant sätt att jag till slut är säker på att jag har gjort varje enskilt vin rättvisa.
De första tjugo, kanske trettio vinerna – ja, då fungerar det fortfarande. Jag är alert, sinnena är fräscha, skillnaderna tydliga. Man doftar, smakar, jämför. Men sedan börjar något förskjutas. Aromerna förtätas till mönster som upprepar sig. Skillnaderna blir finare, men också svårare att greppa. Naturligtvis urskiljer man fortfarande kvalitet, man känner struktur, syra och ursprung. Men säkerheten, precisionen i bedömningen – den blir skörare.
Efter det fyrtionde glaset, ibland tidigare, ibland senare, infinner sig en stilla trötthet som inte är fysisk utan sensorisk. Gommen blir mer likgiltig, näsan börjar sortera i stället för att upptäcka. Och just i det ögonblicket börjar den egentliga utmaningen med dessa provningar: att inte förlora det man hade i början – uppmärksamheten på varje enskilt vin.
Därtill kommer en annan punkt som är avgörande för mig. På dessa evenemang spottar man ut. Det går inte att göra på något annat sätt om man vill behålla åtminstone en rimlig koncentration. Och naturligtvis är det professionellt, ja, självklart rentav. Alla som provar seriöst behärskar det. Även jag. Den så kallade retronasala provningen, att föra tillbaka aromerna genom svalget, fungerar tillförlitligt och möjliggör en förvånansvärt differentierad perception.
Men trots all sensorisk perfektion är det inte hela bilden. Ett vin visar sig inte bara i anslaget, inte bara i aromerna, utan också i sitt förlopp, sin textur och det som finns kvar efter sväljningen. Ögonblicket då vinet når kroppen är inte oväsentligt. Det hör till upplevelsen. Utan det saknas något – inte allt, men tillräckligt för att man ska vara försiktig med slutgiltiga omdömen.
Jag har stor respekt för kollegor som under dessa förhållanden kommer fram till tydliga bedömningar. Många kan det bättre än jag, mer rutinerat och mer disciplinerat. Kanske är det också en fråga om övning. Men jag har beslutat att jag vill lära känna viner på ett annat sätt. I mindre grupper, med mer tid, med möjlighet att gå tillbaka, låta ett glas stå, återkomma. Och ja, även med att svälja.
Det betyder inte att stora provningar förlorar sitt värde. De är viktiga som överblick, som positionsbestämning, som möjlighet att uppleva många viner sida vid sida. De skapar jämförbarhet, för människor samman och ger impulser. Men de har begränsningar. Och dessa begränsningar bör man känna till, även om man professionellt spelar över dem.
Poängen är inte att argumentera mot dessa evenemang, utan för en medvetenhet om deras förutsättningar. För i slutändan handlar det om något mycket enkelt och samtidigt mycket svårt – att göra ett vin rättvisa. Och det lyckas, åtminstone inte för mig, inte i takten av hundra glas.