För ungefär trettio år sedan drack jag för första gången ett vin från Domaine Coche-Dury och upplevde då något som har sysselsatt mig starkt sedan dess. Det var ingen bestämd arom, ingen frukt, ingen doft, alltså inget som på ett rimligt sätt kunde fångas med de vanliga begreppen i en vinbeskrivning. Det hände först när jag hade vinet i munnen. En nästan brutal läckerhet, förenad med en vibrerande, nästan mystiskt sexig munkänsla som omedelbart krävde nästa klunk. Det märkliga var att denna speciella egenskap inte bara fanns hos de berömda burgundiska vingodsens stora chardonnayer, utan också hos dess enklare viner och aligotéviner. I dag är till och med dessa flaskor nästan oöverkomliga. Då kunde jag åtminstone fortfarande dricka mig igenom sortimentet och konstatera: Där finns något. Och det verkar uppenbarligen inte vara någon slump.
Senare mötte jag samma fenomen i viner från Domaine Leroy. Återigen Bourgogne, återigen stora vita viner, återigen priser som vi helst inte ska tala om. Därför började jag söka efter en hantverksmässig förklaring. Först misstänkte jag träet. När jag många år senare kände igen denna numera välbekanta vibration i den första rieslingen som lagrats i tonneau från Deidesheim-vineriet Von Winning, talade jag med oenologen Stefan Attmann om saken. Han hänvisade mig till tunnbinderiet Damy, vars fat utvecklar en särskilt utpräglad karaktär genom träets kvalitet och rostningen. Det verkade plausibelt. Kanske var denna egendomliga läckerhet alltså inte alls ett terroirhemlighet, utan en ganska konkret följd av fatlagringen och medium-plus-rostningen. Ett tag var jag nöjd med den förklaring jag själv hade gett mig.
Tills jag drack ett vin på den steierska Sattlerhof och det var där igen. Men Sattlers använde inga träfat till detta vin. Därmed var min vackra teori över. Familjen Sattler misstänkte snarare att orsaken låg i skalmacerationstiden. Det verkade också rimligt för mig. Men inte heller det förklarade entydigt alla de andra viner där jag hade upplevt samma sak. Sedan dess samlar jag indicier. Lagring, skalkontakt, jäst, reduktion, druvornas mognadsgrad, arbetet i källaren, möjligen samspelet mellan flera av dessa faktorer. Efter tre decennier har jag inte kommit ett avgörande steg närmare. Jag känner igen fenomenet ganska tillförlitligt så snart det dyker upp i munnen, och kan ändå inte förklara vad som orsakar det. För någon som yrkesmässigt ständigt försöker översätta vin till ord är det tämligen frustrerande.
Intressant nog möter jag numera inte denna speciella egenskap enbart i den prismässiga stratosfären. Jag hittar den till exempel i Vincent Girardins enkla Bourgogne Blanc, i båda de förvånansvärt prisvärda chardonnayerna från J. Neus i Ingelheim och senast i de vita vinerna från Schlumberger-Bernhart i Markgräflerland. Det tycker jag om, inte minst eftersom därmed ännu en möjlig förklaring faller bort: Det kan inte vara storhet, åtminstone inte den sorts storhet som definieras av pris, renommé eller ett berömt läge.
En observation har dock förblivit förvånansvärt konstant under alla dessa år. Jag hittar denna speciella egenskap uteslutande i vita viner. Även de nämnda vingodsen producerar delvis utmärkta röda viner. Där letar jag förgäves efter den. Kanske ligger den avgörande ledtråden där. Kanske är det flera faktorer som bara sammanfaller under vissa förhållanden. Kanske kommer jag någon gång att träffa en oenolog som förklarar allt för mig i tre meningar och därmed avslutar trettio år av sökande.
Tills dess får jag leva med en ganska ovetenskaplig definition: Jag känner ingen doft av det. Jag vet inte exakt hur det uppstår. Men så snart vinet är i munnen känner jag igen det. Och vill jublande genast dricka ur hela flaskan.