(Manfred Klimek / WELT am SONNTAG)
Jag är österrikare. Jag är wienare. Och jag är den enda wienaren och österrikaren som inte kan åka skidor. Och som aldrig heller velat lära sig. I den eviga tvisten mellan berg eller hav är jag havets man. Därför är jag sällan i Alperna. Den här gången, efter flera år, var jag åter uppe på topparna och mellan klippmassiven – för att dricka vin. I seriens andra del, Vin alpin, återvänder vi kort till den plats där vi avslutade den förra kolumnen: till hotell Sandhofs nya vinbar, en plats som bara kan göra vinentusiaster lyckliga. Clemens Riedl, grundare av vinhandelsföretaget Trinkreif (specialiserat på lagrade viner), ansvarar här tillsammans med andra för vinlistan och har några tips på vilka viner mellan 50 och 250 euro han skulle dricka här.
Vi börjar med ett rött vin från Rosi och Hannes Schuster i Rust i Burgenland, årgång 2024 (52,00 € i baren), en anmärkningsvärt lättdrucken cuvée av Blaufränkisch, St. Laurent och Zweigelt. Rikligt med körsbär, lite cassis och ganska många exotiska örter. Doftande, elegant och underbart medelfylligt. Det andra vinet är redan ett mer eftertraktat vitt vin, som Chablis AC 2022 (75,00 €) från Laurent Tribut. Clemens Riedl säger: ”Laurent Tribut hör till de mer lågmälda, men mycket pålitliga namnen i Chablis.” Det stämmer. Pålitlig är här också den klassiska Chablis-stil som gick förlorad i årtionden på grund av absurd massproduktion.
På vinlistan märks också den mycket prisvärda Trebbiano Abruzzo från Amarotti (68,00 €) – men jag längtade efter ett gammalt vitt vin. Och Riedl har en 1997 Riesling Kellerberg Smaragd från Wachau-producenten Knoll på listan (150,00 €), som verkligen behövde öppnas. Mitt förhållande till 1997 års Smaragdviner från Wachau, framför allt till dessa ädla viner från utmärkta vinproducenter, har alltid varit ambivalent. Anledningen: I sin ungdom var dessa viner helt enkelt odrickbara: för mycket botrytis, en ädelröta som framför allt ansvarar för skördematerialet till de flesta söta viner, hade gjort dessa viner i praktiken otillgängliga i nästan 15 år – för feta, för alkoholrika, för enstaviga i doft och smak. Redan då lät den berömde vinodlaren från Wachau, Franz Xaver Pichler, hälsa oss kritiker och mig att vi allihop var idioter som inte begrep hur stora dessa viner skulle bli med åldern. Och han hade rätt.
Vi avslutar den sista rundan i Lech med ett enastående vitt Bordeauxvin, Smith-Haut-Lafie blanc 2017 (250,00 €), en cuvée av Sauvignon, Semillion och Pinot Gris. Riedl menar att det framför allt är druvsorterna Semilion och Pinot Gris som i cuvéen ger detta vin ett viktigt avstånd till Sauvignons dominans. Och han har rätt.
På en restaurang i bergen lärde jag känna en vinproducent i bergen som jag inte skulle ha haft på listan: Weingut Garlider, som tillhör familjen Kerschbaumer i Feldthurns nära Bozen. Christian Kerschbaumer jr. har ställt om den bara 4 hektar stora vingården till ekologisk odling och vinifierar framför allt några av tyskarnas favoritdruvor med ett helt eget uttryck: svalt, elegant, med en enorm druvtypicitet som dock aldrig söker de billiga platsernas applåder. Müller-Thurgau 2023 (14,60 €), annars ett vin som alltid är för blommigt för mig, förlorar här en stor del av sin ofta påträngande smak och glänser med en elegans som tyglar frukten och lyfter fram mineralernas salter. Sedan har vi Garliders helt egna tolkning av Silvaner (årgång 2023, 16,90 €) i glaset: nashipäron, svalt grönt äpple, lite stenfrukt, mer kvitten och även en aning hallon. Grüner Veltliner 2023 (18,50 €) överlåter inte det första intrycket i glaset åt det pepprigt kryddiga, utan åt druvsortens burgundiska kraft: för att vara en enkel Veltliner är det ett förvånansvärt kraftfullt vin. Av Sylvaner och Veltliner finns också ”Hautnah”-versioner, alltså reservviner som först behöver några år i källaren.
Egentligen ville jag också presentera en ung tysk vinodlare vid Alpernas östra rand, i den alpina trakten nära berget Geschriebenstein. Men om honom skriver jag i en egen kolumn om denna mycket, mycket särpräglade region.