Tyskar tycker om att åka till Italien. Framför allt till mig vid Gardasjön. De älskar mitt land, dess kök, dess landskap och föreställningen att livet där i grunden är behagligare än hemma – vilket ju stämmer. Italienarna sitter på vackra platser, dricker vin i lugn och ro, äter pasta och tar sig tid för det viktiga. Så ser den tyske turisten det i alla fall. Att italienarna också måste arbeta, betala sina räkningar och ibland har riktigt dåligt humör hör inte till turistprogrammet. Italien har i årtionden varit ett löfte för tyskarna. Och eftersom löften gärna tappas på flaska under semestern har en anmärkningsvärd marknad vuxit fram kring vissa italienska viner. Lugana hör dit. Det gör även Primitivo. Och länge även Nero d’Avola. Tre namn som på tyska vinlistor och i dagligvaruhandelns hyllor har gjort en karriär som många betydligt mer berömda vinregioner bara kan drömma om. De låter som söder, sol, semester och en viss kännedom. Den som beställer Lugana har uppenbarligen hört talas om Gardasjön och Valtellina någon gång. Den som dricker Primitivo vet åtminstone att Apulien ligger någonstans på den italienska stöveln. Nero d’Avola har i sin tur den exotiska klang som får en vanlig flaska rödvin att verka intressantare redan genom uttalet. Det märkliga är att dessa viner till stor del har sin internationella berömmelse att tacka en publik som framför allt förväntar sig en sak när den köper vin: så mycket Italien som möjligt för så lite pengar som möjligt.
Vi bör inte förakta de tyska vindrickarna för det. De har trots allt all rätt att handla billigt. Det blir intressant först när man ser på vad deras preferenser har ställt till med i ursprungsregionerna. Vin är nämligen en jordbruksprodukt vars framställning kräver långsiktiga beslut. Den som planterar en vingård i dag hoppas att det fortfarande finns människor om fyrtio eller femtio år som vill köpa hans vin. Och den som inriktar en hel region på en viss exportmarknads smak ingår ett vad vars risker blir synliga först när smaken förändras. Ta Lugana. Ursprungsbeteckningen omfattar området söder om Gardasjön, mellan Lombardiet och Venetien. Framför allt odlas Turbiana, en druvsort som är besläktad med Verdicchio och som mycket väl kan ge karaktärsfulla viner. Bra Lugana-viner har behaglig syra, mineralisk spänst, en fin, ibland mandelliknande aromatik och en häpnadsväckande utvecklingspotential. Det finns utmärkta producenter. Ingen behöver be om ursäkt för en stor Lugana. Den kommersiella framgången bygger huvudsakligen på en okomplicerad, tilltalande stil av vitt vin som varken överbelastar gommen eller plånboken alltför mycket. Lite frukt, tillräcklig friskhet, nästan inga skarpa kanter. Därtill ett namn som låter behagligt italienskt och som den tyske krögaren kan sälja utan någon större förklaring. Den geografiska närheten till Gardasjön gör resten.
De ekonomiska följderna är imponerande. Sedan början av 2000-talet har Lugana DOC:s vinareal vuxit med omkring 270 procent. I dag omfattar den cirka 2 600 hektar, och produktionen uppgår till ungefär 27,5 miljoner flaskor per år. Mer än 60 procent exporteras, och Tyskland är den viktigaste utlandsmarknaden. Mark blev dyr, nya vingårdar anlades, befintliga verksamheter byggdes ut och betydande summor investerades. Lugana blev ett av Italiens mest framgångsrika varumärken för vitt vin. Ordet varumärke är helt på sin plats här, eftersom många tyska konsumenter köper Lugana utan att särskilt intressera sig för vilken vinodlare det kommer från. Själva ursprungsbeteckningen är produkten. Den garanterar en viss smakförväntan, ett italienskt ursprung och ett pris som man anser rimligt. Att vinet faktiskt görs av Turbiana vet förmodligen de flesta inte. Det intresserar dem inte heller särskilt mycket. En liten elakhet kan tillåtas: Om man hällde upp ett lika okomplicerat vin av Müller-Thurgau på en tysk flaska skulle entusiasmen förmodligen vara begränsad. Müller-Thurgau låter som provinsen, som föreningslokalen och som vinutbudet på en värdshusrestaurang vars meny inte förändrats nämnvärt sedan 1987. Lugana däremot låter som en terrass i Sirmione. Ändå kan en omsorgsfullt framställd Müller-Thurgau ge betydligt större glädje än en betydelselös Lugana. Priset är oftast lägre. Vilket uppenbarligen utgör ytterligare ett problem. Den tyske vindrickaren har utvecklat ett anmärkningsvärt mindervärdeskomplex. Han vill dricka något särskilt, helst från utlandet, helst med ett namn som grannarna inte känner till och helst till ett pris som gör att han efteråt får känna sig som en särskilt klok köpare. Vinet ska verka internationellt. Notan ska förbli tysk.
När det gäller Primitivo är denna utveckling ännu tydligare. Druvsorten kommer från Apulien (ursprungligen troligen från dagens Kroatien), är genetiskt identisk med Kaliforniens Zinfandel och kan under lämpliga förhållanden ge anmärkningsvärda röda viner. Särskilt i Manduria och Gioia del Colle finns gamla vingårdar och producenter som gör Primitivo-viner med självständig karaktär. De bästa exemplaren har struktur, djup, en viss vildhet och den sträva friskhet som man lätt förbiser hos druvsorten om man bara känner till dess kommersiella representanter. Tyskland känner framför allt till den andra versionen. Den ska vara mörk, mjuk, fyllig, alkoholrik och helst smaka sött. Frukten påminner gärna om inkokta plommon, tanninerna ska inte störa någon och syran ska artigt hålla sig i bakgrunden. Det är viner som framför allt förmedlar sitt ursprung genom värme och mognad. Vissa smakar som om någon försökt framställa ett rött vin så att även människor som egentligen inte tycker om rödvin ska gilla det. Därtill kommer namn och etiketter som spelar på medelhavslivsglädje, gamla vinstockar och mystiska familjehistorier. Den berörda familjens verkliga historia spelar ibland en underordnad roll. Det viktiga är att kunden får känslan av att för åtta eller nio euro ha köpt något som skulle behöva kosta minst trettio om det vore Bordeaux.
Primitivo har därmed tagit en plats i den tyska vinhandeln som tidigare innehades av andra okomplicerade röda viner. En ordentligt framställd Dornfelder skulle kunna tillfredsställa många av samma behov. Även den är mörk, fruktbetonad och kan göras mjuk och tilltalande. Men Dornfelder har ingen medelhavslivshistoria. Namnet låter som tysk druvförädling, som kooperativa vinkällare och som en dryck man serverar släkten till söndagssteken under kål-eran. Primitivo däremot lovar piazzan, havsbrisen och en italiensk mormor som har kokat samma tomatsås i fyrtio år. För vinodlingen i Apulien var denna efterfrågan till en början en välsignelse. En region som länge hade levererat stora mängder enkla viner och blandningsmaterial kunde marknadsföra sina egna druvsorter och ursprungsbeteckningar. Nya buteljeringsanläggningar uppstod, befintliga vinkällare moderniserades, vingårdar rustades upp och ytterligare arealer användes för Primitivo. Den internationella efterfrågan skapade inkomster och framtidsutsikter. Det var ett verkligt ekonomiskt framsteg. Nu visar sig modellens begränsningar. I Manduria klagar producenter över gigantiska lager och otillräckliga druvpriser. Producentorganisationen har reagerat på risken för överproduktion och till 2030 stoppat registreringen av ytterligare Primitivo-arealer för de berörda ursprungsbeteckningarna. Samtidigt diskuteras lägre skördeuttag, produktionsbegränsningar och åtgärder för att stabilisera marknaden. Att buteljeringsvolymerna på sistone delvis har ökat igen hjälper druvproducenterna föga så länge de får för lite betalt för sin skörd. Det är en obehaglig situation för en region vars ekonomiska förhoppningar under flera år byggde på framgången hos en enda druvsort.
Vi bör inte förenkla orsakerna alltför bekvämt. Den internationella vinkrisen har många orsaker. Förändrade dryckesvanor, högre kostnader, minskad köpkraft, en svår exportmarknad och en allmän bortvändhet från alkoholrika röda viner verkar tillsammans. Tyskland är långt ifrån ensamt ansvarigt här. Men den tyska marknaden har med sin enorma efterfrågan på prisvärd Primitivo främjat en utveckling som nu visar sig riskabel. När ett ursprung framför allt blir framgångsrikt genom en viss smak och ett visst pris finns det litet spelrum när efterfrågan minskar. Därtill kommer ett problem som förvånansvärt sällan tas upp öppet i vinbranschen: De flesta kommersiellt framgångsrika viner är utbytbara. Det gäller en stor del av Lugana-produktionen liksom den prisvärda Primitivon. Påståendet att mer än 90 procent av dessa viner är uttryckslösa genomsnittsviner går visserligen inte att bevisa seriöst statistiskt. Som provningserfarenhet är det emellertid inte alls orimligt. Den som regelbundet provar sig igenom hyllorna i stora tyska vinbutiker och stormarknader möter en imponerande mängd tekniskt rena, tilltalande och fullständigt bortglömbara viner. De har inga allvarliga fel. Ofta har de heller inget annat som man skulle kunna minnas nästa morgon. Och här börjar det ekonomiska problemet. Ett vin som främst säljer genom sitt pris och sin lättbegripliga smak kan när som helst ersättas av ett annat. Kunden är produkten trogen så länge den uppfyller hans förväntningar. Han är sällan vinodlaren trogen. Blir vinet dyrare letar han efter ett billigare. Förändras smaken letar han efter ett annat ursprung. Och om han bestämmer sig för att framöver dricka mindre alkohol försvinner flaskan helt ur hans kundvagn. Investeringarna blir kvar. Vingårdar kan inte bara fällas ihop och ställas in på lagret.
Nero d’Avola berättar en något annorlunda historia. Även denna sicilianska druvsort marknadsfördes under lång tid som ett okomplicerat, kraftigt och prisvärt rött vin. För tyska köpare var den ett attraktivt alternativ till de vanliga italienska misstänkta. Mycket frukt, mörk färg, rikligt med sol, ett exotiskt namn. Sicilien hade dessutom fördelen att de flesta människor har en ungefärlig föreställning om hur det ser ut där. Vinet behövde alltså knappt förklaras. Men Nero d’Avola förtjänar en mer nyanserad betraktelse. Sicilien har under de senaste årtiondena genomgått en anmärkningsvärd kvalitativ utveckling, och några av dess mest intressanta vinodlare har just med denna druvsort bevisat att den kan mycket mer än vad den tyska stormarknaden låter ana. Feudo Maccari hör exempelvis med sin Saia till de producenter som tar Nero d’Avola på allvar. Saia 2023 belönades av Gambero Rosso med tre glas. Även Duca di Salaparuta fick denna högsta utmärkelse från den italienska vinguiden för sin Duca Enrico 2020. Sådana viner har en struktur och självständighet som har föga gemensamt med den utbredda bilden av det mjuka sicilianska vardagsrödvinet. Särskilt intressant är Feudo Montoni. Fabio Sireci brukar vingårdar i det bergiga inlandet på Sicilien, delvis på 800–900 meters höjd. Där uppstår Nero d’Avola-viner vars friskhet, jämförelsevis återhållsamma färg och fina aromatik motsäger de gängse föreställningarna om druvsorten. Hans Vrucara hör till de anmärkningsvärda tolkningarna av detta ursprung. Sireci har länge motsatt sig modet med överextraherade, särskilt mörka röda viner. I dag framstår hans ihärdighet som utpräglat modern. Även COS på sydöstra Sicilien och Gulfi med sina olika Nero d’Avola-ursprung hör till de verksamheter som har synliggjort druvsortens kvalitativa potential långt bortom massmarknaden. Hos Gulfi kan man till och med följa hur olika Nero d’Avola kan smaka beroende på jordmån och läge. En insikt som förmodligen är ganska likgiltig för den genomsnittlige tyske lågpriskunden, men som kan bli avgörande för den sicilianska vinkulturens framtid. För en druvsort som bara är känd som billigt vin har ett problem. En druvsort vars bästa representanter förmedlar självständig kvalitet och ursprung har däremot en framtid som inte enbart beror på priset.
Det betyder inte på något sätt att alla italienare framöver bör producera stora, dyra viner. Världen behöver bra vardagsviner. Den behöver till och med mycket stora mängder av dem. Men den behöver inte alltid större mängder utbytbara viner vars enda konkurrensfördel är att de kostar några cent mindre än flaskan bredvid. Den europeiska integrationen har gett dessa utvecklingar ytterligare fart. Öppna marknader, gemensamma handelsregler, internationella distributionsstrukturer och de stora detaljhandelsföretagens enorma räckvidd gjorde det möjligt att marknadsföra regionala viner i mängder som tidigare knappast hade kunnat föreställas. Italienska vinodlare och tyska konsumenter har gynnats av detta i lika hög grad. Arbetstillfällen skapades, verksamheter moderniserades och regioner som länge stått i skuggan av Italiens berömda vinområden fick ett ekonomiskt lyft. Men globaliseringen av vinhandeln har en obehaglig egenskap: Den belönar ofta en utvidgning av produktionen snabbare än den varnar för riskerna med den. Så länge efterfrågan ökar verkar varje ytterligare hektar förnuftig. Varje ny vinkällare är ett tecken på framsteg. Varje investering motiveras med de föregående årens tillväxtsiffror. Frågan om utvecklingen också är ekonomiskt hållbar när den viktigaste exportmarknaden plötsligt köper mindre skjuts gärna upp till senare. Senare har nu inträffat.
I Italien diskuteras produktionsbegränsningar, nedläggningar och uppdragning av vinstockar. Det vore dock fel att dra slutsatsen att Luganas vingårdar redan måste rivas upp i stor skala. Ursprunget visar hittills en anmärkningsvärd stabilitet. Även Primitivo säljs fortfarande i betydande mängder. Problemen ligger framför allt i det ekonomiska beroendet av stora avsättningsmarknader, i prisbildningen och i frågan om de befintliga produktionsstrukturerna kan bevaras på lång sikt. För vissa verksamheter kommer svaret att bli obehagligt. Den som under flera år satsat på ökande volymer och nu måste acceptera minskade intäkter kan inte betala sina investeringar med italiensk livsglädje. Bankerna kräver även euro i Apulien. Ändå vore det orättvist att söka ansvaret enbart hos vinodlarna. De har producerat det marknaden efterfrågade. De tyska importörerna ville ha prisvärda, tilltalande viner med attraktivt ursprung. Handeln ville ha pålitliga volymer. Gastronomin ville ha namn som kunde säljas utan behov av förklaringar. Konsumenterna ville få känslan av att dricka något särskilt för lite pengar. Varje deltagare handlade rationellt ur sitt eget perspektiv. Tillsammans skapades en ekonomisk struktur vars långsiktiga hållbarhet byggde på ett häpnadsväckande optimistiskt antagande: att tyskarna alltid skulle fortsätta dricka Lugana och Primitivo.
I detta antagande finns också en kulturell motsägelse. Tyskland har självt ett anmärkningsvärt vinlandskap: Riesling, Silvaner, Weissburgunder, Spätburgunder och många andra druvsorter ger viner som också internationellt åtnjuter stort erkännande. Ändå verkar det för en del av den tyska publiken mer attraktivt att köpa ett medelmåttigt vin från Italien än ett bra från den egna regionen. Ursprunget från södern ger drycken ett socialt mervärde som kvaliteten uppenbarligen inte ensam kan leverera. Man skulle kunna betrakta det som en harmlös egenhet. Människor köper trots allt också italienska skor, franska parfymer och engelska kläder utan att behöva ha dåligt samvete för det. När det gäller vin får denna preferens emellertid en särskild betydelse, eftersom den förändrar jordbrukslandskap. En framgångsrik modedruva behöver areal. Areal behöver kapital. Kapital kräver avsättning. Och avsättning kräver människor som är beredda att köpa produkten under många år. Med sin längtan efter prisvärd medelhavsvärldsvana har tyskarna bidragit till att ställa om hela vinregioners ekonomi. De har gjort välstånd möjligt för vinodlare, utlöst investeringar och gjort ursprungsbeteckningar internationellt kända. För detta förtjänar de absolut erkännande. Men samtidigt har de främjat en affärsmodell vars största styrka ligger i försäljningen av stora mängder och vars största svaghet visar sig just där dessa mängder plötsligt inte längre behövs.
Den intressanta frågan är därför vad som kommer efter Lugana och Primitivo. Kommer den tyske vindrickaren framöver att byta till andra italienska ursprungsbeteckningar så snart de erbjuder honom nästa attraktiva fynd? Kommer han att upptäcka spanska Monastrell, portugisiska röda viner eller någon hittills föga uppmärksammad druvsort från Grekland? Den europeiska vinindustrin har tillräckligt många regioner som hoppas på en sådan efterfrågeboom. Och tillräckligt många investerare som skulle vara beredda att finansiera den. Eller kommer något faktiskt att förändras? Kan det vara så att minskad vinkonsumtion också medför en ny uppmärksamhet på kvalitet, ursprung och individualitet? Att man dricker mindre men väljer mer medvetet? Att ett vin inte längre verkar intressant bara för att namnet låter som semester och priset som ett specialerbjudande? Det vore en glädjande utveckling. Hittills finns det dock få skäl att betrakta den som oundviklig.
Historien om Lugana och Primitivo handlar i slutändan om ett missförstånd som är utbrett i den internationella vinhandeln. Man har förväxlat kommersiell framgång med kulturell betydelse. Ett ursprung som säljs i miljontals exemplar betraktas plötsligt som betydelsefullt. En druvsort som finns i varje stormarknad förklaras vara en internationell klassiker. Siffrorna bekräftar framgången. Om kvaliteten säger de föga. De bästa vinodlarna i dessa regioner har inga problem med det. De behöver inte massmarknadens smak för att rättfärdiga sin existens. En stor Nero d’Avola från Feudo Montoni eller Gulfi kommer att förbli intressant även om de tyska stormarknaderna minskar sina sicilianska specialerbjudanden. En enastående Lugana kommer att hitta sina beundrare eftersom den är enastående. Och en seriös Primitivo från gamla vinstockar behöver inte be om ursäkt för att miljontals flaskor okomplicerat rödvin säljs under samma namn. För de övriga verksamheterna börjar en svårare tid. De måste ta reda på vad deras viner är värda när efterfrågan på prisvärd italiensk livsstil minskar.
Och tyskarna? De kommer även fortsättningsvis att åka till Italien. De kommer att sitta vid Gardasjön, bada i Apulien, äta pasta på Sicilien och glädja sig åt matens kvalitet. De kommer även fortsättningsvis att dricka vin. Förhoppningsvis till och med gott vin. Men ibland borde de ställa sig en fråga: Varför är ett medelmåttigt vin från Italien ofta mer värt för dem än ett bra vin från Tyskland? Svaret har sannolikt mindre med vin att göra än med den bild de gärna skulle ha av sig själva.
