(Manfred Klimek / WELT am SONNTAG)
Tyska vindrickare känner till sina traditionellt värdefulla vinområden, alltså Mosel, Rheingau, Roter Hang i Rheinhessen, det vidsträckta och mångfacetterade Pfalz, de vackra sluttningarna nära Radebeul utanför Dresden och i viss mån även Baden – där framför allt den enorma vinodlingskullen Kaiserstuhl. Men långt nere i Tysklands djupaste sydväst, inte så få kilometer nedanför Kaiserstuhl och inklämt mellan Frankrike, Schweiz och Schwarzwald, ligger ett vinområde som har mycket lite gemensamt med den traditionella bilden av tyskt vin: det vida okända Markgräflerland. Schwarzwald skickar under kvällstimmarna sval luft in över vingårdarna, Oberrhein lagrar dagens värme, Alsace ligger ofta bara några minuters bilresa bort – och ändå smakar vinerna där fundamentalt annorlunda än på den tyska sidan av Rhen
Anledningen till det särpräglade är Markgräflerlands ledande gröna druvsort: Chasselas. Ingen druvsort passar bättre i vår tid: måttlig alkoholhalt, en fin blommig aromatik, ofta ackompanjerad av hasselnöt och mandel, därtill en orubblig lättdruckenhet i munnen.
Vingården Blankenhorn i Schliengen markerar också den allra sydvästligaste änden av den tyska vinodlingen – efter några minuters bilresa står man vid den schweiziska gränsen. På andra sidan gränsen, i Schweiz, gör också några intressanta vinmakare vin, men därefter tar vinodlingen snabbt slut.
Hos Blankenhorn visar de med stor kraft och imponerande tydlighet vilken potential som finns i denna region. Sedan Martin Männer tog över och format verksamheten utifrån en familjeandel (inklusive en spektakulärt vacker nybyggnad med gott om plats och ett professionellt kök för gastronomiska evenemang) arbetar man här med stor konsekvens. Inget vin är banalt eller trendigt, inget vin försöker jaga efter trender. Källaren är högmodern, och källarmästaren Christoph Fischer är den sortens inåtvända finurlige experimentatör som i Martin Männer har hittat en chef som vet exakt att detta finurliga arbete också behöver frihet: en frihet som han måste finansiera även i ekonomiskt krävande tider som dessa. Blankenhorn-teamets signatur präglas av precision, tålamod och en anmärkningsvärt analytisk förståelse för vad vin ska åstadkomma i dag. Och det är en signatur som märks genom att gårdens vinmakarkultur innefattar igenkänningsfaktorn. Det vill säga: Blankenhorn-viner lämnar efter sig tillräckligt med smak och arom för att man när som helst ska känna igen dem som Blankenhorn-viner.
Redan Ortswein Schliengen-Chasselas 2024 (€ 13,50) bevisar att stor drickglädje inte behöver någon överdådig gest: aprikos, en aning lagerblad, lite ängsörter, enormt god i klunken. Erste-Lage-Chasselas ”Schlienger Kirchberg Le Clocher 2022” (€ 22,50) tilltar i djup och sälta utan att förlora sin lekfulla elegans. Just däri ligger dess storhet, liksom källarmästarens storhet, han som ger vinerna en sorts popkulturell relevans – viner som örhängen mellan Beatles och Oasis.
Även Großlage-Chardonnay från Sonnenstück (årgång 2021, € 35,00) visar denna kontrollerade kraft, som man i dag alltmer sällan finner – och bevisar dessutom hur egensinnigt elegant en diskret användning av trä kan vara. Tryck i gommen, men inte ett gram övervikt. Cabernet Sauvignon-Merlot ”Postillon” från 2021 (€42,00) är en kuriös, fullständigt lyckad Bordeaux från Tyskland, som klargör: det här kan vi också – även om ingen bryr sig. Särskilt imponerande är slutligen Crémant Réserve Brut Nature (€ 35,00), som efter 72 månaders jästlagring har utvecklat en precision som man sällan upplever i denna prisklass – ett tydligt tyskt mousserande vin med en tydligt världsvan stilistik. Det är svårt att göra det bättre.